Vi kan väl inte säga att det var oklokt att konsekrera Ryssland och Ukraina till Guds Moder och hennes beskydd. Men var det så klokt? Vad säger Kirill? Hur eller hur ser sig Moskva som det tredje Rom. Nu konkurrensutsätts positionen av det gamla Rom och det tidigare Rom (Konstantinopel) surar på Moskva men visar vänskap mot Kyiv. Ska Kirill få skylla sig själv eftersom han varit dum och Putin-trogen? Men de ortodoxa kyrkorna är nationalkyrkor. Ungefär som den svenska folkkyrkan, alltså. Nationalkyrkor sitter gärna i nationens sköte.
Går den romersk-katolska kyrkan fri från sådant? Det krabbade sig i Tyskland på 1500-talet då det hördes kyrkokritik på andra sidan alperna. Det kunde i Rom mest uppfattas som djävulskap. Kyrkokritiken på den iberiska halvön var lättare att hantera och integrera så pass, att den orden som Loyola fick instifta nu gett oss påven Frasse. Ni förstår själva komplexiteten. Nu krabbar de i Tyskland igen och vill ha synodal självständighet. Det är ett liv och ett kiv med andra ord. Men det är logik också i galenskapen.
Ryssland kristnande utgick från kung Vladimir i Kyiv år 988. Den ortodoxa kyrkan blev mittpunkt för mängden av stammar Kyrkan. Kyiv blev kulturellt blomstrande. Då var Moskva öde trakt. Tanken på det heliga Ryssland utgår från Kyiv. Kirill vet – och har inget att sätta emot om det skulle bli en militär specialoperation för att återupprätta detta heliga. Han blundar, hoppas och hoppas på det bästa. Att teatern i Marias stad Mariupol bombades – ett klart krigsbrott – får väl Kirill hantera. Jag gör det dåligt. De som inte dog i bombanfallet utan hamnade i bråten har haft tid på sig att dö sedan den 16 mars. 300 döda hette det i går. Jag fruktar att siffran blir högre, var det inte flera undervåningar? Men också siffran 300 är ogripbar liksom det faktum att många av de döda var barn. Varför uthärdar jag bättre att vuxna dör?
Bilderna på unga ryska soldater tar mig också. De ser ut som värnpliktiga alltid ser ut. Livet är en lek, det finns plats för munterhet också i den militära träningen. Och så blir det allvar, soldater dör och soldater lemlästas. Intressant ord ”lemlästa” – för det är väl samma ordstam som i engelskans ”less”, mindre. En kroppsdel mindre. Stridsvagnsföraren som uppbragt körde över brigadchefen har mitt gillande. Jag har själv skjutit en överste, som bekant. Krigsförbrytare kan med fördel hanteras så.
Vi får väl försöka förstå 1950-talet bättre. Fanns det ett förberett krig 1952-1960? DN trumpetade i realiteten för detta krig och dess goda oundviklighet, sa Jan Myrdal den 13 augusti 2016 vid Nordiska Fredssamtal i Degerfors. Men kriget i Korea blev inget kärnvapenkrig. Det folkliga motståndet var för stort. Däremot kunde Jan öppna läggen och se den härskande klassens krigarljuga.
Så vad kan vi göra, vi som plågas av insikten om de plågade barnen i Mariupol? Be Psaltaren 31 förstås. Se vår egen delaktighet i världens synd. Genomskåda krigarljuget både i det fysiska och i kulturkriget. Förstå logiken i galenskapen och attackera själva galenskapen – det är väl rimliga hållningar.
Det närmast eskatologiskt märkvärdiga hade nog kung Vladimir noterat. Nu står Vladimir mot Volodymir, Vladimir i tre versioner alltså, den förste ett helgon. Man ska aldrig tro att detta beror på slumpen, det vet alla som läst kriminallitteratur. Lita aldrig på slumpen! Så vad är det som händer?
Jag tänker inte spekulera. Om den tiden och stunden vet ingen något, inte ens änglarna i himlen, men den har tecken med sig. Tecken får vi för att fatta att det fortfarande finns tid att omvända sig. Om detta tycks vår kyrkoledning inget ha att säga. Den är strängt upptagen av att på Tradera kränga kavajer och små kaffekoppar tillförmån för Act. Detta i en tid när statsministern på förarplats poserar i Stridsfordon 90. Hade Jan Myrdal sett den bilden, hade han sett logiken och sagt att det går mot krig. ”Gång på gång lyckas de härskande i eget intresse också värva folken det ena efter det andra ut i självförintande krig”, sa Mäster i Varberg.
Putin är ingen engångsföreteelse alltså utan en normalitet i denna fallna värld. Men svenska politiker studerar inte profeten Jeremia eller ens Uppenbarelseboken. De förstår inte sammanhangen. Därmed inte sagt något annat än att Ukrainas kamp är vår – mer än vad vi fattar, fruktar jag. Och står Svenska kyrkan fram som en trogen förvaltare av vår allraheligaste tro när tiden för räkenskap är inne? Solen skiner men det kylnar på, medge det.