Riksbiskopen
Riksbiskopenbesökte Hjällbo i Göteborgs stift. Hon skulle studerade utanförskapsområdet, förstod jag och dialogerade med kommun, polis och ”civilsamhälle” hur förorten blir en god plats att vara på. Svaret var ”ömsesidigt förtroende och samverkan”. Det kan man väl tänka. Sedan kommer själva klon: ”Och utan trossamfunden går det inte!” Nähä?
Nu har Riksbiskopen också ett eget litet stift. I det stiftet finns också utanförskapsområden, Gottsunda till exempel. Man kan väl ändå säga att Riksbiskopen åkte tåg över ån efter vatten?
Ett utsatt område karaktäriseras av:[
låg socioekonomisk status. kriminellas inverkan på lokalsamhället genom direkta påtryckningar såsom hot och utpressning, offentligt våld som riskerar att skada tredje man, öppen narkotikahandel och utåtagerande missnöje mot samhället. Så vad gör trossamfunden här och varför är Riksbiskopen inte lidelsefullt intresserad av sin egen bakgård utan måste ta sig till The Rapwoman’s?
Effekten av de pompösa besöken har jag skolats i inom det militära systemet. Högra chefers besök tog tid och kraft, de måste alltså arrangeras med förstånd – och det gällde också när det Konungsliga Majestätet skulle besöka förband. Kungen visste det och tog hänsyn till det faktum att han kunde bli den som kom och vållade besvär vid övningar, kriser och katastrofer. Detta är något bortom Riksbiskopens föreställningsvärld om den egna betydelsen.
Utfrågningen
Utfrågningen av äb-kandidater följde jag. Biskopen hade sänt mig ett citat om hur den populistiske ledaren bör vara: ”För övrigt bör han ha massans alla egenskaper: desto mindre skäms den inför honom och desto mer populär blir han. Alltså: han bör vara våldsbenägen, avundsjuk, exploaterande, intrigant, smickrande, inställsam, uppblåst, allt efter omständigheterna.” Det lovade att bli en intressant frågestund, tänkte jag.
Till och med jag insåg att Modéus II följde sitt gamla program, skulle ut i debatten och så framstod han som en havlig ärkebiskop. Som kandidat sa han spetsiga ting, ”superviktigt” var det att alla präster kunde samarbeta med alla andra pr*st*r (ni förstår). Det var det enda Modéus II benämnde som ”superviktigt”. Ofarligt att säga numera, förstås. Oklart blev det emellertid när ”Svenska kyrkan” skulle agera i debatten. Kyrkan skulle räta på ryggen. Men”superintressanta” är vi dock. Det trosvissa var inte at ta miste på. Modéus II hade dock erfarenhet av en hatstorm när han försvarat böneutropen i Växjö. Han hade känt hatstormen i kroppen.
Jag funderade fortlöpande. Vart tog den Helige Ande vägen under denna anställningsintervju? Förnam jag att med Modéus II skulle det inte bli så arbetstyngt för Anden eftersom ärkebiskopen då själv med sina kompetenta medarbetare skulle sköta debatter och diskussioner för sin superintressanta organisation?
Efter Modéus II kom ettan. Mark Levengood hade inte pejl på att Figge och Martin är bröder, tala om ”tjutjärnsjournalistik” som det heter i vårt östra grannland. Levengodd läser inte Dagsländor förstod jag. Då hade han vetat mer…
Modéus I talade om bönen. Han ville lyssna efter Guds röst. Martin trodde på Andens verk. Sedan framstod han som en vanlig optimistkonsulent. Svenska kyrkan mådde egentligen bra, fick vi veta. Han kallade sitt illusionsnummer som att lyssna efter Andens röst. En liten församling med en ekumenisk gudstjänst i månaden men i övrigt föga betydde, att detta var en väldigt välbesökt församling. Så kom Modéus I in på Jesus och efterföljelse. Blir han ärkebiskop är det för att han avviker från vad Riksbiskopen kommunicerat. ”Hoppets perspektiv” upprepade Modéus I för vi hade gjort somligt ”lite för mycket” när det gällde organisation mm. Glädje, befrielse, äkthet och nåd kanske är slagord som bär långt. Modéus I låter som man ska låta i Jönköping. Att han varnade Niklas Adell för att han uttryckt det adellska axiomet kom inte fram i utfrågningen. Hur ställer sig Modéus I till själva axiomets innehåll?
Efter lunch kom Mikael Mogren, som betraktade sig som normbrytare. Var detta något som fick sändningen att brytas då och då? Mikael presenterade både det lokala, det bonniga, och det internationella. Kanske mest den europeiska dimensioner. Möta människor med annan tro, tyckte han är spännande. Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? Charity begins at home. Mikael var emot patriarken Kirill, förstod vi. Mån om att markera mot patriarken. Mikael ville tydligen förstår sig vara liberalteolog. Lite roligt att Mikael körde tricket att återknyta till intervjuarna som”Anna” och ”Mark”. Det är ett litet knep för att skapa närhet och intimitet
Så här långt insåg jag, att ingen av kandidaterna hittills relaterat till Gudsfolket. Hur mycket biskopar är de då? Närhet, vänskap och värme var patentverktyget för att hantera svårigheter. Men det är intressant att upptäcka att sakliga lärofrågor förvandlas till känslor och något som kallas ”närvaro”.
Är det komplicerat om vi skulle få en ärkebiskop som driver det nationella arvet? Ska vi vara imponerade av Mikael, som gärna vill omges av barn och unga? Jag medger att jag blir tveksam.
