Ska det heta ”seniordomprost” när han är avdankad, den arme Hans Ulfvebrand. Det är en vänlig karl, andelen varg (ulv) i hans dna-uppsättning är måttlig. Branden i honom är en liten glöd, men den ska han inte frånkännas. Han skriver inkännande i Torsdagsdepressionen och träder fram som en av Jobs vänner, dvs som försvarsadvokat för högre intressen. Det går väl sisådär, men det hela är bibliskt, det vet alla, också de som mer översiktligt satt sig in i Jobs bok.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vilket-ar-det-kristna-budskapet-till-ukraina
Det är alltså lidandets problem som är Hans problem: ”Ett litet barn blir svårt sjukt i cancer. Barnet får bästa tänkbara behandling. Föräldrarna som är troende kristna ber intensivt att behandlingen ska ha avsedd verkan och barnet få tillfriskna. Så blir det inte. Barnet dör. Till föräldrarnas stora förtvivlan, förstås. Utöver den bottenlösa sorgen ställer de sig frågan varför Gud inte hörde deras böner och lät barnet få leva. Frågan blir till en anklagelse: Varför svek du Gud löftet ”vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra…” i Johannesevangeliet 14:13, eller ”be om vad ni vill och ni ska få det” 15:7. Löftet höll inte!”
Problemen är flera. Det vi säger till föräldrarna är mer ett försök till medlidande, delande av sorgen. Det går sisådär. Döden är en fiende och vi ser det tydligast när att barn död – men barn ser det också när det älskade djuret dör. Antagligen ska vi tänka mer kliniskt om saken också, ungefär som en läkare som både kallt ska se sjukdomen och lika varmt kunna se och se till patienten. Tänka kliniskt betyder enligt min ringa mening att kunna tänka om världen, att den är förlorad. Fienden döden är det villkor som gäller. Vi är sannerligen fångar hela livet i vår rädsla för döden, den som vi fruktar mindre för egen del (kanske) men riktigt mycket för deras del, de människor vi håller av och inte vill berövas.
Borde vi alltså inte idogt öva förbönen för dem med inflikandet till vår käre himmelske Fader att ”din vilja är bäst”? Ska det komma en tid när människor avundas dem som redan är döda? Då kan förstås döden, också döden, ses som ett uttryck för Guds godhet. Men inte kan detta trösta föräldrarna, inte ett ord att ert barn som dött har klarat sig undan ett nytt Butja eller ett nytt Treblinka. Likväl kan det vara så.
Löftet då? När min vän Berndt Gustafson dog, hade många vänner bett för hans tillfrisknande. Han dog men sa själv att Gud kan ge oss livet på två sätt. Som fler år eller som livet efter döden. Vi som hållit påsk kanske inte ska släppa det perspektivet. Döden är en fiende, men besegrad (1 Kor 15).
När utläggningen går vidare, ställs alternativen fram: ”Trodde inte föräldrarna tillräckligt eller trodde de fel? Skulle Gud trots ivriga böner om helande och liv finna det bäst att barnet får dö (för något annat alternativ än att Gud alltid vill det bästa finns ju inte).Hur rimmar det med tron på att döden är besegrad genom korset och uppståndelsen? Antingen har Gud i så fall fortfarande inte makt över döden eller också tillåter han den att få härja och råda. Båda alternativen ifrågasätter den annars förkunnade bilden av Gud. Gud skulle därmed ofta göra sig beroende av människans böner och då avstå från att agera om inte bönevädjandet föreligger. Eller?
Hur ser ett teologiskt, sanningsenligt och själavårdande hållbart bemötande ut för dessa föräldrar?”
Seniordomprosten gör det inte lätt för sig – men är inte det egentliga problemet att förkunnelsen blir yta, fagert tal och att få förväntar sig något annat? På väg hem från högmässan i Rydaholm lyssnade jag till radiogudstjänsten i fast förvissning att detta var ett inlägg från Equmeniakyrkan. Vackert var det, men inget att leva på, än mindre något att dö på. När jag kom hem och kollade, var det Svenska kyrkan i Borås som levererade. Nog har jag hört renare och klarare förkunnelse i Svenska kyrkan fordomdags – och roligare! Om Gud, Fadern och Sonen och Anden, förvandlas till en Tam-gud, underordnad medelklassens religiösa behov, blir det inte så mycket att leva på och alls inget att dö på.
Martin Luthers böneskola kunde vi i min ungdom ta del av i Den svenska psalmboken, m37, för där fanns En liten bönbok med böner som inte direkt var tillrättalagda . Då kunde vi be ”Käre Fader, låt ingenting ske därför att vi vilja det, utan låt allting ske såsom du vill.” Ni kan kolla själva, bön nr 16, som handlade om undergivenhet under Guds vilja. Poängen var att motgången skulle ses som en Guds skickelse till vår salighet. Hållningen var käftig: ”Lår oss att tacka och välsigna även våra motståndare, så att de alltid finna oss glada och vid gott mod.” Har vi predikat för lite om den kristna uppkäftigheten hos Fadern?
Seniordomprosten hamnar till sist i Ukraina. Man kunde tänkt sig att han då skulle nämnt patriarken Kirill och påpekat den gamla visdomen om korrupta biskopar. Inte riktigt så – men Kirills bakgrund som KGB-man och hans betydande egna förmögenhet borde analyseras. Jag mötte ju präster från Ryssland dåförtiden som visste berätta, att de sovjetiska biskoparna var KGB-män allihop. En from präst sa mig, att han trott att en biskop inte var av det slaget – men det var fel. Alla! Samtliga!
Hur frågar seniordomprosten?
”Och hur hanterar kyrkan i dagsläget allt bedjande för fred i Ukraina? Kan Gud stoppa kriget? Och om lidande, död och flykt bara fortsätter vad säger det om bönens makt att påverka och förändra? Vilket är det kristna budskapet till det ukrainska folk?”
Ber vi verkligen om fred så där fredligt och i största allmänhet? Ber vi inte allra minst om en rättfärdig fred? Ska Gud stoppa kriget innan den freden uppnåtts – hur blir det då sedan? Eller ska vi ställa in oss på att den stora slutstriden närmar sig och att omvändelsen bokstavligen klappar oss på axel och väser: ”Vänd dig om kvickt!” – ? Är det kristna budskapet det enkla, att Ukrainas folks öde demonstrerar insikter från Stefan Zweigs böcker att den gamla världen är förbi, den gamla normalitet som vi vant oss vid sedan 1950-talet (bortsett från ett antal länder) inte var det riktigt normala i denna fallna värld ? Nu faller den etablerade säkerhetsordningen eftersom världens tid är förgången. Då delar vi insikter med kristna i många olika kulturer och många tider. Och någon gång – denna? – ska vara den sista.
Kanske budskapet inte så mycket är ett budskap till Ukrainas folk utan ett tidens tecken för oss att tyda? Ska vi bruka lite allvar? Vad har herdarna att säga i sina församlingar och vad säger väktarna på Sions murar? De senare kanske mest oroar sig för klimatet och för ärkebiskopsvalet?
Till klimatfrågan ska jag be att få återkomma – om inte kriget kommit dessförinnan och/eller Kristus passat på att komma åter till sin stora dom.