Låt oss tala om de små stegens tyranni. Det är det där ”smånna” som ingen egentligen lägger märke till. Det bara händer. Det är vardag och var dag händer det, men varje dag håller vi oss upptagna med varjehanda. Tiden för eftertanke finns inte. Vi översköljs av stora och små frågor. Vattenvårdsfrågor i Älmhults kommun. palmolja från Indonesien och covid-smitta efter präst- och diakonmötet för att inte tala om Nato-frågan och det politiska spelet i Sverige. Då har jag inte nämnt krigsbrotten i Ukraina. Inte konstigt om det ibland känns lite mycket nu, som man säger. Till det kommer prishöjningarna, räntehöjningarna och den gamla insikten att i vårt system kommer medelklassen att proletariseras, men somligas fattigdom kompenseras genom fåtalets rikedom, eller hur man nu ska se saken.
Själv ägnar jag mig åt det kyrkliga och har gjort så rätt länge. Ingmar Ström menade att den som tycker att Jesus är bra, är en kristen. Som dogmatisk hållning lämnar denna mening en del osagt, men som öppen hållning inför de många döpta och konfirmerade i svenskt 1950- och 60-tal kan den te sig sympatisk och inbjudande. Nu är den tiden förbi. I den kristofobiska Svenska kyrkan går det inte att tala om Jesus. Inte på det viset. Uppenbarligen inte på något annat vis heller. Och det är här de små stegens tyranni avslöjas. Vi tyckte nog, somliga av oss, att vi predikade om Jesus, skrev boken Jesus – motspänstig medmänniska (som finns på Kyrklig dokumentation) och försökte – bortom någon väl utnyttjad (inte uttjatad!) konfliktfråga – tala trons frågor och utmaningar. Detta var tydligen bara krusningar. De stora vågorna förde Svenska kyrkan bort och hon framträdde med sin kristofobi.
Kristofobin är sublim. Det talas inte om Jesus men om så mycket annat som låter fint, gott och fromt – så fint att endast en veritabel fähund skulle ifrågasätta, skriva insändare och anmäla till domkapitlet. Vi ser tal i tiden. Kyrkans tal skulle vara tal ur evighetens synvinkel. När det inte kan vara sådant tal uppstår med automatik den kristofobiska kyrkan. Det är nog automatiken som fascinerar mig. Det bara händer och det är inte mycket vi kan göra åt saken för den är så sublim att vi inte lägger märke till den.
Nu tar vi oss an domprosten i Växjö Thomas Wärfman. Smålandskomposten hade honom oppmålter på första sidan och stor bild också på sidan 4-5. Det var sympatiskt. Thomas Wärfman vill fatta beslut – inte bestämma. (SmP 27 april 2022). Att beslutsfattandet är metoden för att bestämma, behöver vi inte låtsas om, men somliga av oss fattar förstår att den som beslutar också bestämmer. Men det känns inte så. Bilden av den ödmjuke tränger sig på med full kraft.
Thomas Wärfman är glad att han är präst får vi veta. Han ska gifta sig och ”som av försynen” fick blivande hustrun jobb som stiftsdirektor i Växjö. Nu står stora beslut för dörren: Den försenade församlingsinstruktionen och lokalförsörjningsplanen samt besparingar som beslutats. 20 miljoner kronor fram till 2030. Nye domprosten har ännu inte hunnit bilda sig någon uppfattning i dessa frågor. Sommaren ska han ägna åt att ”lära känna församlingarna, dess medarbetare och förtroendevalda”.
Sviktande medlemstal är sådant journalister älskar att tala om. Thomas Wärfman menar att tilltalet är viktigt. Ni kan få två pratminus:
– Hur berättar man för en 32-årig kvinna med två barn att nåden gäller för henne med? Eller för en medelålders man. Det vi vill tala om är liv, död, kärlek, längtan och Gud. Att du duger som du är. Vårt budskap går hem oavsett livsstil.
– Vi erbjuder inte någon fritidsverksamhet utan gemensamma frågor som alla bär på, säger Thomas Wärfman.
Så långt i intervjun tillkallar vi biskopen och martyren Polykarpos ( år 69-155 ungefärligen) och frågar: Hade du blivit avrättad för denna bekännelses skull? Var inte ditt problem att ditt autentiska kristna budskap inte gick hem och så blev det som det blev?
Kanske Polykarpos, som var erkänt humoristisk, skulle skratta lite och svara: ”Nej, fritidsverksamhet är inte vårt ärende utan det liv som överlever döden är det vi kommer dragande med. De där gemensamma frågorna som alla bär på, kanske vi har en hum om, men det är inte frågorna vi erbjuder så mycket som svaret på dem.
Hade Polykarpos fått leva några hundra år till och sett det sönderfallande romerska imperiet hade han förstått att statsreligionen just inte hade svaren utan fortsatte att med bekymrad min tröska frågorna. Det hade folk ingen egentlig glädje av. Det var i det läget Kyrkan kom nerifrån, genom de människor som uppfattade att de tillsammans var Guds eget folk på platsen, och missionerade genom att dra med människor i gudstjänsten – trots att just detta var livsfarligt men likväl Livet.
De små stegen la ni märke till. Inte ett ord om Jesus. Nu är det sist i uppräkningen ”Gud” saken gäller. Evangeliet om vad Jesus gjort för mig har blivit till budskapet att jag duger som jag är. Det kan en kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* mest fascineras av för det är så grovt tillyxat att man baxnar. Skulle kv*nn*pr*stm*tst*n*r*n duga i Svenska kyrkan som hon eller han är? Duger jag som jag är, behöver jag självfallet ingen Frälsare utan kan nöja mig med någon som bakar och serverar moralkakor.
Nu finns det väl en hel del människor som inte tycker att det är något vidare glädjebudskap att få veta at jag duger som jag är. Oavsett livsstil tror jag inte att budskapet går hem. Inte hemma hos mig. Och vad betyder det att ”duga”? Ska jag på söndag ta mig till Rydaholms kyrka kl 10 för att i högmässan få min duglighet bekräftad och putsad på? Är det inte samma glädje som att pissa i byxorna? Först varmt och skönt – sedan obehagligt blött och kallt. Frågar åt en kompis, som när han var barn gjort just denna erfarenhet.
Jag backar inte undan. I den kristofobiska kyrkan måste det bli så här. När kommer tillräckligt många att se tillräckligt mycket för att protestera och berätta vad tron på Jesus går ut på, hur denna tro i distraktion byggt den kristna kulturen med allt vad den inneburit i den säregna kombinationen av förlåtelse och förtroende, dvs frigjord kallelseglädje? Att en Kyrka som gjort sig beskeden om Jesus kvitt i egentlig mening inte är en Kyrka, kan man också notera liksom hur lätt det högre kleresiet praktiserar kristofobin och blir – religiöst. Sådant tror jag inte på. För att säga det enkelt: Jag vet på vem jag tror.. Sv ps 557. Alla verserna!