Holger har namnsdag i dag. Holger kom till gamla Två Systrars. Han bodde i eget boende i området efter att ha varit på institution under många år. Holger blev genom sitt annorlundaskap en tillgång i församlingslivet. På många sätt var han lik Karlsson på Taket – men kanske inte riktigt lika självupptagen som Karlsson.
Det var Holger som gärna gick ut och rökte under familjehögmässan. Eftersom vi hade en liten högtalare i entrén kom Holger på att han kunde lyssna på predikan samtidigt som han hanterade sitt rökbehov. Nu var entrén på norrsidan. När vårsolen började lysa, flyttade Holger ut i solen på kyrktorget. Det skapade ett behov att höja volymen på högtalaren. Holger var inte snål. Högsta speta. Det visste ju ingen av oss andra, vi som satt eller stod i kyrkorummet för att inmundiga eller utslunga predikan. Tidningen Barometern ringde i veckan.
Tidningens fråga var om vi nu hade högtalare som muslimer hade böneutropre. ”Det var som att ha Sandahl stående i sovrummet och predika”, hade någon sagt, men också markerat att just det hade vederbörande i princip inget emot Jag skrattade och förklarade pedagogiskt att högtalaren var liten och satt i entrén. Den hördes bara där. Syster Kerstin löpte då iväg för att kolla det omöjliga. Hon upptäckte då att också det omöjliga var fullt möjligt. Min reträtt var oordnad. Högtalaranläggningen stängdes av. Det enda vi kunde trösta oss med när nyheten kom i tidningen var det gamla vanliga: All reklam är god reklam.
Holger åkte gärna buss. Längst fram och till höger med möjlighet att språka med chauffören. Folkpartiklarna hade möte med partiledaren Westerberg och åkte buss runt i Kalmar. Längst fram till höger i folkpartibussen upptäckte jag – Holger! När jag frågade om händelsen – ”men Holger du är ju sosse” – förklarade Holger, att folkpartisterna var så få, att han tänkte att de behövde lite uppbackning.
Holger höll vi av. Han kompletterade församlingen. När den nya kyrkan invigdes, sa Holger: ”Jag är den förste som ska bli begraven i denna kyrka.” Så blev det också. Ljusstakarna som skulle paradera kring kistan hann vi få fram och så kom hans släktingar till begravningen: en syster och hennes man samt deras lilla hund, som systern var bekymrad över. Var skulle hunden vara under begravningsgudstjänsten? Det behövde hon inte vara. Två systrars var hundvänligt.
Det blev alltså, tänkte de anhöriga, en mycket liten begravning. När de kom in i kyrkan var där ”mycket folk, många människor” (som det heter). Systern var överväldigad. Holger hade alltså många vänner. Så blir det i en fungerande församling – också med dem som inte fungerar i allt men fungerar som sig själva. Församlingen hade ordnat fika efter begravningen också, om jag minns rätt.
Holger-dagen lösgör alltså minnen och teologiska basinsikter: Kyrkan består av människor. Poängen var inte bara att församlingen kunde rymma också Holger utan kunde förstå Holger som en tillgång, en Guds gåva, som vi behövde. Skulle vi kanske börja tala om församlingsmajeutik, förmågan i en församling att förlösa gåvor genom att ta människor till vara? Också ”de andra” människorna. Deras gåvor och de själva som gåvor till oss.
I detta perspektiv blir skiftet från församling till arbetslag så bekymmersamt. ”Välkommen till oss” heter det på ICA Grytans nya kassar såg jag i måndags kväll. Jag log mot snabbköpskassörskan och sa ”Jag kommer i morgon också!” Då svarade hon att hon hade ledigt då. Jag vecklade stillsamt in mig på temat hur jag kan vara välkommen till oss när hon inte är där. Den underliggande frågeställningen var självfallet den sakliga innebörden i ett slagord. När ett arbetslag eller en församling börjar tänka på ICA Grytan-sätt och säger ”välkommen till oss” är det nog rätt kört. Hållningen inför människor måste vara kyrklig: Här är någon som Gud har sänt för vår skull. Då behöver vi öva församlingsmajeutiken – för vår egen skull och för den persons skull som kommit.
