Dyster Jungfru Marie Bebådelsedag när jag tänker framåt. Vad kommer att övergå världen under nio månader fram till jul? Vad går världen havande med? Skriftens svar är glasklart: havande med ofärd och föder olycka (Job 15:35). I det läget piggar jag upp mig med det underhållande i Svenska kyrkan. Jag följer stambanan norrut och kommer till Linköpings stift, det stift som publicistiskt Corren inte längre förmår malträtera. Annat var det på H.B. Palmers tid. Då får jag försöka stötta H.B. lite.
Biskopen ringde. Han hade läst en födelsedagsintervju med Modéus I i Dagen. Modéus I befanns vara en ivrig fotograf. Dessutom naturvän. Biskopen skulle ut i naturen och fråga ekoren vad ekorren hade att berätta om Gud.
Förr i världen fanns det en särskild anstalt i Vadstena för folk som hamnat i detta predikament. Jag avser då inte klostret. Nu får väl saken hanteras teologiskt, för en biskop som ber en ekorre att berätta om Gud har i grunden missförstått sin uppgift. Det är biskopen som ska förkunna på ett sådant sätt att det som ekorren otåligt väntar på ska bli synlig verklighet. Ekorren vill inte leva under det tomhetens välde som människan dragit över all naturen. (Rm 8:20-24) Jag går inte närmare in på den misslyckade översättningen där ”Guds söner” (språkligt korrekt men fel ändå!) ersatt det tidigare ”Guds barn”. En levande, folklig Kyrka med levande folkliga församlingar är det bästa sättet att stötta ekorrar. Modéus I tänker och handlar fel alltså.
Som sagt: det fanns förr i världen hjälp att få från Vadstena.
Nu slår tanken mig: det hela kanske bara är sådant som Modéus I tror ska sägas för att de fromma gillar fromsint snack. ”Det går i Jönköping”-modellen. Vi som minns entusiasmen i de kyrkliga syföreningarna när biskop Torsten Bohlins ord, då han låg för döden, kunde återges: ”Tänk att man kan ha så roligt på sin dödsbädd.” Orden blev till uppbyggelse. Ingmar Ström for illa dock. Han insåg att biskopen var hög som ett hus på medikamenter. Det tror jag Morsan också insåg – men inte min fromma moster, som i hög grad drev den kyrkliga syföreningen. Om Modéus I fattat lika lite som min moster, kan han uppfatta att varje fromsint dumhet nog går bra. Det gör nog så också. Inte minst i Jönköping och allra minst när en biskop utsäger dumheterna. På engelska heter fenomenet stupiety, på svenska frumhet. Men när den praktiseras i Guds fria natur, vad tänker egentligen ekorren då?
Detta är i vart fall roligare att tänka på än staden Mariupol, Marias stad som ett svärd nu går igenom. Nå, jag förutsade att Stalingrad var modell för vad som skulle bli. Det finns en logik i det hela och den är värd att frukta. Dumhet och ondska – inte i sällspord förening utan i sedan länge känd och omtalad förening. Det är så här den fallna världen ser ut. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår – men ekorren fattar.
Nu är dock Modéus I på gott humör. Han finns på en lista över tänkbara ärkebiskopar: ”Jag känner mig förstås glad och hedrad över att ha blivit föreslagen.” (Norrköpings Tidningar 17 mars 2022). Det finns väl ekorrar i Uppsala också?
Till de glada hör tydligen också Thomas Wärfman, domprost i Växjö 1 april. ”Det ska bli fantastiskt roligt att komma till en ny stad”, läste jag (Folkbladet 19 mars 2022). Jag trodde först att det var det nya Jerusalem han avsåg, men insåg sedan att det var Växjö som åsyftades. Tidningen har förstått att det är ”ett steg i karriären som betyder att han närmar sig biskopsämbetet på ett sätt”. Det hela blir nog bra.
