I går var det en händelserik dag. Huset i Frankrike såldes för på Öland har vi vårt Frankrike, som Strindberg sa. Det kom en ryss med två stora platskassar med rubler, euro och dollar, sammanlagt mycket mer än vad vi begärt för huset. Ryssen, med en rejäl skuta i Cannes, sa obekymrat, att han var mindre intresserad av innehållet i påsarna än av att ha en egendom i Alet-les-Baines. Nu återstår att smuggla hem kassarna, som grannen tog emot och räknade samt undvika alla konstiga frågor från de fiskala myndigheterna. Vi köpte ett hus i Kvarnstad, Källa, på norra Öland i stället. Ett och ett? Två! En av grannarna är en – tyska. Aus Hambursch! Ryssen har fått oss att lova att han får komma på besök. I öster kan vi ställa upp en spärrbataljon för att försvara ön. Jag tror ni förstår. Annars lugnar jag nerverna med att läsa dr Braw och hans nya samling av essäer och uppsatser, En vidgad värld, Artos 2022.
Jag fick se dr Braw i rörligt tillstånd också. Han talade på ett ödmjukt sätt. Augustinusforskare var han inte, säger han.
https://www.facebook.com/christianssida/videos/744964966734925
Jag förstod egentligen inte. Fader Gunnar försvarade sina böcker med argumentet ”Det må vara att det jag skrivit är dålig teologi – men teologi är det obestridligen.” Dr Braw menar sig inte vara en Augustinus-forskare men väl en Augustinusamatör. Det är till att trolla med truten. En docent, och en sådan är dr Braw, forskar alltid. ”Är du docent i detta ämne också?” frågar hustrun när jag lägger fram en bestämd mening om något. Rätt svar är: ”Självfallet!. En gång docent, alltid docent. En docent kan inte läsa eller resonera om något utan att vara forskare!” Jag behöver inte vara gräsklipparamatör för att undersöka hur eländet ska startas. Jag forskar! Jag kan sätta i mig råbiff, öl och snaps på docentvis, dvs för att undersöka 1. hur det smakar och 2. vilken effekt det hela får på min mänskliga organism. Hittills har denna forskning kunnat redovisa tillfredställande resultat.
Får jag i all enkelhet påminna om mig själv? Jag finns i en spiritualitet präglad av det reformatoriska från 1500-talet. Då var det en tysk augustinermunk som läste Augustinus och Paulus och därmed finns en brygga från Paulus till den stora Pauluskännaren Augustinus till Luther, som kände både Paulus och Augustinus och som präglat mig eftersom jag är svenskkyrklig. Här har ni den evangeliska katoliciteten. Hade Sven Lidman varit mer medveten om detta hade somligt kunnat vara mer fruktbart, men Lidman gjorde den stora insatsen att lyfta fram Augustinus och hans Bekännelser av det enkla skälet att syndare känner igen varandra och förlåtna syndare än mer! Finns boken Bekännelser att köpa nuförtiden? Med Lidmans förord? Med inkännande inför nya syndare, som med Augustinus kan fråga: ”Sådant var mitt liv, var det ett liv?”
När den romerska särmeningen framförs, hackas det på det katolska och augustinska arvet – men det är som god katolik Augustinus rannsakar sitt liv. Och det slår igenom hos Luther – och hos oss.
Dr Braw drar igenom trons människor, Sven Stolpe bland dem. Men framgår det vilken estradör Stolpe är? Han driver med oss allihop, tror jag, fast han har ett allvarligt ärende. Stolpe målar med ord. Dr Braw fick inte med det där Stolpe sa om/till pastor Ingemar Simonsson att Sveriges bönder skulle vilja ta en hötjuga och bära ut pastorn från tv-studion på ett dasslock. Så föll dr Stolpes ord. Pastor Simonsson kippade publikt efter andan, som jag vill minnas det hela. Vad skulle han svara? Dr Braw återger inte händelsen. Han rör sig hellre i idévärlden.
Det är inte illa det heller. Metoden är att samla essäer och uppsatser och bland dem kan läsaren välja och vraka. Mer än 400 sidor finns att välja mellan. En del skulle gå att använda i studiearbetet, om något studiearbete bedrivs i församlingarna. Varför köps inte 15-20 böcker för att fungera som underlag och så kan man läsa om Kaj Munk eller om den tidiga högkyrkligheten, den som vanliga präster inte har en aning om. Erik Falcks beroenden hit och dit kan intressera mig mindre. Men försöken att beskriva den tro som bär detta folk vill jag resonera om.
Hade jag varit församlingspräst hade jag sagt att en låda böcker är billigt stuff for thoughts och utmanat till läsning och begåvade samtal. Hade vi fört sådana samtal hade jag kanske ägnat ett kritiskt seminarium åt Bengt Hägglund, dr Braws beundrade lärare. Christian gräver inte djupare i Hägglunds liturgikritik med spets mot dr Pahlmblad och de liturgiska ställningstagandena år 1986 (erkänner mig medskyldig!). I den dåtida debatten finns intressanta replikskiften mellan Bengt Hägglund och Erik Petrén, båda var min vänner och gärna lästa. Inte heller Bengt Hägglunds omsvängning i ämbetsfrågan får dr Braw att gräva djupare. Den grävningen borde vi nog göra för att förstå hur och varför Bengt tänkte som han gjorde.
Nu blir det nog inte många studiecirklar för att vidga världen, dvs resonera förnuftigt om teologiska frågor. Men några tusen präster hade i gamla tider funderat teologiskt över spänstiga frågor som dr Braw aktualiserar. Om det inte blir så nu och om kontraktsprostarna inte ser till att driva detta teologiska studiearbete beror det på att prästerna inte längre är teologer. De är religionsvetare vordna. Det är det hela. Det är allt.
Kolla nu in när Anna Braw intervjuar sin far, vilket betyder att få igång honom för att monologera, hosta, harkla, återkommande peta i sig någon okänd vätska och efterhand fullborda sitt tal. Jag är lätt imponerad av hans bok och av mycket Christian sagt och gjort. Det som inte riktigt imponerar på mig är hans ödmjukhet. Han är verkligen ingen Augustinus-amatör. Han är en Augustinus-forskare och forskare om en hel del annat. Hans tjänst i Slätthög och Mistelås gjorde detta möjligt. Lätt sanslöst fann jag dock det hela. I Slätthög och Mistelås kristna församlingar satt en teologie doktor och docent som komminister och musikdirektören Karin Braw som kantor. Jag klagar inte, pekar bara på förhållandet som jag kunde dra nytta av.