Felet med pingstvänner är att de är pingstvänner. Kyrkolivet är bredare. Där är vi adventsvänner, julvänner, fastetidsvänner, påskvänner, pingstvänner och en stor del av året Treenighetens vänner. Varför nöja sig med att vara pingstvän, när man kan vara vän i helformat? Leve det gränslösa, det som står fram i jämförelse med det begränsade.
Har då inte just pingstvänner något viktigt att påminna om? Självfallet. Och det de påminner om finns i Kyrkans liv och behöver ingen särskild intresseklubb. Många fler än pingstvänner inser behovet av förnyelse. Karismatiken är inte ett specialintresse för speciellt fromma. Varje kristen har sin karisma och den är till för tjänst i Kyrkan och världen. Det är vårt gemensamma ansvar att ta vara på de enskilda nådegåvorna för gemenskapens skull. Därför talar vi om Kyrklig Förnyelse som en arbetsgemenskap. För det är klart att något annat än tuffandet på främmande spår måste till. Kanske är det inte märkvärdigare än att en växel måste läggas om, så att Svenska kyrkan kommer back on track. Annars får hela ekipaget backas. Det går också. Spåren ligger kvar.
Vad ser vi i denna pingstens tid? Vi ser nya verktyg för församlingsarbete. De innebär att arbetsledningen lägger in de kyrkkiga lönearbetarna i något som heter Fas. Då behöver man inte samråda. Lönearbetaren ligger inlagd och åliggandet för lönearbetaren är att kolla om något nytt ligger i Fas. Effektivt? Jo, om socialt sampel inte är så viktigt och det vardagliga småpratet och de gemensamma problemlösningarna mest ses som tidstjuvar. Här sköts kyrkolivet som industriell produktion och enheter skapas därefter. Hierarkierna i Svenska kyrkan har inte minskat. Inte vanvettet/vansinnet heller.
Församlingen? Produktionsapparaten finns till för att producera vad församlingen ska erbjudas att konsumera. Vi kan tala oss blåa eller bleka för att vara emot producent-konsument-mönstret, men en förbannelse vilar över kyrkolivet och fjättrar oss just i mönstret. Så måste det bli om inte söndagens gudstjänst, läs: högmässa, är det centrum där allt börjar.
Prästerna jobbar. När jobbar de? De jobbar på söndagarna. Kanske inte varje, kanske varannan. När de inte jobbar, ser församlingen att få om någon i arbetslaget är i söndagens gudstjänst. Där trängs i stället församlingen – enkönad och åldrad om man så säger. Detta är de idoga, som tar ansvar för en del av de arbetsformer vi har i församlingslivet. Programeftermiddagar med kaffe och underhållning. Gärna något som knyter an till hembygden om vi tröttnat på allt musicerande. Ingen tänker sig längre att församlingen skulle vara en intellektuell arena med plats för stora tankar. Det blir i stället den rotunda där de små tankarna går runt, dvs det sägs som brukar sägas och som i långliga tider varit helt utan mening.
Helt utan mening? Är det inte att ta i? Jag undrar. I hur många sockenkyrkor firas inte längre söndaglig förmiddagsgudstjänst och hur många sockenkyrkor står i praktiken oanvända när söndagen kommer? De kyrkliga reträtterna är omfattande. Vi talar påfallande lite om dem. Det planeras för en myckenhet, men det tänks inte pastoralt och den kyrkliga förnyelsens pastoral brukas inte. Det blir mest lösningar efter hand; ad hoc. Inte långsiktigt tänkt kyrkoliv. ”Pyspunka”, som en tänkare formulerat fenomenet (kolla rapporten på kyrkligdokumentation. nu) Få ting som det som nu pågår är så själsdödande. När dagen fylls av meningslösheter är det inte så lätt att hantera livet. Då sjunger vi sommarpsalmer och drömmer oss bort till fåglakvitter och blomsterprakt…
Är det verkligen sant att Modéus I är den förste biskop som bokfört övertidstimmar och som ny biskop i Linköping därmed förvånat stiftskansliet? Ska det blir ordningen i Antjeborg också? Allt fast förflyktigas och prästerna blir lönearbetare ty så är vårt samhälle konstruerat. Själva logiken kan vi inte klaga på. Klagomålet gäller när vi talar om livsformen för en präst. ”Kallet” om ni vill. Kallet har ersatts av ”jobb”.
Kom du Helige Ande och förnya! Hur blir det då? Det blir i vart fall vett och mening med det som församlingen gör. Det blir först och främst söndagar som är mötesplatsen där man ser att arbetslaget är en del av församlingen och ser att prästen alls inte jobbar utan firar stort och har en stor Herres budskap att ge vidare. Denna lilla prästerliga aktivitet fungerar som majeutik, gåvor i oxhg för församlingen, förlöses och blir till glädje.
Får jag påminna om att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses märke är en duva, Anden alltså. aKF har under årens lopp försett oss med kyrkodagsböcker som är teologiska reflektioner med föredrag och framställningar i behändigt format. Med pandemieländet blev det si och så med den stora kyrkodagen i Uppsala och den var inte så stor som den varit, om man säger så. Men i augusti (27/8) blir det i vart fall en dag i Uppsala, tror jag mig ha förstått. I november (14-16/11) hoppas jag att Kyrklig samling samlar sig till en konferens om kristofobin, analyserar hur den präglat både kyrkoliv och kulturliv och reflekterar över frågan hur andra betingelser skapas, dvs tro på Herren Jesus med de konsekvenser detta ska medföra. (Apg 16 :31)
Dessutom: I dag är de kyrkokristna glada. Annandag Pingst är åter en röd dag. Varför togs den bort? Det håller jag Carl Bildt ansvarig för. Varför jag minns saken så, minns jag inte. Åldrandet har sina fördelar. ’
Jag är också glad av ett annat viktigt skäl. Den hotfulle pastorsadjunkten i Moheda avtackades i går. Det var han som i Församlingsbladet skrev: ”Frid tills vi möts” och skrämde mig riktigt rejält. Vi har inte mötts, kan jag säga. Det beror mer på tur än skicklighet även om jag varit försiktig när jag varit på ICA Grytan, för man vet inte om den hotfulle pastorsadjunkten hoppar fram bakom en monter och vad som då händer. Nu är han som sagt avtackad. Kusten klar. Båten sjösatt. Det finns hopp.
På 1500-talet hade man förresten uppgivet sagt: ”Jag gifver ärkebiskopsvalet fanen” Hur tänkte man då? Men det kanske ligger något i tanken? Om ni tror att detta bara är hittepå hävisar jag till Hans Cnattingius, Uppsala Mötes Beslut 1593, Stockholm 1943, s 42.