Svenska kyrkan mår bra, svarade Mikael. För nu var Svenska kyrkan alla medlemmar. Nå, somliga ligger väl då på sitt yttersta och några hostar? I grunden tog Mikael inte tag i problemen. Plötsligt var de unga medhjälparna fler än de som befolkat syföreningarna. Tanken att Svenska kyrkan övergått från att vara statskyrka till att bli samhällskyrka, för det var väl så han sa, tror jag är en förenklad konstruktion. Någonstans här förlorade jag sändningen och samlingen.
Johan Dalman kom så. Han hade tv-ambitiös muslimsk tjej i sällskap och talade sedan om hur barnslig hans tro är. Vägen in i Svenska kyrkan var vägen till den romersk-katolska lekskolan! Han talade i vart fall om Herrens nu. Det kan alltid sägas. ”Frimodig och hoppfull” var hans självkaraktäristik. Kyrkan är du, kyrkan är nu. Kan man också säga. Men Gudsfolket??? Meningsfullt, relevant och framåtsyftande är slagorden, förstod jag. ”Det vanliga duger mer än väl”, sa Johan. Men är det verkligen så? Jag läser siffrorna. Biskopar är professionella optimister. Det är nog det som är problemet. För oss, alltså.
Det nya tycks vara att biskoparna upptäckt att det svenska folket saknar kunskap om kristen tro. Nu ska de i ärkebiskopsrollen prata basic, förstår jag. När Johan kom till temat om blygsel och aningen att talar han om Jesus får han inte vara med längre, bröts förbindelsen. Fast inte riktigt. När Johan stötte på Anna, förstod alla – och Johan anade att exemplet var lite illa valt. Ekumenik var mer relation än skrivbord. Johan är inte utbildad ekumenisk teolog men en väl beprövad handläggare. Att det inte blivit särskilt mycket av ekumeniken i och för Svenska kyrkan de senaste decennierna kanske går att förstå.
Vilka dikeskörningar Johan menade Svenska kyrkan gjort i den offentliga debatten, fick vi inte veta. Krisfrågorna om kv*nnl*g* pr*st*r och enkönade vigslar kom upp och Johan berättade om de hearingar som ordnades. Johan försäkrade att det skulle vara hederligt. Det var dock som vanligt. Jag sa Johan att han inte levt upp till sitt löfte.
”Twitter har blivit ett forum för galningar”, sa Mark. Riksbiskopen är där!
Hur ska Johan som ärkebiskopen göra Svenska kyrkan mer relevant? Tydligen genom att utrota ondskan med godhet. Utmaningen handlar om självförtroendet. För egen del vill han bli ärkebiskop. Som när han var pryo-elev i Horred och frågade hur många år det skulle ta att bli ärkebiskop.
Karin Johannesson kom efter kaffepausen. Hon fick tala om sin kallelse, Gud hade sagt att hon skulle bli präst, så hon kom till Uppsala med målsättningen att bli präst så fort det bara gick. Men det blev inte riktigt så snabbt. Det tog 21 år innan prästvigning. Gud har inte talat med Karin om att bli ärkebiskop. Tänkvärt.
Mycket händer som är på väg att växa fram i Svenska kyrkan, hörde jag. Och Karin tycker att det är roligt att vara biskop. När det kom till lärandet är det mystagogik saken handlar om. Här är framtidsvägen – för det finns en stor andlig längtan. Det mystagogiska lärandet är vad Karin som ärkebiskop vill lyfta. MIsslyckandet vill inte Karin tala om. Hon talar hellre om möjligheter. Vi har tappat språket för en tro som likväl finns där inne.
Ekumenik? Gräsrotsekumenik blev svaret. Därefter kom uppgiften att förkunna Kristus. Lyssnar jag, hör jag något utöver vad Riksbiskopen brukar säga. Där är det ”Religionen” mer än Kristus. När Covid-frågan dök upp blev det mest tal om vikten av de personliga mötena. Det blev lite mycket av församlingsprästperspektiv, dvs det som Karin egentligen aldrig varit.
Karin tycker till, ledd av den Helige Ande, fick vi veta. Hon vill odla en samtalskultur som är mer eftertänksam. En mix av andlighet och filosofi var vad Karin ville servera. Om hon blir ärkebiskop vill hon vara mindre på sociala medier, sa Karin.
Grundinställningen är Karins intresse att resonera med dem som tänker annorlunda. Karin som ärkebiskop betyder att det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. De kontroversiella besluten kommer inte att ändras. Inte? Hur var det nu med Anden? Och vad är det för kyrka som måste tjata de två frågorna, den som kv*nnl*g* pr*st*r och enkönade vigslar? Man undrar.
Så kom det: Något håller på att dö och konfliktfrågorna visar att vi är osäkra. Så är det något som föds fram.
Är det rätt väg att behålla de oppositionella, undrade Anna. Det tyckte Karin. Utmaningen är att möta granskogsfolket.
Och så vill hon vara en del i det offentliga samtalet. Plattformskristendomen ska inte föraktas och alls inte undervärderas när det handlar om den sorts folk som kallas ärkebiskooskandidater.
Vad ska vi säga när den långa dagen går mot natt till slut?Jag säger som det heter i tv-programmet Bäst i test: ”Tackar, tackar. Vackra ord.””Roligt på alla sätt och vis”, hette det mot slutet.
De kristna har måttliga anspråk på vad som är roligt, må man säga.