Ibland får jag läsa sådant, som triggar mig att greppa efter luktsaltet. KG Hammar skriver i senaste numret av Pilgrim och det är sannerligen en skön själs bekännelser:
”Så har jag äntligen läst Per-Olof Sjögren, den högkyrklige domprosten i Göteborg som för mig bara stod för kv*nn*pr*stm*tst* (nå, KG skriver gängtlien ut vokalerna, DS, som här skriver ordet ”egentligen” som KG uttalar det) men som nu framstår som en mästare i församlingsbyggande, vilket han givetvis också var på den tid jag vägrade läsa en rad av vad han skrev.”
Om ni inte gittat läsa boken En annan Kyrka, där KG framstår i all sin glans, kan detta räcka. KG vägrar läsa PO. Ordet ”vägrar” är starkt. Sannolikt är det sant. Det var verkligenså. KG hade bestämt sig för hur tillvaron var konstruerad och stod, trots att han hade lön som prästutbildare, främmande för den pastoralteologi vi andra läste och reflekterade över. Inte ett ord av PO ville han läsa, inte ett enda.
Min kusin Kerstin Bergman, arbetarklassens företrädare i kyrkopolitiken (s), påstod att jag bara läste böcker av författare som jag gillade. Jag stirrade klentroget på henne. I mitt bibliotek hade hon inte varit, inte sedan jag läste Vi Fem- böckerna och Tvillingdetektiverna, tror jag. Hon hade ingen aning om vad jag läste. Och jag läste inte bara sådana som tänkte som jag. Jag läste mestadels de andra. Så hade jag börjat när det gällde ämbetsfrågan, en omständighet jag tror mig ha redovisat tidigare. Vad var det alltså för intellektuella som vägrar läsa somliga? Jag förstår – men jag vägrar likväl förstå!
Tillbaka till KG:s vägran. PO Sjögrens bok Att bygga inifrån läste jag som 17-årig gymnasist. Något år senare mötte jag honom. Många år senare läste jag i ett brev från fader Gunnar, att han såg PO som sin kongeniale efterföljare. Här var alltså en kyrklig värld som den blivande ärkebiskopen vägrade sig själv tillträde till. Hur korkat är inte det på en skala till 2?
Men fatta nu: Frågan om ämbetet – kv*nn*pr*stf*g*n – har blockerat all intellektuell verksamhet i Svenska kyrkan. Inte vet jag vad en beta-blockerare är, men denna fråga är väl noga taget en alfa-blockerare. Den blockerar all läsförståelse genom att blockera viljan att förstå och resonera förnuftigt. Hade jag som student i Lund förstått hur illa det var, hade jag nog förtvivlat.
Annorlunda var det i de högkykliga, dvs kyrkligt förnyade, kretsar jag umgicks i. Där läste vi, utmanade varandra med kritiska frågor, skrev i stencilform och fick försvara ställningstaganden. Den som vill, kan uppsöka Universitetsbiblioteket i Lund och beställa fram Pro Orthodoxia. Vi var inte ensamma om detta sätt att fortbilda oss. Professor Gustaf Wingren hade fått på moppo av några kyrkligt förnyade präster i Småland redan på 1950-talet. Jag har vällustigt beskrivit denna holmgång i boken Kyrklig Splittring. Och ska man läsa fader Gunnar Rosendal, ser man samma drag: glädjen att läsa, skriva, disputera, dvs kolla hur långt täcket räcker.
KG var eljes. Han kunde nöja sig med den allra ytligaste förståelse av PO Sjögren och därför vägra läsa honom. En man med sådan inställning blev ärkebiskop i Svenska kyrkan. Nu kanske ni lättare kan fatta varför hans kyrkoprogram var ett kyrkosplittringsprogram, sådana som PO Sjögren med anhang rymdes gängtlijen inte i KG:s kyrka. Vad säger vi fromma då? Vi fromma säger ett enda: Fy Fan!
