Jag undrar över kulturskymningen. Var är de idoga analytikerna, de som kan trycka etablissemanget där det gör mest ont? Det handlar inte bara om NATO, där uppställningarna varit riktigt anslående. Är det verkligen så få som vet, att den svenska försvarsmakten är NATO-anpassad ner till minsta gradbeteckning? För att inte tala om vapensystem och kaliber på ammunition. Och allra minst tala om var det svenska flygvapnets bränslereserver lagras – jag skriver inte det här, men jag vet! Det finns ett offentligt lögnväsende, som man både kan vara imponerad av och väldigt kritisk mot. Det låtsas för mycket.
Detta gäller självfallet det kyrkliga på samma sätt som det gäller nationen. Alltför få demaskerar. Slagorden får stå som sanningsvittnen. Rätt svårt är det för en känslig äldre herre, ett i all mening gammalt söndsgsskolbarn, att förstå vilken självbild ärkebiskopskandidaterna vill utminutera. Det verkar som om de själva tror på bilden av sig. För egen del stoltserar jag i detta sammanhang med min otro och bär rätt gärna runt min åsikt, att valet av ärkebiskop föga betyder. Det beror på att de slätkammade fått för stort utrymme under alldeles för lång tid. De slätkammade vet vad som ska sägas. De säger just detta – med en tonfall som hade de kommit på det själva. Egentligen är de bara sådana där flöjter som finns i Asien, sådana som återger den vind som blåser.
Kunde det varit annorlunda? J.A. Eklund var biskop i Karlstad och i sin krafts dagar en skarprättare i det kyrkliga. Han hörde samman med sekelskiftet 18-1900, reagerade på den tidens händelser och förhöll sig kritisk på ett, menar jag, tidstypiskt sätt. K.J. Sundberg skrev avhandling om honom och satte in Eklund i just detta sammanhang. Var Eklund konservativ? Jag uppfattar honom mycket mer som radikal. Läs också Johan Sundeens avhandling. Viljan att stämpla kritiker som konservativ är utbredd, kanske mest för att slippa de radikala utmaningarna. Radikal är att gå till roten med. Konservera de rådande betingelserna vill få. I varje fall inte jag. Konservera det kyrkliga förfallet – hur kul kan det vara?
Det finns en radikal polemik som bär långt. August Strindberg, Bengt Lidforss, Zäta Höglund, Kata Dalström är namn i denna hög liksom Torgny Segerstedt. Vilhelm Moberg förstås. Jan Myrdal kunde redovisa sin kunskap i denna radikala samhällskritik och själv åstadkomma ett och annat. Av dem som inte förstår själva genren kallas den förstås ”elak”. Ingen skulle komma på att kalla den ”härskarteknik” dock, eftersom härskarna är några andra, nämligen dem polemiken vänds emot sedan deras texter analyserats. Jag kanske borde nämna Dr Gormander, Aftonbladet, som till och med lyckades bli sparkad efter ett sällsport tydligt inlägg. (Justitieministern var **** som ett ägg och **** utför en ******, eller hur han fick till det.) Sparkandet var så oskickligt gjort, och blev så uppmärksammat, att Dr Gormander snart nog var tillbaka. Jag nämner doktorn bara för att illustrera hur lite ”di fine di tål”, som det heter i Skåne.
Dagsländorna ska i all anspråkslöshet förstås i just detta sammanhang – pigga, käcka och muntra som de är. Det var dock länge sedan någon slända blivit anmäld. Sländaren är kanske gammal, orkeslös och ofarlig vorden. Annorlunda var det för Adell, vars axiom fälldes och där Corren på intet sätt levde upp till tidningens grundares mission, att jaga Linköpings domkapitel. H.B. Palmaer hade skämts. Han hade sett den gamla motsättningen, men inte förstått att Corren aldrig häcklade Modéus I för en helt sanslös dom mot Niklas Adell och det adellska axiomet. SPT och Torsdagsdeperssionen sov lika sött …
Nu ger jag mig in i samtiden. Klimatet har hamnat lite i skymundan på grund av kriget i Ukraina, men kanske också på grund av stigande priser på det mesta. Det obehagliga för en enkel smålänning är tanken, att den politiska ledningen har fattat så vanvettiga beslut att plånböckerna nu ska dräneras och medelklassen hotas med en fattigdom, som ska bäras till ackompanjemang från klimatförespråkarna, som tänker att lite standardsänkning har ingen dött av och nu är det framförallt omställning som ska gälla. Bort med köttet.Tomater bara på laga tid. Laga mat från grunden hemma. Enklare livsstil i allt. Duscha svalare och kortare tid. Tygblöjor förstås. Kläder från second hand. Flygskam, bilskam och skam på alla tänkbara sätt rekommenderas. Då överraskas jag av Fredrik Ivarssons och Annikas Spaldes bok Med alla levande varelser. Hopp och motstånd i klimatkrisens skugga. Argument 2022.
