Svårt är det. Magdalena Andersson tror inte på Gud, lät hon meddela. Det klassiska svaret är då: – Tror statsministern att Gud tror på statsministern? Däremot kan Magdalena Andersson tänka sig att återinträda i Svenska kyrkan, som hon lämnade vid 18 års ålder. Varför det? Kyrkan gör nyttigheter. Här finns några tankeled som borde analyseras noga. Finns Gud och verkar Gud i kyrkan eller kan en gudlös kyrka vara nyttig – och politiskt användbar – likväl? Det svar som ligger i pipeline borde kunna skrämma fromma hästar i sken.
Jag hörde Magdalena i radioapparaten. Hon talade för ”stålfri fossilproduktion”. Denna innovation gladde mig storligen. Det produceras alltså för lite fossil? Eller är den mycket enkla sanningen att den som inte tror på Gud får det mesta om bakfoten och att omvändelse är det som behövs? Normaltillståndet är det bakvända för de oomvända. Kan Modéus I, som har en ekorre som rådgivare i stora frågor, klara ut problematiken månne?
Men om allt på en enda timme ställs på ända, vad säger politikerna då? Jag hänvisar till Uppenbarelseboken. Där ödeläggs all stadens rikedom på en enda ynkans timme (Upp 18:17). Så var det slutvisslat, som han sa, som fick flabben i cykelhjulet. Ingen köper längre dyrbarheterna och också de mäktigaste, som levt med henne i otukt och lyx, blir skrämda. (Upp 18:9) ”De frukter som du längtade efter gick dig ur handen. Allt som glänser och skiner har du förlorat, och aldrig mer kommer någon att finna det.” (Upp 18:14)
Medge att läsningen av Uppenbarelseboken ger perspektiv på den svenska valrörelsen. Är det ett demokratiskt val? Knappast. Partierna bärs inte upp av något folkligt stöd, dvs möten med föreningen eller arbetarkommunen så som det var på 1950- och 60-talen. Då satt Hugo Ericsson, Tage Bengtsson och Paul Andersson (alla s) för att göra det bästa för Moheda storkommun. De var pålästa. De folk- och fortbildade sig ständigt. Kommunalkassör var Verner Salomonsson från Hössjö, en inbiten frimicklare med folkpartistisk hemhörighet. Alvin Andersson, som avlade en dotter (Elisabet Gerle) Den var av samma skrot och korn. Den ende otrevlige brevbäraren var också med. Han var nykterist, renlevnadsman och kristdemokrat. Pingstvännerna fylkades i det kristdemokratiska. Jenny Sandahl var centerpartist (vi var inte släkt!) Landsfiskalskan fru Bengtson var (liksom sin make, vill jag minnas) höger. Dessutom var Tage Andersson på sågen, kommunist, med. Det betyder att Hilding Hagberg, Tage Erlander, Gunnar Hedlund, Bertil Ohlin, Jarl Hjalmarsson samt Birger Ekstedt och riksdagsmännen från länet var allmänt kända. De var kanske, oavsett partisympatier, lite respekterade också. Nu då?
Demokratin inskränks till det skådespel vi nu får bevittna. Det är spin-doctors, kommunikatörer, ombudskvinnor och -män som styr sina respektive partiledningar. Dessa trogna medarbetare vaknar med fingret i luften för att känna vart vinden blåser just nu och triangulera mera. Jag tror vi borde läsa Herbert Tingstens bok om ideologiernas död. På sin tid fann jag den oriktig -– men nu? Å andra sidan inhämtade jag just av fil dr C.A. Molin i Veckojournalen nr 48 år 1945 att demokratiseringen, ”ett finare ord på allmän nedbusning”, har fått göra sig alltför bred ”i det en gång förnäma svenska samhället”. Varför detta utbrott? Tidningen har inte kunnat förstå skillnaden mellan att vara välboren (lågadel) och högvälboren (högadel). (s 9)
Dr Molin var emot plebejerna och pöbeln, det kan jag begripa. Jag är folkligare än så och räknar med att folket skulle kunna stå vanvettet emot. Men det händer att jag tvekar. Tänk er moderna massmedier i Dr Joseph Goebbels händer, där dr Goebbels får omedelbar ingång i alla hem både i ord och bild, inte bara via en nätansluten statskontrollerad radio. Tänk er också en hoper journalister som varje morgon vaknar, störtar upp ur sina sängar (om det är där de tillbringat natten) och störtar ut för att hänsynslöst avslöja vad partisterna försöker lura i oss. De finns inte längre. Också journalister och redaktionsledningar blöter sina fingrar…
Ta nu det som tidigare var känt som kådis-partiet, KDS, och sedan blev Kristdemokraterna. Lennart Sacrédeus, egentligen en Håkansson från Torsås, är en något trist men hederlig och kunnig man. Han tyckte att fler ofödda skulle få födas. Det är en hållning jag omfattar med oreserverad sympati. Men det var fel. Han blev måltavla för politiska fiender, som möjligtvis har det gemensamt att om de skulle lagts i rondskålen, hade ingen av oss – alla principer till trots – förlorat på det. ”Usch Busch!”, som inte kunde hävda mångfalden som ett egenvärde när Sanning ska sökas och inte ens kunde konfrontera med en motfråga, som den här meningen borde resultera i: ”Unrestricted and unlimited access to abortion has become a sacred idol to many people in the throwaway culture of death we live in.” I valet sällar jag mig hellre till hederliga rucklare än till ohederliga hycklare – så vad ska jag rösta på då?
Svårt är det. Men ett och annat lär jag mig. På aKF:s kyrkodag fick jag se en bild på Vesperale för Svenska kyrkan från år 1925. Föreläsaren Jesper Glans gav en glänsande genomgång av musiklivet/liturgin I Svenska kyrkan under 1900-talet, men också en del s k överskottsinformation, som den bön församlingen kunde be som tyst förberedelse:
”Herre, låt mig i denna stund med din församling erfara din heliga närvaro. Amen.”
Vi som tröttnar på bullret i det politiska livet och ställer mer grundläggande frågor, behöver skaffa oss andra erfarenheter. Erfarenheter av Guds heliga närvaro. Shout out loud för att överrösta bullret! Minns också att allt kan falla ihop en timme.
Jag misstror som alltid de pojkar och flickor som manar oss att uthärda den lågkonjunktur vi nu hamnar i. Kofta, korta kalla duschar, långkalsonger, enklare mat (inget kött eller bara 45 gram per dag…), kål och baljväxter i kosten. Det är liksom inget slut på eländet. Ska jag då följa förre ärkebiskopen KG Hammar och rösta in honom för Klimatalliansen och därmed säkerställa att köttkonsumtionen kommer att halveras till 2030?
Kanske inte, när jag tänker efter. Svårt är det, men somliga politiker nöjer sig inte med mindre än att allt blir mycket svårare för mig. Jag får lugna nerverna och be: ”Herre, låt mig i denna stund med din församling erfara din heliga närvaro. Amen.” Vad annars skulle jag be?