KG fick efterföljare. De tycks inte mer vidsynta eller belästa. De vet vad som ska sägas och än mer vad som inte ska sägas. Somliga skulle marginaliseras för att elimineras, som Henry Cöster så fint fick till det – och han gillade detta tillvägagångssätt. KG:s följeslagare och efterföljare vet vilka det går att umgås med – och vilka inte. Det hela är ett sannskyldigt elände. Elände betyder ”landet som icke är”. Mot detta land kan vi med fördel säga något om det som är och vars hållningar är helt annorlunda: Guds Rike. Men Eländets land är också verkligt tills vidare.
Nu har KG, som fyller 80 nästa år, kommit fram till att PO var ”en mästare i församlingsbyggande”. Borde inte denna insikt resultera i en Ehrenrettung för hela den kyrkligt förnyade rörelsen och ett omtänkande? Ämbetsfrågan är viktig därför att ämbetet är inrättat av Gud själv. Då kan man inte förfara med det som den politiska makten eller jag själv föredrar. Det spelar ingen roll om det är Joseph Goebbels eller den svenske ecklesiastikministern, socialdemokraten Ragnar Edenman (båda akademiker och nazister när det begav sig…) som fingrar på ämbetet. Men också om frågan om ämbetet är viktig för oss som ställer sanningsfrågor – frågan hur Herren vill ha det med sin Kyrka – är den viktigare för KG och hans gelikar. Den styr deras förståelse och styr dem bort från förståelse.
KG får orda om mystiken. Andra har gjort det före honom, f Gunnar till exempel, sr Marianne, PO Sjögren och många, många fler. Men hans riktigt intressanta framställning handlar inte om Mystik så mycket som Det Uppenbara. Här är en man som vägrat läsa PO Sjögren eftersom KG är en fördomsfull man. Så blev han biskop med förtjänsttecken från Nederländernas statschef och ärkebiskop. Det är vackert. Men innanför ståten fanns något helt förfärande, En fördomsfull man. En vägrare!
Christer Pahlmblad sa – och det tror jag kännetecknar min generation av kyrkligt förnyade präster: ”Den dag vi slutar säga varandra sanningen, är det ute med oss.” Alltså jagade vi de tomma slagorden, begärde belägg, gick till läggen, ifrågasatte och läste allt förekommande svenskt tryck. Nåja. Inte allt. Men hållningen var inte läsvägran. Hållningen var läsglädje. Självklart ska en sådan hållning i KG Hammars kyrka leda till att sådana dissidenter elimineras. De totalitära tänker så.
Hur tänker jag? Jag tänker att det KG presenterat är vedervärdigt, dvs ovärdigt Svenska kyrkan och egentligen ovärdigt honom själv. Han borde varit något annat och något mer. Nu fyller han 80 nästa år. Som alla, ärkebiskopar inte minst, får han avlägga räkenskap när det blir så dags.
Kerstin Bergman då? Hon var klar över att min doktorsavhandling var dålig, det var noga taget ingen avhandling alls utan en samling anekdoter som släppts fram av svaga handledare, dvs professor Lars Österlin och professor Göran Bexell. Hade hon läst den? Jag förstod att detta tydligen inte var fallet. Det behövdes tydligen inte. Vägrarna får tid över, när vi andra sitter och läser och skriver. För mig var det nog obegripligt hur den pretentiösa okunnigheten ska premieras och därtill få kyrkopolitiskt genomslag.
Han som var ”mästare i församlingsbyggande” behandlades konsekvent illa, det ska sägas. Få präster missade befordran så ofta som PO när han sökt tjänster. Regeringen vägrade utnämna honom… Till sist for han till Stockholm för att tala med statsrådet Alva Myrdal och fråga varför han skulle särbehandlas och hans familj få lida för detta. ”Pastorn ska se att det kommer att ordna sig!”, sa Alva och klappade PO på armen när han skulle gå. Nästa gång han sökte, utnämndes han till domprost..,.-