Svenska kyrkan prövar inte kallelser seriöst, ställer inte frågan om Guds kallelse utan i stället frågan om kandidaten passar in i den tillyxade mallen. Då kan biskoparna vifta finger mot kyrkopolitiker, som kräver rättning i leden, men i praktiken hjälps biskopar och kyrkopolitruker åt för att skapa en vigningstjänstens prokrustosbädd. Alla ska vara formade ensartat. Hur det går till, vet vi. Det sker med våld. Prokrustos hade som bekant en säng som han använde för att stympa och förvrida sina gäster tills de passade in i sängen.
Detta är alls inte ologiskt utan styrt av en djupt känd föreställning om hur tillvaron är beskaffad. Det är inte galenskap i Kreml som får dess härskande att uppträda fullkomligt ryskt. De styrs av sina föreställningar och i den föreställningsvärlden får Ukraina inte vara en egen nation. På motsvarande sätt med dissidenter i alla sammanhang, också de kyrkliga. De avviker och ifrågasätter. Avvikare och ifrågasättare är vad makten hatar mest. Det är så självklart att temat inte behöver utvecklas.
Det kan få komiska följder som nu i NATO-frågan. Vi normalbegåvade förstår att saken endast kan få en utgång. Finland och Sverige blir medlemmar i NATO. Hur bråttom det än är och hur uppgjord saken än är, måste det krumbuktas så att alla tror att de övertygats fast de egentligen bara halkat utför den såpade brädan. Jag säger inte mycket om detta. Ryssarna begrep tidigare än de flesta av oss hur insyltade med NATO-sidan vi varit sedan krigslutet i Europa år 1945. Men NATO bildades inte förrän 1949? Jo, men linjerna hade redan dragits upp och vi drogs in, fast inte eller bara lite. De som gjorde sin militärtjänst fattade något och gick de vidare stod hela bilden av samverkan fram. I går körde jag till exempel på fält 89, ett flygfält där Sverige kunde ta emot hjälp från vänligt sinnad främmande makt. Vad gällde standard för vapen med mera var det NATO-standard som gällde och skulle det bli allvar av flyttades en del av ledningen för det svenska flygvapnet till Washington och ledningen för marinen till London. Nog visste vi. Ryssen också. Det är mest logiskt att det som nu drabbat vår europeiska säkerhetsordning får som resultat att vi flyttar in hos NATO. Jag kan tycka om detta vad jag vill, det spelar ingen roll. Debatter, protester, beslut kan inte ändra något. Det värsta är om vi spelar med som vore detta något annat än ett politiskt skådespel.
Här kan Svenska kyrkan gå före och förklara att så här fattas beslut. Ämbetsfrågan 1958 eller beslutet om enkönad vigsel är typexempel. Saken var klar långt innan den framstod som klar! När det blev slutdebatt och klubban skulle gå, kunde ingen göra något.
Holsten Fagerberg hade kämpat för partnerskapsvälsignelse. När det 2009 blev debatt hade han som vanligt kommit cyklande, parkerat cykeln utanför universitetshuset, där kyrkomötet höll till, och skulle just i kapprummet ta av byxklämmorna. För er oförståndiga inflikar jag att en riktig Uppsalaakademiker som cyklar naturligtvis och av naturtvång måste ha byxklämmor vid cykelfärd. Lika självklart är att de ska avlägsnas efter själva färden och förvaras i – ja, här medger jag min okunskap. Hade Holsten sina klämmor i byxfickan? Jag vet inte. Och inte förrän nu har jag insett problemets vidd, bara byxbenets.
Välan. Holsten stod där och fibblade med sina klämmor, såg mig passera och ropade mig an. ”Det var just det här jag ville undvika”, sa han om den enkönade vigseln, som kyrkomötet skulle besluta sig för. Jag svarade att det hade jag förstått, men det projektet var lönlöst. Ingenting annat än vad riksdagen beslutat skulle accepteras. Precis som när det år 1958 handlade om ämbetet.
Holsten följde förhandlingarna, som var en lång dags färd mot natt utan debatt. Det skulle vi dock inte låtsas om. Alla rapade upp sitt, men få utsattes för att få sina argument prövade i debatt. Själva vittnesbördsmötet skulle uppfattas vara just debatt. Någon t (den ende!) veksam socialdemokrat hade i sista minuten blivit övertygad om reformens vikt och värde. Han steg upp och förklarade sin omtänkning för att mötas av applåder. För mig framstod detta som något som var vanligt i skådeprocesserna i öst.
Det är denna insikt jag vill demonstrera – för det går till så här. Några vägrar förstå och har argument för sin oförståelse, den oförståelse som egentligen avslöjar förstånd. Andra förstår inte i sak, men fattar när man ska ställa in sig i ledet, somliga lite tidigare än andra. Det är ett välförhållande som i normalfallet premieras. Vägrarna hamnar utanför detta belöningssystem som uttrycker förtroende. Inte alls konstigt att vägrarna då uppfattas vara trolösa – och det är de också.
Denna insikt leder Riksbiskopen och The Rap-woman att skriva sin drapa i Torsdagsdepressionen, där de gör ett nummer av hur välförhållandet styr vilka som ska få bli präster. Den processen är vidlyftig men undviker saklöst den avgörande frågan, den om Guds kallelse till det ämbete Herren inrättat i sin kyrka. Endast i konsumentupplysningsintresse lägger jag in adressen ånyo. Ni kanske tror att det rent etiskt tar emot för mig att göra så? Jag fruktar att det inte är så. Jag fruktar att jag är så elak, att jag gärna vill hålla fram deras debilitetsuppvisning än en gång. De förklarar ju hur fiffig deras utrensning är. Jag finner de två damerna vedervärdigt lögnaktiga – men självklart fina företrädare för det biskopsämbete jag betvivlar att de innehar. Frågor på det?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-behover-arbeta-klokt-och-ihardigt-tillsammans
Makt korrumperar förstås. Så pass att de avgörande frågorna försummas. De får inte ställas och därför kan de inte ställas. Jag tror det börjar bli tid att jaga just i ämbetsfrågan nu. Jo, lite inspirerad av Ukrainas kamp är jag allt, de stora system ter sig stabila men när de testas håller de inte riktigt.
Den ryske generalstabschefen får ligga på mage eftersom han, sägs det, fått splitter i rumpan när han befann sig på samma ledningsplats som en eldfängd drönare flög över. Ska vi bevara denna bild av generalen i våra sinnen och tänka att just detta lätt löjliga kan drabba alla ondskans och lögnväsendets hantlangare?
Att generalen får sina blessyrer omsedda i en bädd av det slag Putin håller sitt folk med, närmast lik den säng Prokrustos hade för sina gäster, noterar vi. Men be nu inte att få övernatta hos Riksbiskopen eller hos The Rap-Woman. Jag är osäker om gästsängarna på båda ställena.