”Människan är ju ett flockdjur…” Beskedet nådde mig genom en röst i radioapparaten. Detta var tydligen inget jag behövde bekymra mig om eller tänka över. Alltså gjorde jag det. Hästen är också ett flockdjur och kan störta iväg och hela flocken kan rusa rakt in i fördärvet. Det har jag hört talas om. Alla rusar blint i skrämsel. Därför får man inte skrämma hästar i sken. Det ska man nog inte få göra med människor heller.
Det är här jag börjar fundera på skrämsel som vapen och verktyg.
Barn kan spöka så pass att de blir rädda för sig själva, för att inta tala om hur rädda de blir för andra spöken. Någonstans vet de förstås, att det bara är någon som varit i utklädningslådan – men det är en kunskap som bleknar bort just då, när spöket kommer. Varför tänker jag på dessa dystra minnen, när det handlar om samtiden? För jag känner igen mekanismerna. Det finns alltid sådana som vill skrämmas. Med krig eller klimat lika.
Jag är ju inte dummare – eller just så dum – att jag tycker mig se ideologiska tendenser i statstelevisionens förmedling av nyheter. Det skulle kunna bero på att de som bestämmer vad jag ska delges är snälla människor, måna om mig. Det skulle också kunna bero på att de är sådana, som redan i förskolan gillade att bestämma vad klassen skulle göra, tycka, tänka. Och människan är ett flockdjur…
Nu hör det till mitt ansvar som människa att försöka skilja mellan föreställningar och vanföreställningar. Det är då inte alldeles säkert att mina föreställningar just är vanföreställningar.
Jag kan ju ha tänkt några varv mer än producenten och redaktören på statstelevisionen. Är inte detta ett självcentrerat och stöddigt påstående från en äldre självcentrerad och stöddig man? Om det ändå vore så väl att vi kunde veta, att så enkelt ska allt förklaras bort. Men då slår tanken med obönhörlig kraft. Vi har med ett massmedium att göra och detta mediums kundkrets är – flocken. Kan det egentligen bli något annat än flockjournalistik av det hela?
Till det kommer alla sakkunniga som ska vägleda mig inför de stundande valen till riksdag, region och kommun. Kampanjer är medvetna gärningar. De är ute efter mig eller i varje fall min röst. De vill få mig att göra som de vill. Hur kul tycker jag att detta är?
När jag var ung och utan rösträtt visste jag vilka kommunalpolitikerna var, och att somliga var direkt stupida, kunde några landstingspolitiker och självklart namnen på riksdagsledamöter från länet. De hade sin lokala bas i politiska partier, som kunde uppfattas ha en viss folklig förankring. Nu är jag betydligt mer osäker på hur det är. Då klarade sig partierna utan att jag betalade till dem. Nu finns stora bidrag i demokratins intresse – med den lilla komplikationen att jag faktiskt vet mindre nu än då om politikerklassen. För det har den blivit. En klass med välbetalt jobb. Vi talar yrkespolitiker och vi talar om oss själva som något annat än ansvariga medborgare. Vi har blivit kunder och mestadels offer för försåtligt uttänkta reklamkampanjer. Centerpartiet hade eliminerat Öland såg jag när det var valkampanj för – Sverige! Där fick alla centerpartisterna på Öland en riktigt tjottablänga rakt i nyllena! Verkar jag så trött på allt detta som jag verkligen är? All offentlig makt utgår från folket, men vart den sedan tar vägen, får folket inte veta. Med den klassiska formuleringen: Vad bör göras?
