Ibland har jag blivit glad över de dystra texterna och replikerna. Jag tänker då inte (i första hand) på mina egna bon mots. Men det finns i Svenska kyrkan en kritikertradition, dvs personer som bedrivit kyrko- och kulturkritik på temat ”det här håller inte (länge till)”.
Ungkyrkorörelsen var kyrkoglad och därför till dels kyrkokritisk. Vi talar 1910-tal och framöver. I tidskriften Vår Lösen återfinns biskop J A Eklund, som i flera böcker trätt fram som andelivets agitator, för att låna Johan Sundeens träffsäkra beskrivning i avhandlingen om Eklund. Kyrkokritiken i Vår Lösen borde närläsas – eftersom de som traskade trapporna upp i institutionerna vill glömma den. Tror jag.
På 1930-talet möter en kulturkonservativ kyrklig kritiken som John Cullberg. I sinom tid blev han biskop iVästerås. Vid minnesstunden sades om honom att ”nu är Svenska kyrkans siste riktige biskop borta”.
På 1950- och 1960-talen hör Olov Hartman till samma kategori. Svensk Pastoraltidskrift tog upp det kritiska ansvaret så till den milda grad, att Ecklesiastikdepartementet begärde att få två ex av tidskriften. Statsrådet la för egen del beslag på departementets. Carl Henrik Martling, Erik Petrén och Carl Strandberg måste nämnas i sammanhanget. SPT:s ledare ska uppfattas vara kollektiva redaktionella verk men likväl står dessa tre fram särskilt. Rundbrev om Kyrklig Förnyelse tog Jan Redin ansvar för; en lysande skribent. Vad Anders Brogrens hemsida betyder i kritikersammanhanget liksom Kyrka och Folk ska jag inte ta upp här och nu. Mitt ärende är bara att peka på en lång och väletablerad kritikertradition. All kritik var/är inte slätkammad. Det ligger i dess väsen. De institutionella avvisar den just därför.
De institutionella kan ta till vilka medel som helst för att försvara institutioner och positioner. Det är självklart så. Somliga har dessutom bra betalt för att göra detta. Det behöver inte betyda att de är så duktiga i sak eller ens i polemik, men när denna omständighet kommer i ljuset (och det gör den lätt), kan de välja att tystna och från en upphöjd position sätta sig över det där besvärliga att ge skäl för vad de skrivit eller sagt. Antjeborg heter inte ”borg” inte för inte.
Själva metodproblemet är väl känt. Institutionen ska
- avfärda kritiken rakt av som osaklig och orimlig och i någon mån (om det behövs) bekämpa kritikern.
- om det uppenbart ligger något i kritiken kunna integrera kritiken med hållningen ”detta som sägs är redan på gång”.
- om kritiken inte kan integreras – eftersom den ifrågasätter det system som råder – i lämpligaste form kämpa ned kritikern; i första hand genom karaktärsmord och därefter genom ingripande åtgärder, som handlar om o-möjligheter till karriär och utveckling.
Om institutionen misslyckas, dvs om kritiken får genomslag, återstår att vänta ut dem som försvarat det gamla systemet. De pensioneras bort och det nya tar plats. Men en sådan process kan ta lång tid. I det längsta kommer systemförvaltarna att försvara det som var, hur orimligt det än ter sig, och hur uppenbart det än är, att det måste falla. Det var detta som var firningsämnet i går, den 9 november, har jag förstått.
Hur får kritiken genomslag? Genom att människor talar öppet med varandra om sådant de ser, kanske inte förstår eller möjligtvis inser något om. Trappstädning sker självfallet uppifrån. Vi behöver inte ha några synpunkter på att Sara Danius skulle begravas och att begravningen blev en viktig sak för Kultur-Sverige. En egendomlighet i sammanhanget är dock att Antje hade begravningen. Ärkebiskopar brukar vara så arbetstyngda att verksamheter av detta slag får skötas av andra. Nu har ärkebiskopens pastorala område minskats radikalt – men likväl.
Ärkebiskop Eidem jordfäste Dag Hammarskiöld, som ni kanske minns. Men det var i Uppsala domkyrka. Antje for till Stockholm. Det är faktiskt egendomligt, givet ärkebiskopars ansvarsområde. Men Sara och Antje hade mötts? Ja – i ett av Antjes podd-samtal. Ligger tanken långt borta att Antje skapar sitt eget varumärke? Om den tanken skulle drabba, blir uppföljningstanken självklar: vad är det Antje inte gör, när hon gör så mycket annat som Wejryd, Hammar, Weman, Werkström, Sundby, Josefson, Hultgren, Brilioth och Eidem höll på med? Aha! Söderblom! Är mångsysslaren Söderblom den hon tror är mönsterbild för vad en svensk ärkebiskop är och ska vara? Då har vi problem.
Problemen accentueras förstås om det finns ett gäng handläggare som ger understöd för problemskapandet; ett entourage och ett koppel kommunikatörer. Dessa ska fastslå hur verkligheten skall uppfattas – oberoende av hurdan den är. Det är inte nådigt att stå dem emot. Inte nådigt, nej. Men nödvändigt.
Har jag sländat eftersom Patrik Pettersson för min skulle råkade illa ut och jag uppmärksamt följer twitter numera? Kanske. På twitter återfinns inte bara Donald utan också Antje. Hon retweetar tydligen gärna beröm hon får. Vanliga släta präster kan också få beröm. Då gäller anvisningen att inte fästa sig för mycket vid detta. Var det bra är det Andens förtjänst. Det egna högmodets ”se mig, se så bra jag är!” skulle hållas nere. Det gör mig konfys när det handlar om retweets med beröm efter en gudstjänst, alltså behovet att göra den sortens vänlighet publik. Möjligen speglas tiden i det som händer på twitter och i Antjes retweets och gillanden, men vart tog då evigheten vägen?
Detta sagt gäller högmässa. Det är söndag.