Svenska kyrkan har en hoppfull framtid, menar Modéus II om man ”hittar det moderna ’soundet’ av Svenska kyrkan.” Det låter något. Hur det moderna soundet egentligen låter, vet jag kanske inte riktigt, men hoppfullt är det alltså. Om bara folk fattar. Allt talar för att folk inte kommer att fatta att detta skulle vara kristendom. Skulle denna modernitet vinna våra hjärtan? Tror inte det. Den är Religion, dvs falskt medvetande. Kristendom är insikt. Medvetande! Alltså något jag vet därför att det avslöjats för mig. Det gör den otidsenliga bibelreflektionen så förödande avslöjande av det samtida.
Jag frågade komminister P om han kunde hitta Jesus i den ämbetsberättelse Modéus II avgett till det församlade prästerskapet och diakonerna i Växjö stift. Han läste och läste och läste och sken upp. Komminister P fann att begreppet ”imitatio Christi” förekom i ämbetsberättelsen. ”Alltid något”, som han sa som såg Åmål! I egentlig mening säger detta begrepp föga om påskens mysterium och vad Jesus gjort. Förskjutningen är subtil. Det blir nu en fråga om min efterföljelse av Jesus. Men pe-påkar (som min moster skulle sagt) jag detta – vilket jag alltså inte gör! – skulle jag kunna tolkas som illvillig. Allt ska tolkas till det bästa, vilket betyder att sanningsfrågor aldrig ställs på allvar.
Det är likväl uppenbart. Modéus II har i påskens tid lagt fram en ämbetsberättelse utan Jesus. Så uttrycks den förhärskande kristofobin och den har blivit så etablerad, att de flesta inte uppfattade själva lakunen. Bara det låter fromt och framsynt är det gott nog.
Jag har läst ämbetsberättelser sedan jag var 17 år. Jag har tenterat en av de banbrytande i det ämne som kallades ”praktisk teologi”. Jag har skrivit underlag som biskopen skulle ha för sin ämbetsberättelse så helt oskuldsfull i branschen är jag inte. Tro mig på mitt ord eller undersök saken själva: det Modéus II framför är ett hyfsat ambitiöst föredrag men inte en ämbetsberättelse. Han säger än en gång vad han sagt tidigare. Det behöver inte vara dåligt för det – men en ämbetsberättelse är det alltså inte.
Om jag jämför med hur militära chefer jagas för att deras bedömningar och ageranden ska testas vid övningar är skillnaden påtaglig. Men så var det faktiskt tidigare, när kyrkoherdarnas bedömningar skulle vävas in i biskopens egen berättelse. På den tiden skulle också de unga prästerna ge sin bild det det s k läget. Det skrämde mig. Själv skrev jag försiktigt, men icke så få av ämbetsbröderna passade på att skriva av sig sin frustration. De tänkte inte på att handlingarna var offentliga och att vilken journalist som helst här skulle ha mycket stoff för inträngande artiklar om det kyrkliga livet. Jag överskattade journalisterna. De läste inte på. Men som forskningsobjekt för den som ska skriva om Svenska kyrkan som hon kunde te sig på 1970- och 80-talen, finns här ett alls inte ointressant källmaterial.
”Chock och bestörtning” tänker sig Modéus II skulle drabba konserthuset i Växjö, där deltagarna återfanns. Han konstaterar att fördjupning i kristen tro saknas i 877 av landets 1316 församlingar. Jag blev inte chockad, inte bestört. Nog hade vi fattat detta, liksom att några av oss fattat att den där fördjupningen i kristen tro inte är så prioriterad när det är Religionen som ter sig kundvänlig.
Konfirmandsiffrorna svajar och många talar tydligen sällan om dopet. Bra att vi fick veta.
