Jag slogs av själva logiken. Finns det inte ett gudsfolk i det lokala, måste vi anställa kyrkoarbetare. Dessa arbetar med evenemang för att locka människor, dvs publik. Evenemangskristendom sålunda.
En grundbult i denna avart av kristen tro är självfallet att den måste komma mycket buller åstad för att folk ska lägga märke till den. Emellertid kan frågan vad evenemangen ska leda till inte ställas. Evenemang blir sig själva nog. Evenemang ersätter engagemang eftersom Kyrkans medlemmar har reducerats till konsumenter av det som kyrkoarbetarna producerar. Musik, kaffestunder och små föredrag om sådant, som ingen vettig människa egentligen tror har bäring på Guds rike, men väl (som bäst) ger nördiga kunskaper om hembygden.
Till det logiska hör också uppställningarna. Pride-uppställandet, flaggandet, flaggviftandet, klimatkatastrofen och den så kalla omställningen (det närmaste omvändelse det kyrkliga livet kommer!) samt diverse behjärtansvärda aktioner. Act måste nog nämnas i sammanhanget liksom, det hörs nu, 1%-målet, som måste bevaras. För egen del blir jag alltmer distanserad när jag ser kravlistan. Det är helt enkelt för många frågor som 1. inte ställs och 2. inte får ställas. Det som skulle vara samtal ersätts av ukaser från Antjeborg. Tankeförbuden ligger nära, lika nära som de statliga bekännelsekraven på trosamfunden för att få tilldelas ekonomiskt stöd.
Detta är också logiskt. Jag har alltmer börjat tänka över hur det var i Tjeckoslovakien med skådeprocesser och mord på oppositionella. Landet var dock en demokrati, som vändes till att bli ett av Tredje riket ockuperat land och därefter bolsjevikiskt övertaget, I historiens ljus var det snabba puckar för att göra om nationen. Då hade likväl normsändarna alls inte så effektiva ideologiska verktyg som de som nu finns. Men säkerhetstjänsten gjorde i gryningen sina insatser för att folk skulle tänka rätt – eller inte tänka alls, dvs tänka på annat.
Tillbaka till evenemangskristendomen. Det är alltså små, hyfsat välbetalda grupper som styr och ställer. Det kan vara en kyrkoherde, som har stora ekonomiska resurser för att promovera sina egna intressen. Musik kanske. Har jag helt fel om jag uppfattar att kyrkoherdars barn städslas för musikframträdanden om de visar musikalisk böjelse? Har jag lika fel, när jag uppfattar att kyrkoherdens intresse för olika sportsliga aktiviteter ska få tillgång till ekonomi för att signalera relevans för det kyrkliga? Relevansen ger medial uppmärksamhet.
Nu räcker det inte med kyrkoherdar. De mindre fantasifulla när det kommer till evenemang har säkert driftiga kyrkoarbetare i arbetslaget. De kommer på något. Pengar är inte problemet. När barnarbetet egentligen ingenting är – den kommunala barnomsorgen tog över och skolan var inte längre en självklar arena, dvs kyrkskola – och ungdomsarbetet inte heller tycks locka vare sig ungdomar eller de kyrkoarbetare, som inte vill jobba kväll eller natt, kan något event ordnas. Ballonger och en inhyrd clown kanske? Popcorn inte att förglömma. Poängen ligger i att ett nedslag i tillvaron blir det evenemang som motiverar kyrkoarbetarnas insatser – för planeringstid krävs. Några vänliga damer kan hjälpa till. Alla är nöjda med denna evenemangskristendom. Jag låter missnöjd. Det är jag kanske inte. Jag undrar bara vilken den djupare avsikten egentligen är.
Så här tänker jag: Finns det ett levande kyrkoliv med en gudstjänstfirande församling kan en myckenhet av tramsigheter försvara sin plats. Enkelt egentligen: Ett liv med helighet ger plats för ett liv med trevligheter. Folk är inga dumskallar. Det går att förstå vad som är vad utan att de två storheterna ska sammanblandas. Men jag tänker inte att ett arbetslag producerar trevligheter. Jag tänker mig att vanliga gudstjänstfirare, dvs församlingen i egentlig mening, gestaltar trivseln utan att planera för trivsel åt andra. De gillar helt enkelt det de gör och då blir det bra. Så får en präst också tänka: ”Tycker jag om det här, finns det fler som gör det.”
