Behov av uppmuntran

Riksbiskopens till försäljning erbjudna Mocca-koppar förde mig tillbaka till tysk medelklass, med kaffe som lyxprodukt att dricka i små koppar på maten, inte i stabila muggar som frukostkaffe. Är vi månne på väg in i en tid av kafferansonering, så att Mocca-koppar blir à la mode? Eller är det medelklassen som spritter av livsglädje? Jag vet inte. Karin i Djupevik, som varit hembiträde i Berlin, var först i Ormesberga socken med snygga gardiner i fönstren. Folk kom för att titta och uttryckte sin beundran inför grannlåten. Karin svarade: ”Äsch, bara enklare tysk villastil.” Detta apropå samtiden och utbudet av just Mocca-koppar. Kanske är detta ett tecken på att den yttersta tiden är närmare i dag än i går?

Annars är folk igång. Myriader av änglar och inte så få människor vet att siffror och jag inte trivs så väl tillsammans. Det är nog därför jag beundrar den nörd som fått ihop startdatum för Första världskriget (28 juli1914), för Andra världskriget (1 sept 1939) och invasionsdatum för kriget mot Ukraina (fängelse för mig för det sättet att uttrycka saken!), 24 februari 2022. Kolla talmystiken själva:

28+7+19+14 = 68

1+9+19+39 = 68

24+2+20+22 = 68

Vad detta kan betyda? Har ingen aning. Men kanske ska vi som vanligt se detta som ett uttryck för normaliteten i denna värld, dvs som ett dåligt omen eftersom Djävulen aldrig kan förnya sig. Han är bara en Guds apa, tröttsamt upprepande sig. Eller? Lars Wilderängs ord ska besinnas: ”Det enda som är säkert om den ryska ledningen och Kreml är att de ljuger om allting, alltid.” När han talar så, talar han sitt eget –  men inte den avhållne Wilderäng, alltså! Han säger bara som det är.

Jag kände ett behov av uppmuntran. Vad fungerar bättre för detta syfte än Torsdagsdepressionen? Den glada nyheten var, att jämställdheten är det si och så med men Svenska kyrkans prästerskap utgör ett undantag. Inte konstigt att det rapporteras vilket förtroende Svenska kyrkan har. Den nyheten återgavs på tyska språket på twitter:

”Erfreulich! Das Vertrauen der Schweden in Svenska kyrkan ist stabil, dieses Jahr auf Platz 10 unter den gesellschaftl. Institutionen – laut Vertrauensbarometer 2022. Gleich hinter der Regierung und dem Königshaus. Der Prozentsatz beträgt 42, das ist derselbe Wert wie im Jahr 2021. 

Tror tyskarna att de vann i sin favoritsport krig och nu dominerar och bedömer det svenska kyrkolivetpå det sätt Führern avsåg? Det gjorde de, Gott sei Dank, inte. Riksbiskopen retweetade dock själv (selber) den tyska texten. Dags att nysta sålunda.

Förtroende har regeringen också, förstod jag. Folk är inga filosofer, sa prosten Olsson. Citera gärna. För Svenska kyrkans del måste jag säga, att jag inte har något förtroende att tala om. Det lilla problemet är att jag vet vad jag talar om. Ni vet också. En biskop som letar upp en ekorre för att få höra vad ekorren har att säga om Gud är en belysande illustration. Men det som gäller för  bajonettfäktning, gäller också nu: ”Stick in, vrid om, stampa av” – dvs dra ur bajonetten kraftfullt så den inte fastnar i ben och brosk. Då står du nämligen – om uttrycket tillåts – med skägget i brevlådan. Vad är det för förtroende vi talar om? Det uttrycks i medlemsavgift, kyrkoskatt. Men hur länge till? Det uttrycks nämligen inte i det avgörande viktiga: kyrkogången. I Nineve hade det inte räckt om profeten manat folk att betala. Bot är något annat än böter!