Jag gillar boken. Den är skriven så att vi kan resonera om resonemangen. Jag tror jag fattar att jag blidkas av boken fjärde del, Tidebön med hela skapelsen. Kanske kan jag tycka att det sägs för lite om Kyrkan, en kollektivperson, en ”hon”, där vi alla döpta är med som kroppsdelar. Det är Kyrkan mer än Nya testamentet som bär beskedet om frälsningen till oss, till alla och hela skapelsen, som längtar efter det vi tar emot i den vanliga högmässan (Rm 8!). Trons materialitet stavas ”sakramentalitet”. Jag går inte på standarsexegetargumentet att Jesus tänkte sig att hans rike skulle komma i närtid (s 98). Poängen är att det redan har kommit, i oss och mitt ibland oss och att det ska komma. Två tankar i huvudet är de kristnas intellektuella signum! Jag är lite avog när meditationen omedelbart ska hamna i aktivism, men ingen stor sak i detta. Vi kan resonera. Då borde vi också fundera över det mänskliga beteende som gör att vi på kommando löper i flock. Hur kom det sig att livets gas koldioxid plötsligt skulle uppfattas vara ett gift? Och allt som ropas under det ständiga hetsandet att vi inte har tid, hur trovärdigt är det? Det påminner mig om ett telefonförsäljarargument. Jag vill ogärna gå på det. Mycket kan vi tala om. Också om det kristna perspektivet att tiden krymper, att den värld som nu är går mot sitt slut – och det är just så det ska vara! (1 Kor 7: 29 och 31)
Magnus Olsson har skrivit en egensinnig bok, Hemliga rum i Järfälla. Den är ”inre byggnadsskisser till en Förstad i Stockholms stift och dess tillkomst”. Järfällas kyrkoherde, kontraktsprosten Krister Kappel har skrivit ett förord, som är den ultimata bruksanvisningen till boken: ”Jag vill bjuda in dig att läsa boken i lugn och ro. Ge dig tid att läsa allt det som inte är skrivet utan som du kan ana mellan raderna.” Det är sant att författaren söker det som inte i förstone syns eller sägs. Själv konkretiserar författaren:
Boken är ”ett försök till en existentiell församlingshistorik där fakta skall stämma men den grundläggande hållningen i texten skall vara en annan, en möjlighet att vandra med människor …” (s 118) Författaren skriver inte bara text, han går in i läsarens läsning och när han tycker att läsaren ska göra något annat än bara läsa, säger han ifrån. ”Gå och gör dig en kopp te”. Nu gjorde jag inte detta, men gillade storligen ansatsen. Liksom beskrivningen av den samtida människan; en människa utan egen kärna, utan egen identitet, som en farlig greve Dracula. (s 164) På den gamla goda tiden när präster uppfattade sig ha en intellektuell kallelse, hade detta varit tema för kontraktskonventet och kanske ett ämne för en samling på Sigtunastiftelsen under ledning av Olov Hartman. Those were the days…
Men alla andra som dyker upp? Ebba och Håkan Zetterquist och Bertil Johansson? Emilia Fogelklou och hennes Arnold Norlind? De mer anonyma? De tidigare kyrkoherdarna i Järfälla? De finns där. Magnus Olsson möter dem med respekt. Han lägger inte upp dem för att dissikera dem. Han ritar några konturer och sätter sedan igång läsarens egna tankar. Kanske är mitt ord ”respekt” inte heltäckande. Är det snarare en vördnad och skygghet inför de personer som möter i texter och minnen?
Svenska kyrkan Järfälla har gett ut boken. Jag antar att man får kontakta församlingen för att fråga hur man kan köpa ett exemplar. När ni fått fatt på ett ex, stanna vid Krister Kappels förord och ta er därefter boken an i långsam läsglädje. Allt behöver inte vara kulturskymning.