Jag fick ett meddelande av en innebörd Torsdagsdepressionen nog håller sig för fin att meddela populasen. Det är ett avslöjande av rang. Så här uppträder en narcissistisk maktmänniska. Henne hålls ni med och tror att hon är så trevlig och kärleksfull. Alla, som misstänkt att hon i sin moraliska överhöghetsposition jagat den biskop som visat sig vara en syndare (som Petrus och Paulus eller St Augustinus eller…), kan slå sig för bröstet och säga: – Var det inte det vi trodde?
”[D]et jag tycker Du skulle veta är, att Antje krävde att det skulle skrivas in i avgångsavtalet, att han (fd biskop Thomas alltså, DS) inte fick vara hemma under Almedalsveckan för då skall hon disponera biskopsgården och dess trädgård.
Så nog uppträder hon som Riksbiskop.”
Det sista var en vänlighet mot mig, som beskrivit företeelsen ”Riksbiskop” och klandrats därför. Lite Ehrenrettung sitter inte fel. Men vad säger ni andra – och hur kul ska det bli att läsa om Riksbiskopens framträdande och fester i Visby under Almedalsveckan? Jag tycker närmast att det hela är vedervärdigt. Vad tycker ni? Bortsett från att Svenska kyrkan då, när Riksbiskopen löpskt löper runt i Visby, faktiskt har valt en ny ärkebiskop, som kunde ha introducerat sig i den avgörande politiska verklighet som Almedalsveckan utgör.
Ny ärke? ”Nu avgörs det” hette det i Torsdagsdepressionen. Vad är det som avgörs? Det tuggar väl på som tidigare? Medlemmar som lämnar, arbetslag som tar över församlingens roll (utom på söndagen, för då är arbetslaget ledigt) samt roliga och uppmuntrande informationer om hur lyckosamt det tillgår i det kyrkliga livet. Hollertz frias för klockringning, kardinalen predikade när det var minnesgudstjänst för de utrotade djuren och för Svenska kyrkan finns handläggaren Margareta Koltai med på klimatmötet för att observera. Hon har inte så mycket att säga om de grupper som stör trafiken i Stockholm. De som stör trafiken till Göteryd har gula västar, men jag tror att de är personer som bygger om vägen för att det ska bli lättare att köra – bil!.
I Stockholms ska demonstranternas aktioner som, jag följer Koltai, uppfattas som ”rop på hjälp”. ”Svenska kyrkan” har fått med sig de flesta stift i sin strävan efter att göra Svenska kyrkan fossilfri, kunde jag läsa. Förbryllande. Vad är det som begreppet ”Svenska kyrkan” nu innefattar? Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå! Koltai kör det gamla vanliga: Bråttom, bråttom, bråttom! Jag tänker, och visar gärna upp mina fromma penséer, att den som har brått brukar vara Själafienden själv. Nu instämmer det högre kleresiets representanter i hetsen, men ingen kommenterar att docenten Bengt Lidforss kring år 1900 skrev, att precis så här skulle det gå. Jorden är en levande organism. Då händer sådant. Lidforss hade inte sett massbilsm eller ens flyg… Borde inte det kristna ansvaret vara ett ansvar att ställa systemgranskande kritiska frågor?Så som det var i begynnelsen. När martyrer fick betala priset för sina ställningstaganden mot Makten.
Jag har kommit på mig själv med att alltid vara skeptisk mot de etablerade ”sanningarna”, de som översåtarna understödjer. Till dem som slår fast sanningar i bestämd form vill jag komma med påpekandet, att det alltid finns ett perspektiv till. Kanske Guds? Om detta bör vi, som Mäster i Varberg sa, resonera förnuftigt. Varför har jag blivit och förblivit sådan? Det är vådan av att ha en fritt tänkande morsa. Vill jag tänka! Det är väl också därför jag är kristen? Berättelsen är prövad och befunnen sann.
Varför är de som kämpar mot varandra om att bli ärkebiskop kristna egentligen? Bortsett från dop och konfirmation, vilken är deras egen intellektuella väg? Jo, jag fattar att ett vänligt ord ska sändas till Den Helige Ande, men jag undrar mer prosaiskt. Och vad är det som lockar att få stå i en ständig produktion av rena floskler, säga det som ska sägas oavsett om det är sant eller inte?
Vem vill vi ha? Fördelen om vi får Modéus I är att vi ställs tillbaka in i Svenska kyrkans vigningslinje. Alla manliga biskopar han viger kan med goda argument säga 1. de andra biskoparnas vigningssuccession är tveksam och 2. min är en återgång till den tidigare. Då blir alla nuvarande förutom Åke Bonnier molokna, för ingen av dem kanske ska ses som vigda i apostolisk ordning? Fråga Borgågemenskapens anglikaner. De molokna får då se allmänt erkända biskopar, sådana som inte får hoppas på det bästa när frågan om deras vigning ställs. Å andra sidan blir det synd om ekorren i Linköping, den som Modéus I brukar åtspörja om hur det är med livet och Gud..
Med Dalman då? Han kommer inte att vara skitaktig mot någon syndare, så mycket är säkert, och inte göra anspråk på annans hus och hem för egen del (finns det inte något bud om den saken)? Han kommer att se glad ut. Så glad att ingen kommer på tanken att ställa frågan i vilken mening han blev biskop i apostolisk ordning när han vigdes. Då kommer felet att spridas vidare och hur mycket åthävor som än tas till, blir det ingen slut på eländet. Svenska kyrkan har växlat in på främmande spår och tuffar vidare.
Jag behöver inte bråka. Spåren mot framtiden är utlagda. Det är bara att tuffa på. I går skrev jag som kyrkoherde under ännu en utträdesanmälan.
Den vänlige prosten Sten Johansson, inbiten centerpartist och statskyrkokramare, skickade mig sin memoarbok, Ora et Labora. Jag blev självfallet glad. Sten reserverade sig när beslutet om nya relationer kyrka-stat fattades. Han tycks triumfera nu när han återger att det år 1972 var 95,4% kyrkotillhöriga och 2020 55,2%. ”Läs och begrunda”, skriver han. Jag begrundade och inser att det inte är en utträdesvåg utan en invandringsvåg som i första hand illustreras av siffrorna. Därefter folkkyrkokollapsen. Slaget om Svenska kyrkans framtid stod inte egentligen i den rätt lantliga miljö där Sten verkade. Slaget stod i städerna. Där var Svenska kyrkan som svagast.
När kristendomen slog igenom var landsbygden – heden – platsen för hedningarna. Stadskulturen kristnades. Reträtten tycks mig ha gått så till, att städerna förlorat tron och landsbygden behållit den lite längre. Som det var – men tvärtom nu!
Om inte ett under inträffar, blir alla våra barnbarn och barnbarnsbarn hedningar. Anständiga och goda eller oanständiga och onda, inte vet jag. Det beror inte på de förkättrade kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a. Det beror på helt anständig kyrklig överhet på alla olika nivåer. De var självfallet fina, idel ärans män kvinnor och män, men skvatt odugliga när det kom till allvar i salighetssaken. Dags att välja ärkebiskop, men inte viktigare än att välja vilken lokförare som ska tuffa tåget efter det utlagda spåret.
Dixi et salvavi.
I denna sinnesstämning går jag att fira pingst.