Peterson och Pettersson

Jan Myrdal, boken från Myrdalseminariet Den vanartige Jan Myrdal kom förresten i går, har talat för bildandet av ”Pettersönernas förbund” med konstaterandet att i släktleden tillbaka finns det alltid en Pettersson. Eller i finare fall en Petersson. Eller ännu finare en Peterson. 

Från Aaron Rosen, berömd konstvetare i New York fick jag en inbjudan till högtidligheten när Birgitta och Ralph Petersons konstdonation överlämnas. Det blir den 19 november om förmiddagen på Henry Luce III Center for Arts and Religion vid Wesley Theological Seminary. Självklart finns skulpturer och målningar av Louise Nevelson, Todd Siler, Marc Chagall, Georges Roualut och George Braque men också av broder Eric i Taizé och Thomas Lanigan-Schmidt. Louise Nevelson var ett rysligt fruntimmer; begåvad, konstskicklig, slagfärdig, insiktsfull. Är jag för åldrad för att flänga över till detta tillfälle? Jag kanske ska stanna hemma och i stället fundera över Birgitta och Ralph som framstående medlemmar i det där förbundet, Pettersönernas förbund?

Birgitta dog oväntat på besök i London för några år sedan. Vid begravningsgudstjänsten var i alla fall min familj representerad. Det var välförtjänt för Birgitta och Ralph hade, utan att riktigt förstå det, förtjänat all tänkbar vänskap. För min del introducerade de mig i viktiga sammanhang, sådana som tillförde  mig något av stort värde: insikter. Den sortens gärningar är i absolut mening goda gärningar. Birgitta var av den bästa sortens högkyrkliga; kulturellt öppen, intellektuell, from utan att bli fromsint, mån om vardagskallelserna, sakramental i grunden och samtalsglad. Jag kan fortsätta räkna upp länge.

Ralph hör till de intellektuella vänner som kommit med läsning, kopior av artiklar, uppslag, idéer och litteraturtips samt därtill kunnat föra begåvade samtal från New Yorks horisont. I honom har inte Donald Trump sin närmaste vän. Det är The Big Apple som vunnit Ralphs hjärta. En gång kom vi från Canaan, där Petersons bodde, med bil och Ralph stannade för att vi en lång stund i kvällningen skulle få blicka ut över Manhattan. I jämförelse med landet var detta Verkligheten. Så var Ralph legendarisk präst just på Manhattan i Saint Peter´s Church. Ja, ni ser Pettersönernas förbund apostoliska ursprung.

Till förbundet hör självfallet Patrik Pettersson, som för min skull nu får så mycket ovett. Han hade ju spridit ”elakt skvaller”. Visserligen kvalificerades inte begreppet ”elakt” så det kan syfta på en upplevelsesanning, som inte kan diskuteras (om professor Hägerströms omdöme står sig) men ”skvallret” har hitintills inte falsifierats. Tvärtom. När Frasse (Vatikanen) menade sig ha beslutat sig för en ”huttra och frys-mässa” i Malmö den 1 november för tre år sedan var påståendet en bekräftelse av själva saken. Det går till så. Men här kan det forskas vidare. Och när UNWRA:s chef Krähenbühl gick ut och klagade över ”illvilliga rykten” kunde man förstå, att det inte skulle dröja många timmar innan han fick avgå. Jag säger bara det. 

De fina, främst bland dem docenten Jakob Wirén, vill inte tala med Pettersson om de inte får begränsa samtalsämnena. Systematiska teologer gör gärna det. De är ute efter idéer och dessa idéer har alltid ramlat ner från himlen direkt, senkrecht von Oben.  Det är idealistiskt rakt igenom. Andra idéhistoriker är noga med att förklara idéers sammanhang, bakgrund, socialt sammanhang, politisk kontext och vad ni vill. Kolla professor Svante Nordin så förstår ni tillvägagångssättet.

Nu är jag skolad i ett ämne som i Lund placerats mitt emellan systematisk och historisk teologi, missionsvetenskap och ekumenik. Till den systematiska teologi som måste hitta utgångar ur avhandlingar genom att föra in fantasieggande lösningar som ”dans” eller ”karneval” ställer jag mig därför undrande. Därmed inget ont sagt. Själva undrandet är grundkategori för utforskande.

När Wirén undviker att göra reda för sina anklagelser, som riktas mot Pettersson, blir det knepigt. Patrik Pettersson kan bli ledsen. Han ogillar att jag beskylls för rasism. Noga taget har jag ju i distinkta ordalag tagit avstånd från Churchills tal om den tyska rasen till exempel. Tills vidare får vi nog nöja oss med att de handfasta känslofulla dementierna som styr bort från sak bekräftar det som skulle avfärdas. “Tro bara sådant som från högsta ort offentligen dementerats”, som vi säger, när vi funderar över den grundläggande uppståndelsen. Mt 28:11-15. I jämförelse med den är all annan uppståndelse lappri men förhållningssättet i grund detsamma från översåtarnas sida.