Biskop på särskilt ställe, räkneövning och sorgespel

”Biskopar hör hemma bland folket. Även om de kan synas på oväntade ställen.” Riksbiskopen skrev på twitter och illustrerade med ett brunnslock för  – avlopp. Finessen (fniss!) var prytt med Lidköpings vapen, en biskop som sitter på tronen, eller hur man ska säga. S:t Nicolaus påstås det vara.

Är det så oväntat att biskopar pryder avloppsnätet? Jordens avskum, skriver aposteln Paulus. Det brukar vi inte låtsas om, när vi möter det mest framträdande uttrycket för vigningstjänsten. Då kanske skithustunneavbildningen är profetisk i sin klarsyn? Det är inte bland folket biskopen hör hemma. Det är i skiten. Hur känns det för Riksbiskopen vid närmre eftertanke?

Varifrån kommer förresten tanken på att biskopar hör hemma bland folket? Mycket kan man säga, men få biskopar hör hemma där. De normala biskoparna odlar den övre medelklassens vanor, serverar mat som dessa de överklassiga gärna äter (om de inte får för sig att det är linssoppa som i solidaritet med de svältande ska förtäras…) samt dricker bättre drycker än lingondricka till den goda maten. Det har biskopar nuförtiden inte vett att tacka Dag Sandahl för! Tacka? Jag tröttnade på hyckleriet, skrev en motion om att öl och vin kunde serveras och så blev beslutat. Någon medalj för denna min insats i Svenska kyrkan har aldrig överlämnats. Det finns nog för den delen inte heller någon medalj som instiftats åt dem som gjort aktningsvärda insatser i kamp mot hyckleriet i det kyrkliga. Say no more!  Arbetarklassens företrädare vet att uppskatta rangordningen vid middagsbordet hos en biskop också. De hör till en stor grupp och sitter fint till. Får hålla tacktal rentav.

Riksbiskopen har spelat in en sommarhälsning bland hästar och får. Den kommer snart, skriver hon. ”Håll utkik!” Ska jag skriva att jag inte är det minsta intresserad av sommarhälsningar från översåtar, Inte från partiledare, inte från landshövdingar, inte ens från kommunalråd eller riksdagsledamöter. Varför skulle jag vara intresserad av vad Riksbiskopen har att anförtro mig, där hon vänslas med hästar och får. Vänslas kan jag göra själv utan att lägga tid på sommarhälsningar. Antagligen är hälsningen ett inlägg på sociala medier. Riksbiskopen tycker alltså att jag ska ta av min dyrbara och korta nådatid för att anamma hennes budskap. Då måste hon väl ha något viktigt att säga? 

Ponera att sommarhälsningen är 1 min och 30 sek lång. Ponera vidare att 1 miljon kyrkotillhöriga vill höra och se hälsningen. Jag räknar inte ut vad själva el-förbrukningen blir och vilken klimatkostnad denna konsumtion medför. Jag inskränker mig till att försöka förstå vad detta kostar i tid. Har Riksbiskopen kostat oss 25000 mantimmar när vi, miljonen, begluttar henne och vad blir det räknat på en arbetsvecka i tid? Det verkar som om vi talar 10 och en halv vecka. Vad är en sådan sommarhälsning värd rent nationalekonomiskt? Tanken svindlar. Hälsningen måste vara inte bara dyrbar utan innehållsrik. Då har jag ändå inte vågat mig på konststycket att räkna ut det exakta priset för denna hälsning. Räkna själva!

Hur kommer det sig att jag hänger mig år matematisk vetenskap, min sämsta gren? Därför att jag använde lite tid för att kontera ”på jobbet”, som det heter. Jag konterade vid pass en kvarts miljon. Men vad i all denna penningrullning handlade om kostnader för att göra Jesus känd, trodd, älskad och efterföljd eller ens om Guds rike? Svaret är så uppenbart. Tid och pengar används till mycket i det kyrkliga, men minst till detta som Kyrkan är sänd i världen att förkunna. Nåden är billig. Det är allt det andra som kostar. För att inte tala om all tid detta, som har så föga med evigheten att skaffa, tar.

Efter alla mina uträkningar och bedömningar återstår den kyliga frågan: Hur mycket självbedrägeri är inbyggt i det kyrkliga systemet? Få vill analysera vilka skeenden som leder till inte bara att kyrkosystemen i Europa förlorar medlemmar utan, värre, att människor förlorar tron och i allra värsta fall förlorar den tro de aldrig haft. Det är då man förstår att biskopar alls inte hör hemma bland folket utan som bäst sitter avbildade på ett dasslock. Om de stod samman med folket och insåg vad de måste göra räkenskap för på den stora räkenskapsdagen skulle de inte vilja veta vilka oväntade ställen som väntar, kunde vi gammalkyrkliga mena. Mirum est si sacerdos salvetur!

I väntan på själva upplösningen av den tillvaro jag känner, kan jag i dag kl 19 följa minnesgudstjänsten för utdöda arter i Stockholms storkyrka. 

www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift/minnesgudstjanst-for-utdoda-arter

Jag antar att kv*nn*pr*stm*st*n*rn* också uppmärksammas, inte bara grodor och paddor. Men vi som är skolade biologiskt hamnar i beråd. Det heter så. Är inte detta utdöende fullkomligt självklart sett till utvecklingsläran. ”The Survival of the Fittest”, helt enkelt. Inte mycket att bråka om? Naturen är grym och gör sig de svagaste kvitt, sedan kan elefanterna samlas till sorgeprocession när någon i flocken har dött. De enda som i egentlig mening förlorat detta beteende är sekulariserade svenskar, som låter avskedet vara utan vidare ceremonier, sk ”direktare”, och som inte kan ta ledigt från jobbet för att komma till en begravning om den hålls.

Vad jag försöker säga är att detta verkar vara en minnesgudstjänst i senaste laget. De 130 000 utdöda arterna är väl utdöda och det är då ingen mening att gråta över spilld mjölk. Gråt hellre över er själva och era barn, kunde Jesus ha sagt (sin vana trogen). 

Hotas inte nu en miljon arter av utrotning på grund av våra val (sic!) och handlingar. Må så vara. Men är inte detta utdöende själva kvintessensen i utvecklingsläran eller har magister Gaunitz vid Samrealskolan i Alvesta lurat oss? De arter som inte tål lite DDT ska dö och det som inte dödar härdar. Förresten. Om myggan, som är en styggelse till hela sin art, eller fästingen, om vilken samma dom kan fällas, dör ut, ska jag beklaga faktum? En död mygga är en bra mygga!

Någonstans är det nog feltänkt med att hålla minnesgudstjänst för utdöda arter. Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* undantagna! De var en gång majoritet och normalitet i Svenska kyrkan. Sedan sattes utrotningskampanjen igång. Jag tror jag ska följa minnesgudstjänsten för att se om denna utrotningshotade art nämns vid namn. Man vet inte. Riksbiskopen har ju sagt att biskopar kan synas på oväntade ställen och kanske dessutom göra oväntade saker. Fast när jag tänker efter. Att biskopar sitter på dasslock kanske är mer ofarligt än att de dväljs bland de utrotningshotade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*.