Immanent kyrkojustis som vanvett

Prästen skulle befogenhetsprövas, det hade B pastorat begärt. Prästen påstods ha agerat olämpligt. Domkapitlet ansåg att saken gällde arbetsrätten och arbetsgivaren och prästen kom överens om att anställningen skulle avslutas den 25 mars 2021, men domkapitlet upprättade också ett tillsynsärende. Det blev utredningssamtal. 

Domkapitelsjuristen samtalade med två tidigare konfirmander, som prästen haft. De ena har enligt sin mamma ”en djup gudstro och ville bli nunna” men fullföljde inte konfirmationen. Ansvaret läggs på prästen. En bilresa med prästen hade varit obehaglig. Året var 2012. Den andra personen hade konfirmerats 2010/11. Hon berättar om en resa till Rom, inte med konfirmanderna utan med de kyrkliga ungdomarna, att ”det var uppenbart att NN [prästen] tittade på unga tjejer genom en kikare”. Nunnan wannabe var väl inte med då?

Juristen samtalar också med en tidigare kollega till prästen, som upplever ”att vissa ungdomar inte förstått NN:s ironi och sarkasm, som han själv synes uppfatta som skämt.” Här framkommer att vissa undgomar upplevt det som obehagligt att åka bil med prästen eftersom han kör för fort.

Vän av ordning undrar förstås hur förseelser av detta slag, i tiden 11-12 år tillbaka i tiden, ska läggas prästen till last nu. Då ska vän av ordning upplysas om, att vi talar rättsskipning i Svenska kyrkans ordning. Att prästen själv avvisat påståenden om att han suttit och tittat på de kyrkliga ungdomarna genom en kikare, kanske ska noteras.

Stiftsjuristen arbetade sig vidare genom fallet och uppmanade pastoratet att gå igenom prästens dator och mobiltelefon. Man behöver inte vara så erfaren för att nu tränga igenom stiftsjuristens tankevärld. Snusk helt enkelt Juristen hade tidigare ägnat sig åt att uppröras över det som kallas Adells axiom och sätta en varning på honom för olämpligt språkbruk i intervju med en journalist från Corren, trots att prästen, som förde fram Adells axiom, sa ”rått uttryckt” och sedan uttryckte sig både rått och rätt..

Vad hittades i datorn? En bild på en ung kvinna tagen (bilden alltså!!!) på en resa 2009-2010. Hon är iförd bikinitopp och ”vad som ser ut att vara shorts”. När den nu något äldre kvinnan ser bilden av sig själv 12-13 år senare, blir hon upprörd över att prästen behållit den i datorn. 

Nästa kvinna ser tre bilder, en bild där hon sover på en buss och en där hon står på en strand med en kort jeanskjol på sig och en bikinitopp. Den avfotograferade kvinnan finner det ”obehagligt” att prästen haft tillgång till bilderna och att de ens tagits.

Vad säger då kollegan? Samarbetet med prästen har fungerat bra och ”hon har inte uppfattat några olämpliga incidenter vid de ungdomsresor som hon har varit med på”. Hon säger också att hon upplever att det finns en  konflikt mellan kyrkoherden, som anmälde, och prästen. Detta kan (ska?) uppfattas vara en nyckelreplik i detta drama.

Det är denna kyrkoherde som av stiftsjuristen uppmanas skicka datorn på forensisk analys. Firman, som  fått i uppdrag att identifiera olämpliga bilder, finner över 30 ”som kan anses olämpliga”. Det i sammanhanget riktigt intressanta är att bilderna i datorn är sådana som visats vid föräldramöten efter genomförda resor för 10-12 år sedan. Stiftsjuristen samråder med biskop, domprost, domarledamoten och domarledamotens ersättare och överlämnar sedan bilderna till polismyndigheten med frågan om fotografierna i tjänstedatorn ”utgör en skildring av barn i pornografisk bild” (2022.02.28) ”Polismyndigheten informerar stiftsjuristen 02-03-30 om att ingen (sic!) av av fotografierna bedöms vara olagliga att inneha och att ärendet avslutas för Polismyndighetens del.” Ska man bli uppbragt nu? Jag betalar ändå skatt för att vårt våldsmonopol ska fungera.