Det verklige problemet borde vara att en rejäl uppsättning präster uppenbart inte har förtroende för Svenska kyrkan. Några lämnar varje år. Tidigare kyrkoarbetare har sedan länge lämnat gudstjänstgemenskapen. Skulle man fråga präster om förtroendet, skulle svaret bli melerat, dvs med ordboken: ”av blandade olikfärgade spånadsämnen, av obestämd färg, blandad, spräcklig”. Och det går för Svenska kyrkan precis som det utsades – och då blev kyrkosystemet uppbragt: ”Vi får en kvinnokyrka verksam i vårdbranschen.”  MTD-religion sålunda: Moralistisk Terapeutisk Deism. Religionsskifte. 

Biskop Anders Nygren menade så. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår, svärmandars och gnostikers. Vore den analysen inte värd att samtala om i ljuset vad vad vi läser just i Torsdagsdepressionen?

Prästämbetet är nu ”prästyrket”. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/prastyrket-ett-av-fa-med-jamn-konsfordelning-0

Jag upprepar gärna analysen i Kommunistiska Manifestet (1848) om prästen som sist av alla blir lönearbetare. Prästyrke alltså! Det finns ett enda sätt att komma ur den fälla som slår igen. Ad Fontes, tillbaka till källorna! Vad är prästämbetet till skillnad från prästyrket? Formulera det svaret och mycket blir mer begripligt! Pröva tanken att det finns en Guds avsikt med prästämbetet – just så begränsat som det en gång var. Och försök ge ord för vad som måste hända om Guds avsikt ersättas med människors tankar. Det räcker kanske att läsa Torsdagsdepressionen för att fatta?

”Cirka 70% av alla som läser till präst är idag kvinnor”, får vi veta. Vad anser Boel Hössjer Sundman, med 30 år i yrket, om detta? ”Det avspeglar mer den roll kvinnor alltid haft som kulturbärare generellt och som aktiva i församlingsarbetet”. Den tanken leder henne vidare för idag krävs ”att prästen är utåtriktad i samhället och inte inne i sin egen bubbla”. Finns det inte en bataljon prästänkor som skulle vilja kommentera denna syn på deras mäns år i – ”yrket”. Bubbla?

Boel tror inte riktigt på förklaringen att färre män lockas ”när yrket mist sin auktoritet”. Men andelen manliga kyrkorherdar kommer att minska och – hast Du mir gesehen, ”för att det inte ska slå över till en situation med alltför få män i yrket kommer det på sikt att krävas insatser. Varför det? ”Alla ska kunna ha alla uppdrag, det finns en gudslängtan i alla människor. Det är en av kyrkans uppgifter att främja det, på ett sätt som inte minskar kvinnors möjligheter.” Nog skulle man vilja höra mer om detta och vidga resonemanget till frågan om vilka manliga nördar som ska bli herdar i framtiden – för riktiga karlar har inte i sammanhanget att göra, tror jag. 

Jenny Rogestad är rekryteringsansvarig för präster i Göteborgs stift och hör till dem son tänker att så fort det kommer in kvinnor i ett yrke så sjunker statusen. Så ska det sägas – men vad förklarar det? – undrar varje kvinnlig provinsialläkares son. Jg tror att analysen är felaktig. Och slutsatsen att ”mångfald gör att vi bättre kan skapa en god kyrka”, delar jag inte. Vi kan inte skapa ett skit, alternativt skapar vi Guds kyrka, blir det bara skit av alltihop. Eller sekt?

Nu är pastor Rogstedt av jovialisk typ och gläds åt att yngre människor, som väljer att söka sig till prästyrket, har ett annat utgångsläge. Hur då? Det är befriande att de yngre inte reflekterar så mycket (kursiv här!) utan ser yrket som ett yrke för både män och kvinnor. ”Det finns hopp, tänker jag!” Så tänker inte jag. Jag blir dyster till sinnes, när jag jag tänker på prästyrket till vilket de som inte reflekterar så mycket rekryteras. Men det är jag det. Hur tänktes när det finns en faktaruta med besked att där det ena könet är underrepresenterat blir det svårt att hitta personal med tillräcklig kompetens…

I övrigt måste vi vara en uppsättning nu åldrade som med handen på hjärtat kan säga: När jag drabbades av min prästkallelse var det en del andra spännande livsuppgifter med lysande karriärmöjligheter som jag fick avstå ifrån. Dessutom avstå från arbetsplatser, där lögnen inte var vapen och sveket inte verktyg – som instrumenten i Svenska kyrkan visade sig vara. Och instrumenten användes…