Seloterna är bibliska. De är ivriga att göra allt gott. Det är kanske mindre viktigt om det de gör, är gott eller gör gott – men det känns gott. Sådant räcker långt. Detta är en godartad destruktivitet. Den ställer upp folk som gisslar varandra i medeltida flagellanttåg. Det modet startade i Perugia. Det närmaste sådant tågande med gissel jag varit, är att jag vid ett flertal tillfällen varit i Perugia. Bortsett från det jag ser när det handlar om klimatkatastrofen här och nu.
Mitt lilla problem är att det jag betraktar som bristande vett på sin tid sågs som fromhet och vett. Kan det vara på samma sätt med vår tids Gröna Khmerer? Med glatt mod ska vi för klimatkrisens skull tillbaka hundra år. ”Nöden är uppfinningarnas moder”, hördes i statstelevisionen, när klimatet skulle debatteras i Uddevalla och någon limmade fast sig på studiogolvet, men inte bättre än att demonstranten snabbt kunde föras bort. Demonstranten liksom gick upp i limningen. ”Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna.”
Några försökte hålla emot i debatten, men omställningsförespråkarna var många och till dem hörde en åldrad professor och en näringslivsföreträdare, som såg ungefär lika åldrad ut. Vad skulle Kyrkan kunnat bidra med i denna trosvissa församling? Förslagsvis med några upphetsande perspektiv. Kanske detta, att den som inte tror på Fadern, som genom Sonen skapat hela tillvaron men inte heller bryr sig om Anden, kanske inte rätt kan förstå den? Eller detta, att den som inte vill inse att jordens slits ut som en klädnad inte har så mycket att komma med. Vi lever i ett provisorium. Den som inte kan inse det, kommer förstås med alla krafter att hålla fast vid denna jord, som till sist visar sig vara en illusion. Verkligheten är något mera. Ska vi lägga till, att människan är en förvaltare med uppgift att bruka jorden med fossiler, mineraler och rubbet samt äta både kött, fisk och skaldjur? Då hamnar de kristna i en liten konflikt med judar, men vi har läst Apostlagärningarna och kan med all respekt ta den matchen. Men i alla fall!
Skulle det inte vara på sin plats, underhållande rentav, att hävda att den som inte sköter sin helgelse söndag förmiddag, bör hålla käften om det mesta eftersom hans eller hennes perspektiv blir skevt genom denna underlåtelse? Har man inte därmed sagt, att det bara är de kristna som fattar? Jag tror inte det – av det uppenbara skälet att det inte torde vara sant. Men lite roligt vore det att driva upplysningens sak gentemot den samtida ignorantia, som tror sig veta utan att ha klart bakåt i kristen mening, dvs kunna se rötter och sammanhang. Tron vet dock mera!
Jag slår alltså ett slag för sund kristen stöddighet. Det konkreta utslaget av denna stöddighet blir ifrågasättandets hållning: i allt hojtande och tågande, vad är det som inte sägs och – än mer – vad är det som inte får sägas? Kolla – och sätt sedan fart på speleverket!
Det behövs inte så mycket. Det heilande prästerskapet i LInköpings stift kan jagas. Skriv till åklagarkammaren och hänvisa till denna veckas Torsdagsdepression, där bilden finns på sidan 10 . Heilarna torde kunna identifieras och lagföras.
Riksbiskopen och The Rap-Woman, som menar att en sådan som docenten Folke T. Olofsson, han med trebandsverket Credo, hör till dem som har ”uppenbara brister, gällande till exempel gudsbilder, bibel- skapelse- och människosyn” kan gärna skrattas åt, men hellre ska de skrattas ut. Gör det! De går för långt och avslöjar sig själva. Mucka inte gräl med Olofsson, det säger jag bara.
”Men de såta översåtarna nämnde inte Olofsson”, svaras. Det är sant, men så fort man granskar vad de säger och kastar in Olofsson i leken, då går resonemanget att förstå. Man kan kasta in Sandahl också. Jag nämner inga fler, för då kanske jag glömmer någon i kategorin ”de som har uppenbara brister”. Det finns sådana som ser själva bedömningen som en hedersutmärkelse och en bekräftelse på vilken nivå Riksbiskopen och The Rap-Woman befinner sig. Sådnaa vill man ogärna göra ledsna. Jag tar ett citat till: ”Arbetet mot diskriminering, med antagning samt främjande och tillsyn pekar på att den utvecklingen [att fler präster blivit beredda att viga par av samma kön] kommer att fortsätta.” Går ni på detta totalitära DDR-resonemang? Jag gör det inte.