Lite bekymrad blev jag dock när Wärfman förtäljde Folkbladet, att han inte kände någon i Växjö och hade hela sitt sociala liv i Norrköping. Det blir kanske lite ensamt i Växjö då? Sedan fick jag veta, att kanslichefen från kyrkoförvaltningen i Norrköping blir ny stiftsdirektor. Då kanske de två kan hålla ihop?
Wärfman kommenterar fallet Petersson ”utan att känna till ärendet närmare”. Så mycket vet han tydligen ”att det inte handlar om det sexuella och moraliska frågor”. Nu vill vi veta mera – detaljer, inga stora drag! – inte minst hur Wärfman vet detta. Ansvarsnämnden har ju inte släppt allt material ännu. Men det handlar alltså inte om det sexuella och moraliska frågor, det var skönt att få besked. Vad var det då som gjorde att förtroendet brast? Wärfman måste väl veta mer att berätta? Detaljer, som sagt!
Wärfman menar att saken handlar om förtroende. ”Talar vi i principiella termer så går det inte att ha en ledare som det saknas förtroende för.” Domprosten i Växjö har 300 medarbetare. Icke så få av dem kommer att lägga denna formulering på minne. Det kallas beredskapsplanering.
Så långt i Folkbladet dyker förstås det gamla spöket upp: ”Under många år fanns det ett motstånd mot kv*nnl*g* pr*st*r inom Svenska kyrkan. Och motståndet finns fortfarande kvar i små skärvor. Ofta handlar det vad (sic!) som brukar beskrivas som ’teologiskt konservativa präster’. Thomas Wärfman säger det inte rakt ut. Men han gör det fullständigt klart att han tycker att motståndet är och har varit förkastligt.
– Motståndet är en sorglig historia som fick hålla på alldeles för långe. Man blandade ihop tradition med något annat. Kyrkans kan inte vara en isolerad ö. Vi måste följa med samhällsutvecklingen, säger han.”
Ni minns Mästers i Varberg ord, klassiskt sköna: ”Skit flyter!” Nu kommer nog få att bry sig om Wärfman som teologisk tänkare. Om de gjort det, hade frågorna radat upp sig:
I vilken mening är motståndet en sorglig historia? Är inte motstånd välsignelsebringande eftersom det tvingar fram argument? Om nu biskoparnas bibelkommission om hela beslutsprocessen fällde omdömet ”så bör det inte gå till” – är det då just motståndet som ska befinnas sorgligt?
Är i största allmänhet motstånd oönskat? Jag frågar om Ukraina förstås.
”Motståndet fick hålla på alldeles för länge” – vad då ”fick” och vad då ”för länge”? Vem bestämmer vad som får hålla på, när det handlar om invändningar mot ett beslut som fattats i en ordning, som dömts ut av bibelkommissionen? Tror förresten Wärfman att riksdagen år 1958 i denna fråga – två kamrar och två beslut i varje kammare, unikt i sig – verkligen fattade ett gudomligt beslut i demokratisk ordning?
De som nu anklagas för att blanda samman tradition ”med något annat”, vill nog gärna mer preciserat få veta vad detta andra är. Wärfman kan förstås ge besked. Detaljer igen!
”Kyrkan kan inte vara en isolerad ö. Vi måste följa med samhällsutvecklingen” är väl en polemik som inte träffar någon och en allomfattande trosbekännelse av typ DC, dvs Deutsche Christen. Det gick i längden inte så bra då för de kristna nazisterna och de nazistiska kristna. Men varifrån kommer föreställningen om att Kyrkan idealiter skulle vara en isolerad ö? Vem lär så i Svenska kyrkan?
Eftersom Wärfman ofta återkommer till Mk 1:14-15 vore det av intresse att höra vilka praktiska slutsatser han drar av bibelordet i tider som dessa.
Vi tackar redaktör Roland Klinga för att han delgett oss Wärfmans tankedjup. Bäst av allt är att ekorren slapp höra, tror jag. Redaktör Klinga kanske kunde intervjua ekorren för att höra det lilla djuret berätta om lite vad som helst – sådant som ligger ekorren varmt om hjärtat. Det vore av intresse, det också.