”Jag vet ingen som har näsa för skumrask som Dag!”, sa min gamle vän Jan Frithiof för många år sedan. Jag kunde förstås inte säga emot. Prosten Frithiof hade rätt till sin egen uppfattning. Men jag har inte heller glömt repliken. Om han har rätt, hur kan det komma sig att jag har ett väl utvecklat sensorium för att upptäcka just skumrask och känna igen både skitargumentation och skitfolk, när jag möter eller utsätts för sådant?
Först: det finns sådana som enkelt kan säga: ”Honom/henne kan man inte lita på!” fast de bara träffat personen flyktigt. Gun Kessle hade den förmågan, hon lät sig inte bländas. Hon såg och insåg och kunde vara tydlig i professionell kritik. Ni minns redaktionschefen på FiB/K, som vid ett redaktionsmöte harmset utbrast: ”Ifrågasätter du min kompetens?!” Gun svarade: ”Ja, vad skulle jag annars ifrågasätta?” Det finns fler kvinnor av den kalibern. Eva Block till exempel. Hon sa mig: ”Det märks att du är fostrad av kvinnor.” Hon syftade på mitt sätt att använda språket, tror jag. Att jag imponeras av klarsynta kvinnor, tror jag inte är allmänt bekant. Varför skulle det vara det?
Därefter: Jag har (lätt) artros i händerna avslöjade magnetröntgen. Det är en ”kärringsjuka” fick jag veta. Jag tar alltså min kvinnliga sida om hand och gör detta inte utan stolthet. Det intuitiva är kanske något som har med detta omhändertagande att göra? Nu tycker jag själv, att jag inte är så bra på att fatta, men ibland slår det till.
Vi fick mäklarbesök. Mäklaren var professionell. När han skulle gå, ställdes frågan hur länge han varit mäklare. Det var inte så länge, han hade haft ett annat jobb tidigare. ”Gissa vilket!”, sa han. ”Polis”, sa jag – och han häpnade, för det var rätt svar. ”Jag vart häpen själver”, som gubben sa. Men jag hade sett snutblicken, tror jag, när han kollade det hus han förväntas sälja. Intuition och livserfarenhet är förstås komponenter. Till det kommer någon slags insiktens nådegåva. Men behöver inte gå på vad som helst, allra minst fagert tal.
Nu ska jag inte på minsta vis göra mig märkvärdig, jag analyserar i sak. Men jag kan anförtro den trogna skaran av läsare att det inte är säkert att jag blir populär för att jag inte låter mig konformeras. Det heter då att jag ”bråkar” – och det gör jag ”alltid”. Det sista avslöjar analysens bristfällighet, för just denna argumentationsförstärkning med ordet ”alltid” är typiskt för äktenskapsgrälets själva art. Den kan med fördel användas i det kyrkliga också när syftet är det självbekräftande grälet men inga nya insikter.
Detta skrivet kan jag övergå till en ny kyrkomötesmotion. Det är socialdemokraterna Sandra Ryström Signarsdotter och Jesper Eneroth som är ute efter ”genomgripande förändring” när det kommer till jämställdhet i Svenska kyrkan. Det behövs externa jämställdhetsexperter för att klara det jobbet, några hänvisningar till Den Heliga Skrift ser jag inte, inte heller några referenser till Kyrkans heliga kvinnor. Det ska vidtas åtgärder ”som i förlängningen kan manifestera den förändring vi eftersträvar”.
Nu har jag alltså läst kyrkomötesmotionen 2022:64. Den återfinns på https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2022#Motioner
Den återfinns där också om ni inte vill läsa.
Vilket är själva problemet? Inte att vi har lika många m*nl*g* som kv*nnl*g* pr*st*r i Svenska kyrkan – med lätt övervikt för kvinnorna i en kultur som antagit alltfler kvinnliga drag. Den övervägande majoritet som söker sig till prästutbildning är för den delen kvinnor. Att den forskning motionärerna redovisar säger, att kvinnor har närmare 20% större förmåga att visa kommunikativa och lyhörda beteenden, noteras. Ett otroshjärta och en otroshjärna, som de i mig befintliga, förnimmer då, att detta naturliga förhållande, som motionärerna okritiskt återger, skulle kunna utgöra det gudomliga skälet till att prästämbetet just är manligt. Så tänker inte motionärerna:
”Där kvinnor visar upp en högre social kompetens av att bygga nära relationer visar män större grad av okänsligt beteende och större ointresse.” Jag förstår att detta inte uppfattas vara något bra, om man säger så: ”Där Svenska kyrkan befinner sig idag i en förändringsprocess där allt större vikt läggs vid relationellt och socialt samspel kommer kriteriet för social stil och ledarskap att göra stor skillnad.”
Motionärerna hänvisar inte bara till Agenda 2030. De tar också upp det faktum att det är kvinnor på sin andra yrkesverksamma bana som blir pr*st*r: ”Detta innebär att kvinnor, som generellt är överrepresenterade bland nypr*stvigda, som idag känner sig kallade att arbeta som pr*st*r i Svenska kyrkan, är oerhört kompetenta, har lång erfarenhet av yrkesliv, har bred erfarenhet av ledarfunktioner och kommer in i kyrkan med annan yrkesutbildning/akademisk utbildning än teologi. De vill leda i kyrkan och de vill verka för kyrkan.”
Jag hör numera talet om att ”leda” till leda! I min generation har detta tal varit omöjligt efter tiden med Führern, tänker jag. Och prästeriet är mer komplicerat än att leda. Det är att vara herde och innefattar en hoper dygder som alls inte är samtida. ”Arbeta som präst” är något annat än att vara präst, tror jag måste påpekas. Att ordet ”klimakteriekallelser” likväl träffar det som beskrivs i motionen är uppenbart – och vad säger att församlingslivet behöver de färdigheter som dessa kvinnor bidrar med? De skapar en alienerande Kvinnnokyrka, just den som Rosemary Radford Ruether ville ha.
Saken gäller nu dessa klimakteriekallade kvinnors karriärmöjligheter. De får inte diskrimineras. Det är här de externa jämställdhetsexperterna kommer in – men också beslut i ”kyrkomötet”, som kan ”besluta om åtgärdsfokuserade aktiviteter på stiftsnivå”. Uttytt betyder det ”jämställdhetskonferenser”.
Jag går inte på detta. I min kyrkliga värld finns det ett liv som tar sig helt andra uttryck. Eftersom jag numera misstror 1958 års riksdagsbeslut kan jag dock säga, att det som nu händer är helt logiskt och just så mycket som måste göras, när kyrkopolitik ersätter Kyrkans liv. Lägg dock orden på minne. De ”kommer in i kyrkan med annan yrkesutbildning/akademisk utbildning än teologi”. Det var skillnad på oss. Vi levde Kyrkans liv och i den gemenskapen kallades vi efter att ha insupit tron med modersmjölken eller flaskan att bli präster, väl drillade genom Kyrkans undervisning till att bli teologiskt nyfikna. Vi kom inte in i de kyrkliga sammanhangen. Vi var i dem och vi var dessa sammanhang. Och det var nog, handen på hjärtat, inte bara ”teologi” vi kunde.
Själva skillnaden hade jag på känn. Nu kom den i klartext. Intuition och livserfarenhet samt småskolans förmåga till läsning och läsförståelse piggar upp söndagskolgossen i mig. Jag förstår!