Riksbiskopen predikade på Askonsdagen i Rikshelgedomen. Ni vet det där som Jesus säger, att lärjungarna inte kan fasta så länge de har brudgummen hos sig, blev nu inte en utsaga som självklart och i vår tid pekade på Jesus. Så tänker vi. ”Men tänk om brudgummen idag är freden i Europa? Den har tagits ifrån oss. Och då fastar vi.”
Vad man än kan säga så är väl detta glada budskap ett annat evangelium? Sedan blev Riksbiskopen narcissistisk. Hon satt i ekumeniskt möte, hon hade möten inom ramen för ärkebiskopens möte A Week of Neighbours och mötena där gav henne ”råg i ryggen”, henne och många med henne. Hon fyllde på med de andliga potentaterna från Moskvapatriarkatet. Därtill återgavs den bön Riksbiskopen och en imam bett. För den sortens bedjande har det inte utställts några löften, må jag säga. För det var inte en bön i Jesu namn. Bönen kan självfallet uppfattas vara fin för det.
Snart nog ska Riksbiskopen avgå. Blir det Modéus I som kommer efter? Tar han med sig sin vän ekorren, som berättar om Gud, kunde han stå tryggare. Ni vet hur det var med ekorrn som satt i granen och skulle skala kottar. När han fick höra barnen fick han båttom, stötte sitt lilla ben och den långa ludna svansen. De som uppmärksamt läst på, vet att ”stöta” är vad smådjur, kaniner och ekorrar lika, gör för att varna för faror. De stampar (stöter) med tassar och de skickar signaler med svansar, ekorrens långa och kaninens mer rudimentära. Modéus I kanske skulle säga till ekorren: ”Du behöver inte berätta så mycket om Gud för du har ju inte läst Den Heliga Skrift, inte ens kyrkofäderna som har rejäl pejl på Treenigheten. Däremot vore jag tacksam om du stöter tass och svans när det kommer till byråkraterna i Antjeborg, de som vill få mig att göra det de vill.”
Den struktur vi har, gör att biskopen kan pråla runt och folk kan uppfatta att en biskop är en viktig makthavare. Men varje ekorre med självaktning vet att generalsekreterare och stiftsdirektorer har Makten i kyrkosystemet. Vilka de är och deras värdegrunder när det handlar om Bibel och bekännelse är helt okänd för också en smalare allmänhet. Kollfrågan var en stiftsdirektor återfunnits söndag förmiddag den gångna tioårsperioden skulle med fördel ställas, förhållanden belysas och kunna ge upplysningar. Ljus över Kyrkan, det är det vi vilja!
”Utan missionare och tyskar skulle Karlstads stift ha stor brist på präster”, läste jag i Korsväg 1/2022. 20% av de fast anställda prästerna är inte svenskkyrkliga. Det tycker Sören Dalevi är bra, han är ju själv en hybrid. Varför är det bra? ”Det medför en mångfald av perspektiv, både teologiskt och praktiskt.” Vill man veta mera om det folkkyrkliga Karlstads stift? Biskopsorden utslungas klarliga: ”Svenska kyrkan kan ibland vara lite däst, det här är folk som är vana att kavla upp armarna och få saker gjorda.” Utsagan måste förstås förstås så: ”Till skillnad från andra präster i stiftet.” Detta är det frikyrkliga narrativet om Svenska kyrkan som misslyckats och om Misisonsförbundet som lyckas! Var är träpinnevagnen ni ska dra mig på?
Finns det inga skillnader? Lappri! eller? ”Synen på medlemskap och bekännelse är inte den samma”, heter det i Korsväg (s 38) Det hindrar inte att en pastor från (delar av) Equmeniakyrkan kan tas emot som präst i Svenska kyrkan utan prästvigning. Men en frikyrkopastor är inte präst och blir inte präst på det viset, såvitt de katolskt sinnade förstår.