I föredragets andra del kom siffrorna. På tjugo år har antalet gudstjänstbesök blivit 900 000 färre, från 2,2 miljoner till 1,3 miljoner år 2019. På samma tid har antalet gudstjänster sjunkit från 50 000 till 35 000.” Det går alltså som somliga av oss sagt att det skulle gå. Allt var begripligt också för 50 år sedan. Inte ödesbestämt, men begripligt utifrån enkelt analysschema: ”Om A så B”. Vill man skapa dålig stämning ska man också påpeka, att detta var den politiska avsikten med Svenska kyrkan från förra århundradets början. Operationen lyckades och patienten dog! Det var det som var meningen. Och efter döden kommer, som alla fromma vet, uppståndelsen. Det var en myling som uppstod. Somliga missade själva denna transformation.
Modéus II vill att det ska byggas församling. När vi skrev och sa detta på 1970-talet skulle vi jagas med påståendet att vi ville skapa elitförsamlingar. Någon gång skulle vi som fick skället då få en Ehrenrettung, tycker jag. Modéus II tycks kritisk efter utfallet av de reformer genomförts som skulle ge närhet och samverkan. Det var en ansats utan teologi supporterad av de förhoppningsfulla.
Diakonerna måste få sitt. Nu ska de bryta brödet i mässan. Men det är faktiskt skillnad på liturgisk aktion och kyrkospel! Det vi är ska föregå det vi gör.
Stackars de i vigningstjänsten. Nu ska de ha upparbetade kontakter med andra som gör skillnad i världen, politiker, företagare, socialtjänst, idrottsföreningar, Röda Korset, skolor, företrädare för andra religioner och så vidare”… Blir man trött eller blir man trött? Men det måste bli så här om producentorganisationen ska motiveras. Annars är det Guds folk på platsen som har detta ansvar. ”Vi är överallt”, som kyrkofadern Tertullianus sa.
Modéus II tänker sig att vi (i vigningstjänsten) har ”kyrkans förtroende”att ta ställning i komplicerade frågor men också utifrån vigningslöftena ansvaret att göra det. ”Också när det känns läskigt.” Detta sagt kommer självbilden, vigningstjänstens av stiftschefen approberade självbild: ”Vi är ofantligt viktiga för andra, men också för varandra.” ”Fromsint bullshit!”, skulle man kunna skriva om det inte känts så – läskigt. Hade jag varit journalist hade jag här haft en kul ingång om de som tror sig vara ofantligt viktiga men där siffrorna går åt fel håll. Folk är inga dumskallar!
Till sist tar Modéus II upp vigningarna. Löftesförnyelsen betyder tydligen att vi förnyar viljan att göra vårt bästa. Vi mer bigott karismatiska skulle kanske säga att det i så fall, om något, skulle handla om att Anden förnyar och ber om det. ”Men vad vet väl jag, gamla fnask?” som gamla änkedomprostinnan i Linköping sa.
”Tänk så många som brinner, alla som bär god vilja och vill kämpa för en bättre värld och en bättre kyrka.” Det låter något och väcker en klang av fromt tal. Men där lät väl annorlunda? I det gamla budskapet skulle vi kämpa, visst, men för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. (Judas brev v 3) Då tror jag – i all blygsamhet – att det är de små detaljerna som avslöjar de stora skillnaderna i kyrkolivet, skillnaden mellan autentisk kristen tro och den Religion som stiftscheferna tror ska elda de egna och locka alla andra.
Sådant snack går jag inte på. Det var någon annat i Svenska kyrkans tro och liv som vann mitt hjärta. Men så är jag mer oborstad än Modéus-pojkarna. Fredrik nödgades av föräldrarna att klädd i om inte helig skrud så Lodenrock (vilket på den tiden signalerade en något progressiv livshållning för en tonåring) till kyrkogång. Fredrik ville hellre spela fotboll, men gjorde som han blev tillsagd. Är det egentligen riktigt bra? Har anpasslighet och lyhördhet inför auktoriteter några löften med sig? Fundera en stund innan ni svarar.