Poeter och mytomaner i Karlstads stift och annorstädes

Idag är det Gunnar Rosendals födelsedag. Eller ska jag skriva att det var fader Gunnars födelsedag? Han dog 1988 och är alltså instundande (om världen består) Annandag Jul 34 år död. Å andra sidan spelar det inte så stor roll om vi lever eller är döda, när vi genom dopet är infogade i Kristi kropp. Det viktiga ligger liksom utanför oss, när vi väl är infogade. Inget av det sagda bör hindra någon att läsa, läsa om eller blädderläsa någon av fader Gunnars böcker. Kyrklig förnyelse förstås. Memoarböckerna för läsglädjens skull, en produkt av författarens ohämmade skrivargläjde eller kanske Kyrkans framtid. Han skrev dogmatik också. Detta var kanske dålig teologi, sa fader Gunnar. ”Men obestridligen teologi!”

Jag talade med ett ambassadråd om Sven Melander. Ambassadrådet var klar över hur det skulle vara när man skriver om den som är död. Då är det inte det egna jaget som ska fram utan den dödes. Det är lätt sagt men svårare i praktiken. Sven Melanders sketcher om Rulle uppskattades av barn. Rulle var berusad, till exempel. ”Full Rulle.”En gång av många skulle jag flyga från Kalmar till Arlanda. Tre killar i pigg ålder satt rätt långt fram, jag passerade och sökte mig min plats. Då hörde jag en kille säga: ”Det var Rulle!” och så vände sig gossarna om om vinkade till mig: ”Hej Rulle!” Vad skulle jag göra? Värna mitt ego och förklara att jag inte var Rulle eller vinka tillbaka till grabbarna och rädda Rulles anseende? Skenet vann över verkligheten – som så ofta. Jag vinkade – och sedan dess har jag väntat på att Sven Melander skulle ha tackat mig. Det gjorde han aldrig. Å andra sidan visste han ingenting om denna min välgärning – och just detta är den goda gärningens själva kännetecken. Så nu har den också härmed gått åt skogen!

”Det var roligt”, hade Sven Melander sagt om han hört biskop J.A. Eklunds karaktäristik av Karlstads stift och hans egna mödor: ”Det är inte lätt att vara biskop i ett stift där hälften är poeter och den andra halvan mytomaner.” Till vilken kategori hör då prästimportören Sören Dalevi?

Då odlar vi några viktiga teman: I Tyskland finns det lutheraner. Det är inte säkert att dessa har så mycket med dr Martin Luther i Eisleben, Erfurt och Wittenberg att göra. De konstruerar sig den Luther de behöver ha och kreerar Luther-städer i politiskt syfte. Den Martin Luther som var allvarlig i bibelarbetet, seriös i sakramentssynen och klarsynt i ämbetssynen är något annat och någon annan än den Luther som får göra tjänst som ideologiskt alibi för än det ena och än det andra. Kommer en tysk präst dragande med Luther måste vi fråga vilken Luther det är. Här gäller misstänksamhetens hermeneutik som grundhållning. 

Thomas Pfitzinger Drewes är kyrkoherde (”Leitender Pastor” heter det på Linkedin!) i Hagfors, frun är komminister i pastoratet liksom Markus Porsche. Om vår Leitender Pastor får vi veta inte bara att han älskar Värmland (till vilken kategori hör han, tror ni? Poet eller mytoman?)  utan att arbetsförhållandena i Tyskland är mycket tuffare. Vad betyder det? Behöver man inte jobba så mycket i Svenska kyrkan i Värmland? Är detta något som profeten Jeremias ord har bäring på: ”Förbannad den som inte ivrigt utför Herrens verk” (Jer 48:10)?

Jag tror jag gillar denne Leitender Pastor ju mer jag läser vad han säger i intervjun i Korsväg. Helt pålitlig tycks han mig dock inte vara. I Tyskland finns ingen högkyrklighet, säger han. Har han aldrig varit i Braunschweig, aldrig läst om Hochkirchliche Vereinigung, kanske inte ens fördjupat sig i Kerygma und Dogma, som väl inte var högkyrklig men kyrklig i alla fall)? Jürgen Diestelmann har han nog aldrig läst. Hans front är mot det katolska, förstår jag. Hans bekännelse är till den folkkyrklighet som har Sören Dalevi som portalgestalt, förstår jag också. 