För att ställa till det än mer: Betalda lönearbetare, dvs kyrkoarbetare, måste visa sig så effektiva att händer något i församlingen, som inte är deras ansvar, är de inte där. Deras tidbok är fylld av det som kallas arbete. Frågan om vad de producerat tar jag inte upp. Tanken att de bara ska drälla runt och vara gemena har blivit omöjlig. Vi träffas på tjänstetid, vi delar inte liv tillsammans –inte ens söndag förmiddag. Det fanns kanske något vett i att präster, diakonissor, kantorer, församlingsassistenter och kyrkvaktmästare på 1970-talet skulle kallas kyrkoarbetare, men finns det något vett i att kalla de anställda, nu förstärkta med kommunikatörer och med finare titlar på assistenterna som blev pedagoger, för ”arbetslaget”? Jag vet inte. Några skulle väl mest uppfattas ha en personlig livsform, som de vigts till i gemenskapens tjänst?
I den då rätt unga Kyrkan (200 år är väl ingen lång tid?) kunde Tertullianus konstatera ”vi är överallt”. Det var de vanliga kristna som utgjorde detta ”vI”..
Varför inte en utvikning just här för nu slår det mig att maningen ”bedjen oavlåtligen” kanske inte ska uppfattas bara individuellt (hur fromt man än kan få till det att varje andetag är bön…) utan beskriver hur Kyrkan utspridd i hela världen faktiskt mycket medvetet ber. Jag ber Herrens bön ihop med Jesus och oräkneliga andra. Herrens bön kan jag be på 20 sekunder. Om 1 miljard kristna ber, så ryms inte bönen inom tidsmåttet 24 timmar om var och en ska be ”för sig”. Vi ber alltid gemensamt. Jag är ju för matematik oduglig, men räkna ut hur många som varje gång jag ber, ber med mig världen över. 1 miljard, 20 sekunder inom en 24-timmarsperiod – räknenissar, som läser Dagsländan, räkna på!
Poängen var kyrkofaderns. Vi är överallt. Till skillnad från arbetslaget som är på kontoret. Vilken Kyrka är mest öppen, den som med-lemmarna gestaltar överallt eller den där medarbetarna sitter på kontor och välkomnar besökande? Ni vet kanske inte hur det är? Receptionen öppen mellan 10 och 12 vardagar utom onsdag. Stängt lördag-söndag. I receptionen kan jag fråga efter en präst, som inte säkert är där utan ute i gärningen… Kanske på Rotary? Kanske på planeringssammanträde? Arbetslaget är sannerligen inte överallt.
Samtidigt pågår det vanliga livet. Där finns de som firar gudstjänst på söndagen, ber för sig själva, för familj, grannar, vänner, lokalsamhället och världen, gläds över människor de möter och – när det är läge – gråter med dem som gråter. Det är just allt detta som evenemangskristendomen inte kan stötta. Den lämnar Guds folk på platsen i sticket för den har så mycket att planera, tänka ut och organisera.
Hur kunde det bli så? En organisation som tror sig vara professionell och fortsatt relevant… Pyttsan, ett trefaldigt pyttsan!
Detta skrivet läser jag om Riksbiskopen och förstår att jag, en kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* som inte ”vill växa ur sandlådan”, som Lotta Lundberg skriver, har fel. Lotta vet att ”ortodoxa i alla läger har hotat och jävlats med” Riksbiskopen. Då förstår jag att jag inte förstår vad vi går miste om när Riksbiskopen går bort, dvs i pension.
Jag hör nog inte hemma i Lotta Lundbergs gemenskap av dem ”som ville göra något större”. Jag undrar inte ens med Lotta: ”Vem ska utmana oss nu?” Varför inte Jesus? Kan man undra med mig, alltså.
https://www.svd.se/a/y4By3A/lotta-lundberg-forstar-vi-vad-vi-haller-pa-att-mista-med-antje-jackelen