Rusta församlingshemmen! Se till att de kan fungera som bas för det demokratiska samtalet. Inte så att det alltid finns kristna svar på politiska frågor, men det finns en kristen förvirring att pytsa in i de politiska frågorna. Några måste lyfta grundfrågor. Den om livets början och livets slut och en del av det som finns däremellan, kanske. Frågorna från marginalen om klimatkatastrofen med fokus på att denna jord efter Guds Ord ska ta slut och att det slutet är nära, en dag närmare för varje dag som går. Konsekvenser rent politiskt? Jag vet att dr Luther i detta läge planterar sitt äppelträd. Vilken hållning ska vi som intuitivt misstror misantropen Johan Rockström och inte tänker att Greta är en stor profet som uppstått ibland oss? Lägg Stenevi och Bovlund till samlingen så ska det nog till lite bättre drycker i församlingshemmen än lankigt kaffe. Själv dricker jag dock icke alkohol. Jag dricker endast öl, vin och sprit. Inte alkohol.
Borde inte församlingarna dra ihop folk månaden före valet och se till att det blir fart på det politiska speleverket? Jag tror inte ens att politiker särskilt behöver inbjudas. Det är mer intressant att se vilka som kommer om vi har Valbar fyra gånger i församlingshemmet. Bestäm ett tema och sätt igång något som sedan bli självgående, tror jag. Stopptid är all som behövs. Förutom dryckerna.
Har ni nu förstått Kyrkans särskilda kallelse? Kyrkan är kallad att vara en gemenskap för människor med flockbeteende. Flocken har ett inbyggt flyktbeteende inför det som uppfattas vara farligt. Kyrkan står samman som en gemenskap just då, förringar inte faran, men hanterar den genom att stå samman med de heliga i alla tider i tillit till Anden, som ska leda gemenskapen till hela sanningen. Vi flyr inte. Vi har vår tillflykt klar. Det är därför vi är en gemenskap, communio, som diskuterar, håller tankeutbytet vid liv.
Denna särskilda kallelse till samtal tar vi tillvara på ett skolastiskt sätt. Ni vet det där med att A säger sitt och så ska B återge detta sagda med egna ord. Om A känner igen sin uppfattning då kan debatten börja – men först då. Det var förresten Jesus Syrak som i den gamla översättningen sa att varje sak är tvåsidig. Den inställningen präglar inte de enkla slagorden i en valrörelse – men i Kyrkans liv tas komplikationer inte bara till vara. De odlas också.
Nu tog jag i. Inte så lite heller. När teologiska frågor ska lösas i politisk ordning kan det bara sluta illa och vill det sig riktigt illa börjar det också illa och fortsätter så till det bittra slutet. Fråga mig inte om mera!
Rosemary Radford Ruether (1936-2022) har alltså dött. Riksbiskopen fick till det: ”En av vår tids stora katolska teologer och pionjärer inom feministteologi har dött. 2008 var Rosemary Radford Ruether en av undertecknarna av Uppsala Interfaith Climate Manifesto.” Vår vän Frasse skulle nog inte riktigt hålla med om att hon var en katolsk teolog. Inte Bengan XVI heller.
Rosemary var ute för att skapa en Women-Church,. Det är ett svårt projekt. Enklare att använda de etablerade strukturerna och ta sig fram där med det nya – men främmande – projektet. Själva denna transformativa hållning njuter vi alla (samtliga!) frukterna av. Jag finner den ohederlig. Några iscensätter något som närmast påminner om gökens metod att lägga sina ägg i någon annans bo och sedan låta dessa andra föda ungen, som kanske till sist knuffar de andra ungarna ur boet. Om detta skriver Riksbiskopen inte ett ord. Jag påstår att just detta är informationsbärande.
Jag har skrivit om saken tidigare, år 1989 nämligen. Då räcker det att hänvisa till den av aKF och Mikael Löwegren utgivna boken med inpass ur tidskriften Kyrkligt Magasin, Dagsedlar (Hägglunds, Stockholm 1998, s 90-92). De som ville veta, kunde veta. Radford Ruethers projekt gick ut på att komma tillbaka till en religion före patriarkatet. En bas i Sverige var Storkyrkan i Stockholm. Bland de särskilt av den nu döda uppskattade, hörde sagda dr Holm liksom Anna Karin Hammar. Skyll inte på mig. Jag skrev och beskrev. Skyll er själva. Samtiden är onödig. Riksbiskopen är en del av denna samtid om ni undrar. Också om ni inte undrar.