Det var vid Flyktinghjälpen 86 som pastor Søren Krarup i Seem utanför Ribe i Danmark fick nog. Kärleken till nästan var något annat än vad som bedrevs genom en insamling där firmanamnet kom i tv om beloppet var tillräckligt stort. Det han bevittnade var ett storslaget hyckleri. Ungefär som gårdagens ”Hela Sverige skramlar”. På danska låter det nästan roligare för där heter insamlingsbössan ”rasslebøsse”.
Søren Krarup satte in en dyr annons i Jyllans-Posten. Det hade han inte råd med – men uppropet gav fyra gånger så mycket pengar som annonsen kostade. Krarup insåg att ”Over-Danmark” inte riktigt tänkte som det gamla vanliga Danmark. Allt blev upphetsat eftersom själva skenheligheten var kränkt, tänkte Krarup. Han skrev en liten bok där detta inbördeskrig dokumenterades: En Måned i Efteråret (Thidevervs Forlag, Tønder 1987).
Riksbiskopen var på plats i den där märkliga biskopströja som tydligen blivit på mode. Hon, som åkt bil den långa vägen från Skåne (klimatet!) till Avicii Arena i Stockholm, poserade med tv-personligheter och annat fint folk på Twitter. Hon talade också. Riksbiskopen benämns ”Ärkebiskop Antje”.
Pastor Krarup hade med glädje tagit sig an att analysera innehållet i det som sades i går kväll, ”last night in Sweden”, som det heter. Så vad sa hon?
”Vi behöver hopp i stället. Ett gudomligt stort hopp. Hopp som har plats för vreden och sorgen över allt som är så fel.
Hopp som vet att vi är dödliga och ändå kan vara modiga.
Hopp som vågar tro på rättvisa för både offer och förövare.”
Hade pastor Krarup påpekat att ordet ”gudomligt” är undanglidande? Det är skillnad på det som är gudomligt och det som är Guds. Skillnaden är den grundläggande, den mellan sken och verklighet. När Gud ger ett hopp är det på riktigt. Som i avlösningen efter syndabekännelse!
Riksbiskopen visste:
”Även diktatorer dör och de dör sällan i frid.
Men vi kan annorlunda än så!”
Då tänkte jag att pastor Krarup tänkt att vi kan dö i frid. Men pastor Krarup hade säkert också tagit fram Daniels bok och läst om den mäktige kungen som störtas och nu sitter i sitt elände och äter gräs. Den bibliska lärdomen är enkel: Shit happens!
”Vi kan kalla ondska vid dess rätta namn – utan att hata.” sa Riksbiskopen. Tydligen är det fel att hata. Men gör inte Gud det? Också!
Pastor Krarup hade nog reagerat på den stolta paroll Riksbiskopen fick ur sig:
”Vi kan höra hur oskyldigt utgjutet blod skriker till himlen och ropar på rättvisa – och ropa vi med.
Vi kan arbeta för fred och försoning. Vänlighet, värme och värdighet – det är vad vi kan, den här kvällen och alla dagar!”
”Vi” är subjektet, civilreligionens subjekt. Detta är förstås inte kristendom. Det är MTD-religion. Moralistisk Terapeutisk Deism. Så här tänker en Riksbiskop. Så tänker inte pastor Krarup.
”Låt oss bevara vår mänsklighet! Det gör vi när vi som nu samlas kring musik och kultur, kring det sanna, goda och vackra – för att hjälpa.” Det låter något. Kyrkan är övertygad om at vå mänsklighet bevaras (slug passivform!) när vi blir gudomliggjorda – och det är vad ärendet går ut på.
Eiksbiskopen ger sig inte. Det är fortfarande ett ”vi” som agerar. Vad har vi gjort och vad ska vi göra? ”Byggt helgedomar och vårdat det som är heligt.” Men hallå, vad är det? – som katekesförklaringen återkommande undrar. ”Bett till Gud och arbetat. Håll Jesus ord i den gyllene regeln högt: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Där kom han med, Jesus. Som laggivare. Inte som Frälsaren. Pastor Krarup hade noterat.
Riksbiskopen kunde det enklare latinet och drog så till med vidgade vyer: ”Europa är vårt hem. Viljan att hjälpa enar Europa. Det är underbart.”. Det sista hade pastor Krarup kunnat göra något av. Det är just denna fariseismens ego-bekäftelse han kunde se som den verkliga faran. Det känns gott att göra gott. Just detta är problemet.
Riksbiskopen igen: ”Ge det gudomligt stora hoppet en chans! Låt oss hjälpa varandra att bevara vår mänsklighet och vår medmänsklighet.” Hoppet är en egen gudomlig kategori men inte en gåva som Gud ger därför att döden är dödad eller så som kristen tro skulle hävda. MTD-religionen behöver inte sofisterier av detta teologiska slag. Vi kan själva: ”Låt oss hjälpa varandra att bevara vår mänsklighet och vår medmänsklighet.”
Låt oss stödja insamlingsgalan Hela Sverige skramlar och när myntet skramlar i insamlingsbössan svingar sig själen till himlen. 63.6 miljoner till olika organisationer f.v.b.. Inte en krona till Act Svenska kyrkan, såg jag
Pastor Krarup i Seem visste hur det går till redan för en genration sedan. Nå, det går nog i denna fallna värld alltid till så när själva godheten blir föreställning. När patron Esping viftade med hundralappen i Tosterups kyrka för att alla skulle se vad han gav, skrattade folk som läste Bock i örtagård och visste hur fel patrons uppförande var. Nu är Espingens beteende normalitet i statstelevisionen…