Stiftsjuristen frågar stiftets Dataskyddsombud, som menar att det skett en otillåten behandling av personuppgifter sedan i vart fall 25 maj 2018. Prästen har frångått arbetsgivarens policy. 

Jaha. Frågor på detta? Jo, det blir värre: ”På ett fotografi, som enligt uppgift från NN [prästen] inte är taget av honom själv men med hans kamera, så poserar en pojke i en bikiniöverdel och vad som ser ut att kunna vara shorts. Det står (sic!) klarlagt genom samtal med personer som figurerar på fotografierna att förekomsten av dessa och därtill även behandlingen av dessa har väckt anstöt.”

Men, hallå! Om det ligger ett bildspel i en dator sedan gammalt, ett som dyker upp vid en forensisk undersökning, och någon sedan löper runt med frågor till några som är med i bild (men inte den poserande pojken?) blir inte resultatet ett ”att som man ropar i skogen får man svar”? Som utredningen nu står, konstateras: Prästen ”har inte på ett tillförlitligt sätt visat på en självinsikt och ånger, samt en medkänsla med de personer som figurerar på fotografierna.” Killen i bikinitopp också?

Hallå igen! Om det finns gamla bilder, som visats på föräldrasamlingar för att berätta roliga reseminnen och någon sedan får för sig att bilderna ska uppfattas oå ett helt annat sätt – vem är det som inte har självinsikt om sin sexualneuros, kan en mångsidigt begåvad undra, Domkapitlets utredningsgrupp tycks närmast tramsigt och medvetet oinformerat. Kunde föräldrar för drygt 10 år sedan uppskatta reseberättelsen i bild, så vad då?

Juristen skaldar vidare: ”Vidare är det utrett att NN:s [prästen] klandervärda bevarande av fotografierna på hans tjänstedator utgör en otillåten behandling av personuppgifter och att han har brutit mot arbetsgivarens personuppgiftspolicy.” Här blir jag osäker. Var det inte en annan ”arbetsgivare”, utan denna uppsättning regler, när bilderna togs för 12-14 år sedan? Och vad blir följden om bilder inta kan finnas kvar, i album eller en dator (inte på nätet) när det kyrkliga ungdomsarbetet ska dokumenteras i en framtid? Jag, som är purist, reagerar också mot att det i en utredande text talas om prästens ”klandervärda beteende”. Ska utredningsarbete skötas så? Jag frågade juridiska fakulteten i Lund. Svaret är väl rätt uppenbart. En sådan bedömning hör till själva domslutet, inte dessförinnan. Juridiska fakulteten har talat och räddat sin själ.

Vart för allt detta? ”Genom sitt förfarande har NN [prästen] brutit de löften som han givit vid prästvigningen och genom sitt levnadssätt har han i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha.” Han ryker alltså.

Nu har ni fått en inblick i utredningen och det förslag domkapitlet fått. Biskopen Martin Modéus, mer känd som Modéus I, ska självfallet hållas ansvarig för denna hantering. Att vi andra läser och märker, att av uppgifter om konflikt som antytts mellan kyrkoherden och prästen, återstår inget fast detta borde vara en intressant komponent i sammanhanget. Vi, som sedan späda år läst kriminalromaner, fattar. Den immanenta kyrkojustisen har inte med rätt att göra. Den uttrycker den kyrkligt härskande klassens intresse, inget annat.

Själv är jag utbildad av den svenska staten utifrån SoldF och maningen ”skjut chefen först”. I detta besinningslösa ska Modéus I hållas ansvarig. Ska han verkligen väljas till ärkebiskop. Svaret sönderfaller i två delar: ”Ja, detta svagsinne ska premieras” eller ”Nej, en man som inte har vett att hålla sitt stift med kompetenta medarbetare ska få sitta kvar i skiten.” I valet mellan en gängse borgarbracka med rötter i Jönköping och en ädel adelsman som Dalman kanske valet inte skulle vara så svårt? Vågar inte adeln vidare vyer än brackan? 

Corren kommer inte att skriva om saken. H.B. Palmaer är nämligen sedan länge död. Det grämer honom nog. Stiftsvanvettet hade han kunnat göra mycket av i den tidning han startat, Corren.
Kyrkojustis är ett lämpligt ämne för satir, som vi vet. Och det ska upprepas. Chefen är ansvarig för vanvettet i sin förvaltning.