För min del lutar mig tryggt mot prosten Bertil Nordhall. Han hade missionsförbundsbakgrund men blev präst i Svenska kyrkan och sa: ”Man måste göra upp med det där!” Sju präster kommer från Tyskland och då är det oklart i vilken av mångfalden tyska traditioner i de olika landskyrkorna de står _ men det är ont om tjänster i Tyskland och självaste Riksbiskopen kommer ju därifrån. En präst från Österrike och en från Schweiz kan väl lära församlingsborna joddla, kan man hoppas. Hon från USA är presbyterian! Det är nog mer att hoppas på joddlande just än att dr Martin Luther skulle gilla deras teologi. Kom ihåg bordsamtalen i Marburg där Luther drog ett kritstreck över bordet och sa: ”Ni är av en annan ande än vi.” Jag ska nog återkomma till temat.
Vore det inte bra att bruka allvar just i Karlstads stift, där det finns värmlänningar. Om värmlänningen vet vi ett. Han kan inte skilja mellan det som var och det som kunde ha varit. Därmed går en del av kyrkolivet i stiftet att förstå, tror jag. Själv skulle jag närmast vara böjd att säga: ”Med missionare och tyskar har stiftet stor brist på svenskkyrkliga präster.” I Karlstads stift är det med präster som med bofinkar. De kan se ut hur fan som helst, begriper jag. Det sista var ett litterärt citat. Jag markerar för att undgå kritik för språkbruket.
Modéus II kanske inte är helt lycklig att storebror ligger först i racet till Uppsala. I tidningen Barometern bedömdes Tvåan ha goda chanser men artikeln illustrerades med ett foto av hans bror. Detta uppväckte hos en del fäskallar stor munterhet. Ändå hade Modéus II och stiftsstyrelsen (som tydligt vill bli av med honom, 15 röstade för transport, Modéus II på sin bror [som inte röstade på sin…] och Frimodig kyrkas man tydligen på Tyrberg) skickat en rejäl dusör pengar till Ukraina. Jag är kanske måttligt imponerad av generositet med andras pengar, som en stiftsstyrelse ska förvalta.
Stiftsstyrelsens presidium fanns på bild vid biskopssätet med Ukrainas flagga stolt vajande på flaggstången. Ukraina har alltså tagit eller återtagit Östrabo? Prideflaggan har åkt ner. Vad betyder flagghissandet och vem fastställer policyn? Om Ryssland, Gud förbjude, skulle vinna kriget i Ukraina, ska den ryska federationens flagga hissas då? Och NATO:s flagga om vi får komma med där? Hade någon de tre poserande egentligen fullgjort sin värnpliktsutbildning med vapen i hand och uppställningar när den tretungade flaggan skulle hissas?
Flaggviftande och flagghissande är allvarliga saker. Historien (eller skrönan) kan återges: På I 11 i Växjö, Kunglig Kronobergs regemente, var det regementsuppställning på kaserngården. I en låda på kanslihusets vind låg flaggan förpackad för att hissas genom en lucka i taket. Flaggstången prydde kanslihuset. En beväring skulle på exakt klockslag denna 6 november (eller vilken festdag med alla uppställda det nu var) hissa upp flaggpaketet, som låg i sin låda, dra i snöret och flaggan vecklas ut. Trumpetande och honnörer beledsagade flaggpaketets färd uppåt. Beväringen röck i snöret och flaggan vecklade ut sig: ”BP” stod det. Några skämtare hade snott bensinstationens flagga, tagit sig upp på vinden och bytt flagga. Frågan mig inte vad som hände därefter. Jag ville bara påpeka att det inte är helt betydelselöst vilken flagga som hissas.
Det är inte betydelselöst vilka lärare i det andliga vi hålls med heller. John Nelson Darby (1800-1882) har fått uppmärksamhet på YouYube har jag förstått. Darby driver det tema som Kyrkan nog undvikit att precisera, tanken att det blir ett tusenårsrike här på jorden. Jehovas Vittnen står för den synen, som bekant. Mt 26:29 och Upp 20:2 är bibelreferenser.
Jag är inte komplett ointresserad av ämnet Tusenårsriket, men min bibeltro lyfter fram Jh 21:21: ”Vad rör det dig? Du ska följa mig.” Jag tror att detta i grund och botten är Kyrkans hållning, själva poängen med att ha en Herre, en herde och en frälsare. Vi lubbar på i sällskapet i väntan på den stora överraskning som Gud har berett. Det finns en hel del egendomligheter och minst lika många egendomliga som jag inte behöver falla i farstun för. Och så finns Frälsaren – att falla på knä inför.