Egentligen tycks denna Leitender Pastor helst vilja klä sig i Lutherrock när det ska firas Gottesdienst. Men jag uppskattar att han gör kulturkrocken så tydlig – även om artikeln i Korsväg knappast ger rum för uppföljande, klargörande frågor. Den Fädernas kyrka i Sveriges land som J.A. Eklund skrev om är uppenbart något lätt exotiskt för vår Leitender Pastor. Hur ska då det svenskkyrkliga arvet, det där med Kyrkan i, för och med sitt folk i nationalstaten, kunna hanteras framöver? Själva frågan är av typ ”fara, fallgrop och fälla”. (Jer 48:43) Den måste ställas ändå. 

Tyskarna blev lutheraner, i Sverige var det en reformrörelse som tog sig utmaningarna an och menade sig bevara katoliciteten. Uppsala Möte 1593 var därtill inte ett kungens beslutsmöte utan ett Kyrkans möte. Luther- och Melanchton-bilderna kom upp på väggarna i de svenska prästhemmen och på pastorsexpeditionerna först när de olika tyska nationerna blev ett kulturdominerande Tyskland. Sedan blev det tid för den tyska nationalsporten, som Tyskland förlorade med mer än ett uddamål.

I Korsväg tar en ”+Susanne” till orda. Det är kanske ett begränsat plusvärde i slutsatsen att ”evighetens ljus sipprar till oss genom den öppna graven, utan att vi för den skull förlorar kontakten med den verklighet vi lever i.” Man hallå? Sipprar? Är inte Verkligheten själv hos Kristus? Det sipprar inte så mycket till mig som evighetens ljus flödar. Det fromsinta snacket begränsar vår verklighetsförståelse, det  är det enda jag har att säga.  Då är jag tillbaka till gårdagens tema i en extraslända:

Man kan tycka att det är lappri vad Riksbiskopen får ur sig när hon poserar på scen och får synas i bilderburken och därtill får beröm för sin MTD-förkunnelse. Det förfärande är egentligen inte detta utan att hon bränner mark. 

De som hör Riksbiskopen kan förstås få för sig, att detta är vad Kyrkan har att komma med. Inget mer. Vi har hört det förut, det var gammalt redan då och det var sådant som skolundervisningen skulle bibringa oss som nu kommit till någotsånär mogen ålder. Det är självfallet ingenting att sätta tro till eller omvända sig till. Med sitt till synes öppna tal, slänger Riksbiskopen igen dörren för dem som söker ett djupare sammanhang. Hon bränner mark. Hon gör det när hon inte talar om Synden utan ställer fram paskodnyak Putin som en makthavare som kommer att dö i ofrid, som alla de andra i den förhärskande klassen. Detta blir en teoretisk utsaga utan bäring på praktik. 

Riksbiskopen borde kunnat tala om synden så att också en och annan syndare förstått det egna ansvaret i den tid som är. Förkunnelsen blev i sämsta mening betraktelse; ett betraktande av andra. Sådant leder inte långt. Inte till omvändelse, inte ens till omtänkande. Det leder ut i intigheten, den nihilism som klär sig i vackra ord som (oss emellan) bara är paltor, inte högtidskläder.

Jag fattar att omvändelse och tro på Kristus inte var beställningen. Civilreligion distribuerad av statstelevisionen för underhållning med allvarliga inslag en lördagskväll ska vara något annat. Så det kanske är på fler ställen än i Värmland det ska indelas i två kategorier; poeter och mytomaner? Hur tänks det på de redaktioner som ser som sin uppgift att bilda oss med något högst obestämt, dvs sken och inte verklighet? Befolkas redaktionerna i vår tid just antingen av poeter och mytomaner? Vad hade biskop J.A. Eklund sagt?

Förresten lät jag lura mig. Jag trodde att bilderna av avrättade i Ukraina var döda på riktigt. Jag tröstades från Moskva av beskedet att det bara var skådespelare. Men jag gick på det första beskedet. Skådespelarna spelade trovärdigt, må jag säga. Ska jag säga: ”Som döda var de usla men som skådespelare var de bra!” – ?