Mäster i Varberg saknar jag som vanligt. Han hade skrattat åt repliker av detta slag och sagt: ”Skit flyter!” Det är en mening som ljuder med poetisk kraft, medge det. För Mäster var det viktigt med orden. De finns till för att avslöja. Därför var det viktigt att jaga ord vars avsikt är att beslöja, dölja, gömma undan. Mäster var kulturellt kristen. Han visste vad det var att riva hyendet av lasten. Det är en i vår tid försummad dygd.
Jag ska inte fördjupa mig i NATO-debatten, bara markera att jag inte låter lura mig. Det är ett gäng socialdemokrater som ska luras genom yviga gester och låtsasdemokrati. Vad då låtsas? Det är längesedan partierna styrdes från sin bas. De styrs från toppen och basen ska få veta vad toppen har beslutat och just att detta beslut är – toppen. Detta senaste goda ord var så väl ihopkommet att det med fördel kan citeras. NATO-frågan belyser förhållandet.
Det enda av intresse är hur Peter Hultqvist ska hantera det där att han garanterade att vi inte skulle ansöka om NATO-medlemskap så länge han är försvarsminister. You ain’t seen nothing yet! Att S-kvinnorna gör motstånd men deras ordförande Annika Strandhäll samtidigt markerar att S-kvinnorna ställer in sig i ledet bakom partistyrelsen om det beslutas att ansöka om NATO-medlemskap, får allt tal om jämställdhet att te sig som kulisser. Eller är det verkligen sant, att en lydig kvinna är en lycklig kvinna? På den gamla goda tiden, när en S-kvinna kunde skiljas från sin omgivning genom sin sossefrilla, tycktes de inte riktigt lika lyckliga. Vi fördjupar oss inte på temat. Men inget ont sagt om det totalitära. Ordet hade från början en positiv klang: helhetslösningen, som skulle lägga livet till rätta, så att vi slapp tänka själva.
Jag släpper inte talet om somligas ”uppenbara brister”. Jakten på översåtar borde intensifieras efter denna kränkning. Det de tror är uppenbara brister – och jag är inte dummare än att jag förstår att de också karaktäriserar mig, docenten Olofsson med flera och inte bara prästkandidater (Dr Olofsson och mig hade de som bekant inte prästvigt och vad mera är: inte fått ”prästviga” ens om de velat!), men nu har jag fått upp stridslusten. Ska dr Olofsson, prästkandidater av detta slag, erfarna präster och jag själv ta den här sortens kränkning från de såta översåtarna för att vi håller fast vid skapelsen som den är ämnad och äktenskapet som den ordning Kyrkan känner? ”Nu är det slut med visslandet”, sa han, som fick flabben i cykelhjulet!
Jag har erbjudit mig att ta debatten med biskopsmötet om ämbetsfrågan i Svenska kyrkan med ena armen bakbunden. Ragnar Persenius satt i biskopsmötet och jag tänkte att det var bäst att ha en hand till reds för att kunna konsultera böcker och dokument. När Ragnar började beskriva ”själva problematiken” var det alltid bäst att ha referenser, tänkte jag, för Ragnar och jag hade talat väsentligheter vid oräkneliga tillfällen. Nu omprövar jag. Jag kan ta debatten om ämbetsfrågan med det samlade biskopsmötet med båda händerna bakbundna. Skälen är två:
1. När ämbetsfrågan i långliga tider hanterats som en ”icke-fråga” är biskopsmötet inte påläst. Jag vet lämpliga akademabla jaktmetoder i detta läge för att söka sanning och sammanhang, inte så lite stimulerad av Ukrainas kamp, för där förs kampen mot den ryska krigsmakten, den med illa skött och rostig materiel. 2.Dessutom består biskopsmötet av 13 individer. De kan enkelt söndras och beslås med, inte tve-talan utan med tretton-talan. Upp till kamp mot alla tomma slagord och fromma floskler. Jag ställer upp. Vad säger biskopsmötet?
När alla tröttnat på ämbetsdebatten – och det var 1970- och 80-tal – menade professor Gustaf Wingren, att den inte börjat ännu. För egen del ville han inte möta mig, förstod jag. Inte i en mörk gränd, men inte heller i en öppen debatt. Få insikter har stärkt min svaga självkänsla som denna. Jag borde skriva hågkomster!