Jag tror numera inte att detta är enkelt. Skälen är två. Sjävtillräckligheten och lättjan. Självtillräckligheten visar sig i den programmatiska oviljan att ompröva. Det är inte så att ingen förmår se att något är fel. Bara chefer och direktorer är professionella optimister, dvs har betalt för att vara det. Annars kan nog fel analyseras om inte kors och tvärs så på längden och tvären. Felen ligger då någon annanstans och vi kan inte göra något åt saken mer än prata om den och därmed förlänga kaffepausen och se detta som betydelsefullt arbete. Till detta kommer lättjan.
”Lata präster steg upp i vår mitt”, heter det i översättningen av en Joe Hill-sång (var det Nerman?) Det finns präster som inte gör så värst många knop, arbetar inte – men är ständigt sysselsatta. Det sägs att kyrkoherdar har en så betydande arbetsbörda att de inte hinner vara präster. En Holger kan inte besvära så upptaget folk – lika lite som en Holger kan bli sjuk – för läkaren är upptagen av sina administrativa papper. Det skrivs nonsensdokument om vad man skulle vilja göra så pass att ingenting blir gjort.
Det är möjligt att detta förhållande skulle leda till en tredje slutsats. Ockupationsmentaliteten. Det verkar som om alla vet var de röda linjerna går och då håller man sig väl inom dem. Rädslan för ockupationsmakten styr. Detta ter sig så mycket märkligare som somliga av de räddhågade vid första möjliga kaffepaus talar om ”kyrkokampen”. Därmed avses inte en häst utan ett tillstånd, när Gud för sitt rikes krig. Det får Gud uppenbarligen gärna göra vår hjälp förutan. Tanken att Gud kallar oss till helig strid är sådant man sjunger om i psalmerna (sv ps 421:4) men tycks ha väldigt lite med kyrkolivet att göra. Tanken att ”tiden är kort” skjuts också i bakgrunden. ”Vi väntar lite”, ”vi ber någon ta fram ett detaljerat underlag för beslut” eller ”vi tänker igenom frågan och träffas igen…” Det är majeutiken som är föga utvecklad, förmågan inte bara att känna igen vilka som skulle kunna göra något utan också att varsna livskraften i idéer och förnimma kallelser.
Jag vet inte vilket Jesus-ord som är det värsta. ”I haven icke velat” (som konfirmanderna läste på engelska från 1917 års översättning) hamnar på kvalplats i vart fall. ”Ni ville inte!” Tänk om Frälsaren säger: ”Jag ville. Ni ville inte. Ni ville egentligen ingenting. Ni gillade inte mig, inte vad jag gjort för er och ni gillade inte folket som ni bara använde som beteckning i ordet ’folkkyrka’ och i övrigt lät finansiera era bekväma liv. Tro inte att jag är dum. Jag läste era minnesord över kollegorna och insåg inte bara att de var plattityder utan berättelser om de platta liven, dvs platt intet. Jag hade tänkt mer för er och mer om mer.”
Jesus-ordet ”Gå bort från mig” ska väl också in på kvalplats i ordets alla meningar?
Medge att Holger-dagen styr in på besvärande väsentligheter. Det visar också vilken betydelse Holger hade och alltså fortfarande har. R.I.P.
I sammanhanget fanns en Holger till. Han bidrog med allvarliga frågor på liv och död. Hans begravning var i familjekretsen med midsommartema för eftersitsen. Det är också minnesvärt. Jag tror fortfarande att parollen ”en levande, folklig Kyrka” är mer än ett slagord. Det är ett arbetsprogram, som inte borde tarva ett mångordigt meningslöst skrivande av instruktioner men inte heller till ett kyrkoliv som inte är på liv och död. Holger, med de allvarliga erfarenheterna av liv och brutal död för unga människor i ett krig, påminner. R.I.P.