För alltid är det kristna Europa förlorat. Det finns inte mer. Det fanns. Nu är det nihilism och islamism som tar över. Samt den godartade välviljan. Den är inte bättre den.
”Generation Greta” hette det. De klimatnödeslägesdrivna och ansvarstagande skolkarna. Det var de som i val och skolval röstade på helt annat sätt. Några i vuxenvärlden stod gapande. Inte ropande eller hojtande utan just gapande. Av pur förvåning. Verkligheten stämde inte med deras fördomar. Alla unga var inte dyskalkyliker. De kunde läsa statisk eller annars så, ursäkta franskan, sket de i allt hojtande. Denna insikt kan pigga upp mig, som är just en dyskalkyliker.
Annat som piggar upp är förstås diakonen Paul Forssander. Han hade varit hos Modéus Ii och deklarerade inte bara en ursäkt utan förklarade helt frankt att Ulf inte var någon Hitler. Då vet vi det. Men ska en diakon verkligen kallas in för samtal hos Öfverheten för att han nyttjat sin yttranderätt? Korkat, men kanske formgenetiskt i diakonens fall? Däremot bad Forssander inte om ursäkt för att ha stavat ”Volk” Folk. Det får bli ett nytt inslag i radio, där han ber hela den tysk-romerska nationen om ursäkt. Modéus II ville inte kommentera det samtal han haft. Det var kanske bäst så. Annars hade alltså frågan kunnat ställas om vi inte lever i ett på papperet fritt land med utrymme för yttrandefrihet.
Modéus II har en bror i karriären, Modéus I. Är han verkligen den vassa kniv i lådan som valmanskåren tycks ha trott? Torsdagsdepressionen återgav vad advokaten Stenkar Karlgren sagt om prästen som sparat bilder av lättklädda konfirmander. Nu var de inte konfirmander utan kyrkliga ungdomar. De var på resa och badade, ett event som blev till bildspel för föräldrar och syskon och prästen hade inte en tanke på bilderna, som var 15 år gamla och låg i datorns skrymslen. Polismyndigheten uppfattade att det handlade om sedvanliga semesterbilder. Det borde stannat därvid. Men Linköpings domkapitel tog tag i frågan, saken har redovisats i en tidigare Dagslända. Advokatens påpekande är tänkvärt. Domkapitlet anför ett fall där prästen friats och lägger honom till last att han inte visat tecken på ånger. Ånger för något han friats för? Prästen fick prövotid tre år, det fanns kapitularer som ville avkraga.
Då vänder vi uppmärksamheten mot Modéus I. Han måste ses som ansvarig för rättsvården i stiftet och han missar grovt. En sådan man blir ärkebiskop! Hade vi haft någon alert kyrkojournalistik hade frågor ställts till och om Modéus I nu. Har han verkligen kapacitet att klara det jobb han har och det jobb han ska få? I den gamla försvarsmakten prövades cheferna och bestod de proven, kunde de får vidgat ansvar. Jag säger inget mer. Jo ett: jag har sett och hört överstelöjtnanten i karriären att bli regementschef hyvlas ner av generalspersoner. Jag förstod poängen. En överste måste hålla måttet. Han har människor sig anförtrodda. När det gäller livet, kan man inte tramsa eller vara dum, för att säga det enkelt. Så vad går Modéus I för när det verkligen gäller och gäller en präst som han faktiskt fått sig anförtrodd. Att det var Modéus I som diakonvigde den numera beryktade Paul Forssander, har vi noterat tidigare.
Diakoner ja! Det fanns en tid när jag sa: ”Må vara att vi får usla präster. Vi kommer likväl att ha kvar kompetenta diakonissor.” Diakonissor var Guds rikes fanjunkare, som ni vet. Jag hade sett den sortens diakonissor i aktion. Sedan blev det annorlunda. Diakonissorna skulle bevars bli diakoner och borta var den gemensamma spiritualiteten från ett moderhus. In kom kvinnor och män mitt livet med en annan karriär bakom sig. Misslyckad karriär får man förmoda. Eller insikten att en präst eller diakon inte behöver göra många knop för att likväl uppbära heltidslön. Präst och diakon är ett bra jobb som andra karriär. Inte minst nu när el-priset skenar och kyrkor måste stängas. Kombinationen av lättja och lågkonjunktur är minst sagt förödande. Kom ihåg var ni läste det först.
Till detta kommer förstås mitt kära tema, att de som nu rekryteras inte har någon svenskkyrklig bakgrund. The Tacit Knowledge, det självklara kyrkliga vetandet, har de inte. Varför skulle de ha det? De har ju inte delat det liv där psalmkunskap sitter i ryggmärgen och där man vet att frimärken ska klippas ut för att skickas till någon diakonissanstalt. De kan inte ens det mest elementära skvallret och de väl berättade skrönor om galna präster och gamla diakonissor fordomdags känner de inte till. Detta är inte det västa. Det värsta är att de inte är medvetna om sina kunskapslakuner! Självsäkert uppträder de med den auktoritet som vigningen ger, men under ytan är det rätt tomt. Jag säger inte Paul Forssander, men hade kunnat göra det. Han kommer söderifrån, har jag fattat. Är han skåning? Är han dansk? Är han i grund och botten lutheran eller något som våra bekännelseskrifter tar avstånd från. Jag vet inte och vet inte ens om jag vill veta. Ulf Kristersson kanske vill, ni vet Ein Volk, Ein Reich, Ein Ulf! Men det var efter noga övervägande av Forssander och ett samtal hos Modéus II inte Ulf som var Adolf. Forssander har klargjort den saken. Men viket var då Forssanders ärende då? Det tycker jag inte är riktigt utrett. Är Ulf något annat än en Ulf, en ulv i fårakläder? Vi frågar Forssander. Eller Modéus II.
Återstår att följa församlingstrategierna nu när elen blivit så dyr. Det blir som under pandemin, neddragningar. Naturligtvis är detta förödande. Om folk inte kallas ut ur sina sammanhang för att bli en lokal ekklesia är det till sist inte mycket kristen tro kvar. Vi bevittnar ett kyrkoliv på reträtt och har så gjort under hundra år. Någon gång kommer den sista sucken. Den kommer när illusionerna faller. Generation Greta visade sig vara Generation Adolf – eller? Den öppna Folkyrkan var en illusion. Antje visade sig vara en narcissist och det vänligaste vi kan säga om dem som vill kallas biskopar och bli hälsade på torgen är att de visar sig vara – havliga.
Ni undrar hur en pensionist av mitt slag får dagarna att gå. Jag sorterar papper och förbereder bokbål. Det är det hela. Man kan bli trött också av detta.