Jag tror jag löst frågan om präster som lönearbetare. Det enda som återstår är tariffberäkningen. I det basala ingick inte själavård – men inte heller bön, har jag noterat. Ska en inhopparkyrkoherde inte be för församlingen? Det borde väl ändå höra till det basala. Just detta problem har jag löst!
Prästen ber Herrens bön och när det rätt raskt kommer till att Guds vilja ska ske i himmel och på jord, flikar han in pastoratets namn: ”liksom i X pastorat!”. Ska detta beräknas i tid? Herrens bön kan man be på 24 sekunder, tror jag, mindre än en halv minut i vart fall, så inflikandet blir knappast mätbart om vi tänker timtid och MTM-metod. Är det inte enklare att säga att den vikarierande lönearbetaren (prästen) helt enkel bongar ut ett fast belopp för denna goda bön? Men hur mycket? 5:-, 10:-, 20:- eller rentav 100:-? Hur värdesätter vi bön egentligen och om vi värdesätter den i vår typ av samhälle, måste den väl kunna prissättas också?
Kommer till detta att den vikarierande vaknar på morgonen och ber lite grann mer (taffligt som vanligt men likväl) än Herrens bön. Hans tankar går till arbetslaget, kyrkvärdar, människor han mött och ska möta, kyrkorådsmedlemmar, dagens sysslor – ska detta räknas som tjänst eller som privat nöje? Man kunde tänka det senare. För det är väl ett nöje att ha någon att tala om andra med, i det här fallet Fadern genom Sonen i Anden. En präst skulle nog i normalfallet förväntas tänka så. Men nu talar vi lönearbete så då kommer frågan om tiden in – och tid är pengar.
Jag medger att här är en lös tråd i resonemanget. Det är nog inte mitt fel eftersom jag samman med Karl Marx och Friedrich Engels med ogillande ser prästeriet förvandlas till lönearbete. Kalle och Fredde skulle kanske se denna obönhörliga lönelag som omöjlig att komma åt utan den revolutionära klasskampen, som på nytt gör prästen till präst, eller? Själv sliter jag med frågan…
Jag har nu läst hela biskop före detta Johansson bok om Präster i Växjö stift II. Jag kommenterar inte de ofullständiga referenserna. Författaren förvånar dock. Han har inte pejl på vad arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse respektive Svenska Kyrkans Fria Synod är/var. aKF är idérörelsen som öst in mängder med evangeliskt-katolska perspektiv genom böcker och kyrkodagar/konferenser. Svenska Kyrkans Fria Synod var en pastoral frontorganisation för att hantera de svårigheter som drabbade dem som stod fast vid Svenska kyrkans gamla tro, insåg vad som hänt och vad som helt logiskt kommer att hända samt ville hantera kyrkokollapsen. Johansson tror att allt detta ”blott och bart” kallades ”synoden”. Nu ska jag inte vara elak och fråga under vilken sten Johansson dvalts. Jag konstaterar endast, att han dvalts på ett stiftskansli. Är det något annat han inte fattat från den utsiktsplatsen, undrar jag oroligt. (boken s 90)
Beskedet (boken s 102) att biskop Malmeström ”mer eller mindre” på stående fot köpt Tallnäs som stiftsgård och att stiftet ställdes inför fullbordat faktum och mest hade att betala, noterar jag. Besluten kom i efterhand. Nå, det är väl inte sämre än att besluten på förhand myglats igenom och styrelseledamöterna fattar dem utan att fatta ett dugg av vad saken gäller. Om inte demokratin värnas, tas den om hand av ett beslutande fåtal. Jag skriver detta endast en gång.
På ett besvärande sätt viker författaren undan när han skriver om Ulf Söderström. Ulf blev allt svårare att förstå sig på, heter det. Hans anställning skulle avslutas på arbetsköparens initiativ, men Ulf sa upp sig den 10 oktober 2008 och dog av hjärtinfarkt den 22 oktober. Bengt Lindwall polisanmälde pastoratet för att ha ha ”knuffat Ulf ner i graven”. (s 207) Ska jag påminna om oss som i kyrkomötessammanhangen aktualiserade arbetsmiljön i Svenska kyrkan? Ska jag fråga efter ansvarstagande?
Jag försökte fråga om uppgiften är sann när det skrivs att det fanns några kontraktister, som inte hälsade på komminister Bibbi Persson. När Johansson torgför beskedet, ska han nog avkrävas namnen – för det är är svårt att veta vad som faktiskt var och vad som efter gängse narrativ skulle vara. Att Bibbi hade odlingar, får och höns och att hon broderade men att administrationen inte var hennes starka sida, få vi också veta. Ser vi en kulturkrock mer än misogyni? Före detta Johansson borde reda ut begreppen. Nu står där bara en tyst anklagelse om livet i Allbo kontrakt. (s 229-230)
I stunden känner ni med mig att uppmuntran behövs. Då står dr Birgitta Rengmyr Lövgren redo med sin nya bok Mot kvällen uppklarnande. Den ska kallas vad den är, roligt klarsynt och alls inte elak (fast kanske lite spydig här och var, men på ett kristligt sätt förstås). Jag har fnissat mig igenom den.
Birgitta har varit sjukhuspräst och slutade som komminister i Oscars församling. Margit Sahlin dyker upp som ”Pionjären”, som är kritisk till att Birgitta (som i boken heter Lisa) ska vigas för Härnösands stift. Hon borde i stället bana ny mark i Växjö stift. Det blev trots allt Härnösands stift och Östersund men med fortsatta studier på S:t Lukas i Stockholm. Där skulle hon och väninnan Ingegerd guidas till några kommunistiska vattenhål. De kom till denna sightseeing alldeles för borgerligt klädda, konstaterade guiden Alberto. De fick andra kläder från förrådet av bortglömt på vinden och Birgitta (Lisa) köpte en mål som det stod ”Krossa storfinansen!” på.
Tillbaka i Östersund bad hon natt få tala med kyrkoherden. ”Nålen bar hon på sig. Gösta Bjermquist var en av livet och obstinata komministrar och kyrkoadjunkter hårt prövad man och hon såg honom fördystras men han tog det bra. Du får förstås ha vilka åsikter du vill, sa han. Hon kunde inte hålla masken längre och hans bekymrade ansiktsuttryck lyste upp. Kyrkoherden saknade inte humor. Han bad att få låna den lilla nålen. Den skulle han ta på sig nästa gång han gick på Rotary.” (aa s 20-21)
Birgitta ser det kyrkliga vanvettet och det ter sig i annat ljus när hon berättar. Det blir liksom mot kvällen uppklarnande. Men inte oviktigt och värt att minnas. Hur man får tag på boken vet jag inte. Man får väl ringa författaren eller skriva e-post.
Nu är jag så pigg och glad att det närmast är ett trist tjänsteåliggande att diskutera yttrandefriheten och friheten att bränna böcker. Jag tycker det är en dum sysselsättning, som ni vet, men jag tycker det är än mer dumt att inskränka demonstrationsfriheten. Om koranbränningen leder till upplopp är felet inte demonstranternas utan statens, som inte förmår upprätthålla sitt våldsmonopol. Detta är ett verkligt problem, menar jag.
Säg ja till hädelser, enkannerligen hädandet av hedniska läror. Kristen tro, som har en korsfäst Frälsare, kan egentligen inte hädas. För värre än på den där fredagen kan det inte gärna bli.