Falkenbergskombinatet

Kyrkorådet i Falkenbergskombinatet har fått en skrivelse från fjorton pigga pensionerade präster. Skrivelsen finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu så den kan detaljstuderas. Själva ansatspunkten skulle kunna skrämma hästar i sken. Hästmetaforerna är ju populära i det kyrkliga nuförtiden…

Lägesbeskrivning:

32 kyrkor – men bara i fem av dem firas någon form av gudstjänst varje söndag.

17 prästtjänster; ”inklusive kyrkoherden”, som det heter med en brutalt avslöjande formulering.

6 av prästtjänsterna är vakanta, därtill är en tjänstledig till och med augusti månad nästa år.

”Mycket glest besökta”, heter det, utom vad gäller kyrkorna i Väst /dvs främst själva staden Falkenberg, om jag fattar rätt/.

Kostnaderna för underhåll av kyrkor och orglar är ”i förhållande till själva verksamheten i dem och antalet besökare oförsvarligt höga.”

Det sporadiska gudstjänstlivet ger inte det andliga livet möjlighet att spira och växa. Resultatet av allt det som räknats upp ”blir en negativ självbild av Kyrkan och en trötthet och uppgivenhet bland, präster, kantorer, vaktmästare och kyrkvärdar.”

Jag kan inte förstå situationen vara någon annan än den i DDR, när 3 526 företag blev 224 kombinat. Mentaliteten hos kyrkoarbetarna motsvaras av den i DDR, arbetare- och bondestaten. Arbetarna och bönderna förlorade modet och berövades ansvaret i arbetslivet. När komminister Bengt Andersson hoppade av förklarade han den nya organisationen som odemokratisk och toppstyrd. Kyrkoherde Orrdal ville inte hålla med. En ny och effektiv organisation. Det är precis som i DDR-kombinaten, där folket var missnöjt men cheferna förklarade sig nöjda. Har vi problem eller har vi problem? Hallands Nyheter som beskrev problemen i sin rapportering den 5 november (låst artikel) narrades nog inte.

De pigga pensionerade prästerna har förstås positiva förslag. Präster är sådana. Satsa på gudstjänsten och på hemgrupper, menar de. Problemet med denna i princip frikyrkliga lösning kombinerad med en högkyrklig touch lider av svagheten, att den inte stampar av i en svenskkyrklig katolsk identitet. Det blir alldeles för lätt en frikyrklig församlingsprincip av detta, vad man än säger. Jag saknar missionsansatsen, den som vänder sig till alla och ger rum i församlingen för de många. Hemgrupper lockar inte – då blir till och med församlingshemskristendom att föredra.

jag inser hur det kommer att gå när de som dväljs i det kyrkliga blir tillräckligt få. Då tar gruppintresset över, inte ett strategiskt missionstänk. Gruppen fattar beslut som passar gruppen för stunden. Till detta kommer lusten att upprepa det som gjordes året innan; mycket församlingsarbete görs med karbonpapper. Då har jag inte nämnt initiativ som kommer från Antjeborg. Stiftsnivån kan vi nog glömma, fruktar jag. 

Vill de fjorton verkligen diskutera det allvarliga läget, borde de studera missionsmetoder. Roland Allen till exempel, som Åke Talltorp skrev om. Men då med det viktiga påhaket, att Allen till sist hamnade i en familjekyrka, dvs en kyrka för den egna familjen och inga andra! 

Lekmannapredikanter talar de fjorton för. Sådana såg vi på 1960-talet och jag uppfattar förslaget som en icke-sakramental halvmesyr. Bättre att utbilda tältmakarpräster då. Här tänkte på sin tid Carl Henrik Martling nytt – så nytt att alla noterade att det var nytt, men mycket mer blev det inte.

Hur vore det att börja med de få som kommer och idogt undervisa om att söndagen är Herrens dag? Det är i högmässan en kyrkokristen ska vara eftersom Jesus kommer. På denna dag firas alltid högmässa och vi har alltid kyrkfika efteråt. I veckan finns tillfällen till gemensam bön i kyrkan och veckomässor. Prästerna spetsar sin kompetens och skär bort ur almanackan allt som inte befrämjar Guds rike. En präst och ett altare är grundprincip; man ska veta vem man möter. Nådegåvor i församlingen stimuleras inte bara när det handlar om musik (viktigt nog) utan också den begåvning som blir till glädje i t ex ett sexmästeri. Här ger festprissar sina livsviktiga bidrag. Guds församling är en festförsamling (qahal på hebreiska)!

Prästen undervisar i olika former. Studiegudstjänst kan vara en sådan form, alltså en gudstjänst med lite större utrymme för föreläsning eller introduktion till ett avsnitt i en bok alla läser, samtal i bänkarna, lite musik och fika vid lämpligt tillfälle. Öppna dörrar och möjlighet för nya att ansluta sig.

Den prästerliga majeutiken (förlossningskonsten) måste övas och den övas nog bäst ihop med diakonen. Vilka människor har gåvor som inte fått komma till sin rätt? ”Tänk i människor!”, sa Erik Petrén (P3n).

Hur skapa gemenskaper? Jag vet inte och vet jag inte beror nog det på att detta är Andens verk. ”Gemenskapsbefrämjande åtgärder” skapar säkert något, men inte gemenskap. Radikalt nog ska vi låta församlingslivet växa inifrån med det ansvar att sköta växten som är prästens. Prästen och ingen annan har ansvaret att vara i, med, för och emot sin församling. 

De fjorton menar att kyrkor i Falkenbergskombinatet måste läggas i i malpåse för att på sikt avsakraliseras och eventuellt säljas/rivas. Borde inte de kombinatsansvariga bjuda in de fjorton pigga till en öppen samtalskväll med journalister på plats?. Se till att hjärtstartare finns i rummet och fungerar. 

Det är nödvändigt att öppet tala om den framtid som döljer sig bakom hörnet, den som beror på att folk med sina egna fötter har röstat bort den kristna tro och kyrkolivet. Massbedrägeriet som syftar till sekularisering har fungerat så att människor tror sig ha fattat egna beslut…

 Jag ser att folket i Antjeborg skickar ut upplysningen att cirka 40% besöker kyrkogård i novembermörkret. Jag uppfattar att detta ska ses som något viktigt. Det kanske det är. Men vad med Jesus i sammanhanget? Detta är ideologiska sanningar för att slippa se och förstå de verkliga utmaningarna. Det är skillnad på animism och evangelisk Fadervårs-dyrkan, om man säger så.

Återstår frågorna om de förtroendevalda och den underställda personalen i Falkenbergskombinatet. Vad säger de? Försvarar de positioner och privilegier eller problematiserar de? Givet att det är en fråga just om kombinat av DDR-modell kan man anta att de förtroendevalda säger ett och den underställda personalen något annat! Men vad är det då de säger och varför?

I övrigt studerar jag bloggen Kyrkliga Ting. Gå du och gör sammalunda. (Lk 10:37)