Min förväntan att varje torsdag förses med en dos depression infrias ofta. Då tycker ni synd om mig? Gör inte det. Torsdagsdepressionen kan nämligen icke sällan utgöra en vederkvickelse, dvs vara en källa till munterhet över det stilla vanvettet. Det blir så för den som vet vad han tror. Och det vet jag. Det postmoderna har jag nog alltid sett som ett utslag av vansinne. Jag har läst och förstått min Foucault, som ni förstår.
Ni kanske tror att jag tänker tjata om den yttrandefrihet som går före religionsfriheten? Alls inte. Jag delar bedömningen att det sekulära samhället har sina plusvärden och jag håller inte koranen för att vara en helig bok. Min arabiska är så skral, att jag inte ens kan ta mig igenom koranen, jag läser den kommentar som koranen i svensk översättning måste uppfattas vara. Inte äkta vara alltså. Så varför bråka om lite bokbrännande? Dumt, visst. Men inte mer om detta än just så mycket och insikten att Rasmus Paludan får fram den effekt han sökt.
Mitt intresse gäller nu upplysningen att Stockholms präster och diakoner möttes i samtal om hur kyrkan fortsatt kan vara relevant. Vi talar hundratals präster och diakoner! Pensionisterna var där också. Storkyrkan i stort sett fullsatt. Jag säger då det.
Tanken slår till med full kraft: vad är en relevant kyrka?
Jesus talade och sade: Gån ut i hela världen och varen relevanta!
Funderingsfrågan är given: Ska Människosonen när han kommer åter finna relevans på jorden?
Johannes Döparen säger: Omvänden eder och bliven relevanta!
Jesus undervisade om relevansen i deras synagogor, och alla lovprisade själva relevansen.
Vi kan gå vidare i Kyrkans historia för att förstå hur martyrerna gjorde bort sig genom sin vägran att vara relevanta. De straffades just därför att de var irrelevanta. Martyrkalendern borde rensas i. Deras exempel kan inte rekommenderas.
Inte blir det så mycket bättre i moderniteten. Kulturministern G kunde klandra de irrelevanta i 1000-årsriket, de som halsstarrigt höll fast vid det gamla. Hade de bara haft vett att bli relevanta, hade allt varit annorlunda.
Så här kan man fortsätta i kampen för den relevanta kyrkan. Om den gäller vad Jürgen Moltmann skrev: Folkkyrkor kan inte stå emot. Den kyrkostruktur vi hålls med, är som gjord för att bli relevant och därmed vinna inte bara människors förtroende samt förtjäna inte bara tillgivenhet utan också medlemsavgifter. Härliga tider, strålande tider!
Frågan var – och nu följer jag Torsdagsdepressionen – ”vad kyrkan, trots sjunkande medlemstal och sämre ekonomi, kan göra för att fortsätta vara relevant i samhället i en föränderlig tid”. Man ville gärna få det svaret mångordigt utlagt. Det är som upplagt för pigga tips och idéer. Kanske fler kommunikatörer, som kan trumpeta ut budskapet om hur relevant Svenska kyrkan är och hur mycket gott och värdefullt som uträttas i församlingarna av de idoga arbetslagen – eller i vart fall av präster och diakoner?
Man får hoppas att ingen fäskalle till präst eller diakoni förstörde tillställningen i Storkyrkan genom att tala om relevansen som ett hot: ”den förbannade relevansen” och plädera för en irrelevant Kyrka, en som tiderna igenom står för det tidlösa budskap som alltid trots allt och trots alla slagord i samtiderna, visar sig vara dagsakuellt. I det sönderfallande romerska imperiet stod Kyrkan fram och var annorlunda. Detta annorlundaskap – med ett närmast fullkomligt idiotiskt budskap – lockade den dåtida överklass, som levde som vi alla lever nuförtiden.
Hade någon besvärat prästerna och diakonerna med att berätta om detta, hade allt ställts på ända. För det var inte i första hand präster och diakoner som stod för det relevanta utan trons intellektulla giganter, kulturknuttar typ Hilarius och Augustinus, förfarna i synd och värld och tänkande. De kunde ompröva. Varför? För att anknyta till Göran Sonnevis ord: De var människor, inte skit. Och då låter jag Mäster i Varberg haka på: ”Skit flyter!” Det var just det som Kyrkans intellektuella kulturknuttar i det utgående 300-talet alls inte gjorde.
Nu har jag väl sagt för mycket och svarat på den nonsensfrågeställning som kunde sysselsätta kleresiet i Stockholm hela två arbetsdagar. Kyrkans relevans ligger i att Hon vågar vara tillräckligt irrelevant för att locka till tro. Handen på hjärtat är det vi har att komma med ett rätt idiotiskt budskap, en viss Jesus, som är död men som Paulus påstår är i livet (Apg 25:19) Fast detta är just vad kristen tro proklamerar. Det kan inte läggas till rätta om budskapet inte ska skrivas om.
Nu finns det en lösning på problemet med det irrelevanta evangeliet. Det är att förvandla budskapet och sätta framtidsfokus på klimatet, ser jag i Torsdagsdepressionens skildring av samma präst- och diakonmöte. Jag förstår finessen. Jag imponeras inte. Martyrerna fick inte ge sina liv därför att de uppfattades vara relevanta och visste att säga vad alla andra säger i samtidens frågor i det romerska imperium, som på sikt var dömt till undergång.
Kyrkan är Kristi brud och kan inte bjuda ut sig på gator och torg för att vinna relevans, det är det hela. Hon måste öva sig i den tidsenliga otidsenlighet som har med heligheten att göra. Det är väl här vi ska läsa brevet från Diognetos på nytt. Jag letade efter brevet på nätet, men på svenska finns det tydligen närmast till hands hos De apostoliska fäderna. Brevet är en apologi. På nätet betyder tydligen ”apologi” – ”ursäkt”! Men här ursäktas ingenting. Här försvaras den kristna tron genom att beskriva hur vi delar liv med alla men skiljer oss åt när det handlar om själva tron och dess konsekvenser. Lät och liv alltså.
Jag får dra en enkel slutsats: För den kyrka som inte håller ihop med apostlar och apostoliska fäder återstår bara att strukturera sig utifrån relevansen i tanke att kristen tro måste ursäktas hela tiden. En relevant kyrkostruktur får möda sig med det hårda arbetet för att fortsätta vara relevant tros sjunkande medlemstal och sämre ekonomi.
Fortsätta vara relevant? Är inte siffrorna tecken på att det som kyrkosystemet uppfattar vara fortsatt relevant är kört och att mödan därför måste läggas på att kommunicera myterna om den betydelsefulla folkkyrkan? Riksbiskopen till exempel är i tv och till och med de ärkebiskopskandidater, som inte gick vidare i tävlingen, får medial uppmärksamhet.
Vaddå dystra trots torsdagsdepression? Det finns en helig bekymmerslöshet som inte i första hand frågan om den förbannade relevansen utan om äktheten, själva uppenbarelsen, dvs Bibel och bekännelse.