Jag har hamnat i beråd. Frågan gäller inte bara mitt bibliotek, när vi ska flytta till ett mindre boende. Frågan gäller också mitt arkiv. Om Universitetsbiblioteket i Lund ska ta över pärmar och kapslar om ämbetsdebatten måste arkivet drastiskt reduceras, dvs en massa material kastas. Det vill jag inte. Nu hänger materialet ihop på ett sätt som är helt unikt i detta kulturfattiga land. Och så skulle herrarna och damerna må, när kalsonger och trosor inte droges av dem av sådana som enkelt kan gå till läggen, eftersom läggen är samlade. Nu finns väl ingen mecenat som lägger upp 2 miljoner plus expenser för att bilda Dag Sandahl Memorial Library. Så vad ska jag göra?
”Släng på tippen!” var det första råd jag fick. Då log jag. Gärna för mig. Jag är snart död eller så kommer Jesus tillbaka och då är den här sortens material helt oväsentligt. Liksom allt annat – eller det mesta annat av trycket! Detta kanske är den lösning som ska tillämpas för att vi inte likt Lots hustru ska se oss tillbaka.
Mitt lilla problem är att det i alla kapslar och pärmar, snart sagt 200, finns svaren på frågorna om Svenska kyrkans elände. Finns det ingen som vill veta?
Jag fattar att de flesta inte vill se, inte förstå, inte veta. Men ska jaga underlätta för denna ignorans eller förklara för doktorander att det finns ett samlat material som enkelt möjliggör ett antal doktorsavhandlingar? Först de 25 kapslar som jag skrivit introduktioner till.
I mer än tre år var jag sjukskriven. Ingen ville ta i mitt fall, jag gjorde som jag blev tillsagd och allt misslyckades. Till sist skulle jag under pågående sjukskrivning sparkas. Dåvarande kyrkoherden Peter Lundborg, hatobjekt sedan dess, höll i skaftet tills fack och företagshälsa stoppade försöket. Då hade min sjukjournal för en häpen journalistkår offentliggjorts, det hade de kärälskliga murvlarna aldrig varit med om tidigare. Jag skulle dock vara kvar, facket drev på, och tilldelades arbetsuppgiften att fara till Kalmar för att skriva register till mina samlingar om kv*nn*pr*stfr*g*n. Den måttlig begåvade Peter Lundborg gick på mitt förslag. Han insåg inte arbetets omgång. Varför skulle han? Nämnde jag att han hör till de i mitt liv vedervärdiga? För denna klartext, själva sanningen, ska jag självfallet utstå klander. Jag, av alla jag, är kärlekslös och inte beredd att förlåta en gammal kv*nn*pr*stm*t*nd*r* som gjort karriär och blivit är ner fiiiiin.
Jag hann med 25 pärmar, som hamnade i kapslar. Jag skrev förteckning och en kort snabbanalys. Det finns sådana som vill se detta lagt upp på Kyrklig dokumentation. Vi får se.
Men vad ska jag göra av materialet?
Och varför jag?
Har jag inte gjort tillräckligt?
Hur gör jag med biblioteket? ”Böckerna har burits dit en och en”, sa min vän professorn. Jag kan låta det vara därmed. Å andra sidan har de sammanfogats och vad som sammanfogats må människan icke åtskilja. Jag ringde äldsta barnbarnet. Hon kan ta en handfull böcker, lovade hon. Men resten?
Och andra papper? Kyrkomötesprotokoll från 1868-2016, protokollet 2017 snodde Leif Nordlandet åt sig i strid med vad vi överenskommit. Borde inte protokollen finnas tillgängliga mer lokalt. Biblioteksfolket nöjer sig med att material går att rekvirera. Sannolikt är de inte intellektuella på det gamla sättet, sådana som går till läggen. Hur ska de annars kunna hitta allt som går under beteckningen ”Sandahliana” och hur ska de hitta Björn Fyrlunds förteckning av vad jag skrivit? Ska nidvilden av den ökände Dag Sandahl bli manifest, alltså fiendernas framställning, de fiiiiinas version av ”sanningen”? Det kan jag väl skita stort i. Mitt liv beror inte av dem. Herrens nåd är allt jag behöver.
Men kollandet i materialet i går gav en påminnelse. Varför kolla? I dag kommer en fotograf för göra en tilltalande bild av huset. Vi har städat undan allt det personliga, för det var så det skulle vara. Alltså fick det grävas lite och i grävet hittade jag den första offentliga rapporten i Sverige om The Holocaust. Vad allt försvinner inte i de stora arkiven? Jag fann Johannes Jellinek, Judarna – inga människor? Judeförföljelserna och Svenska Israelsmissionens arbete i Wien. Nå, artikeln finns i Julbok för Västerås stift år 1942, s122-136. Nu vet ni. Beställ fram från närmaste sockenbibliotek! Det var de kristna och det var kommunisterna som berättade hur det var. Arbetarkultur och SKDB lika. Västerås stifts julbok först!!
Ska mitt arkiv ryka?