”Mat är en mänsklig rättighet”, meddelade Act Svenska kyrkan. Så hette det inte i söndagsskolan. Där skulle vi med tacksamma hjärtan besinna att vi får mat på Guds försyn och Gud förser oss med människor som kallats att vara jordbrukare, mjölkbönder och djuruppfödare samt mjölnare och slaktare och sådana som kör transporterna med mat hitan och ditan. Det som hade med mat att göra kringgärdades av bön, Glädjens Herre sjöngs (första versen före maten och andra efter, sjungs båda före maten tror mitt sinne likt Pavlovs hundar att jag redan har ätit…). Det blev inte lättare när vi sa: ”Välsignad är du Herre, som ger oss mat” eftersom en gåva aldrig kan vara en mänsklig rättighet.
Nu kunde kanske Act Svenska kyrkan utsträcka sitt påstående på vuxenvis? Öl, vin och sprit är också en mänsklig rättighet. Småkakor och kaffe liksom ostkaka med grädde och sylt, förstås! Skulle Act Svenska kyrkan hålla sig till det kyrkliga kunde budskapet begränsas till ett kärnfullt: ”Kyrkkaffe är en mänsklig rättighet”.
Det är mycket som är egendomligt i vår tid och min grundhållning blir alltmer markerad skepticism. De som vill lura mig blir också alltmer idoga och de är många. Budskapstrumpetarna drar in luft och blåser idogt. Det blir en kakafoni som gör att det är svårt att tänka efter hur det egentligen är. Nyss var det klimatet. Nu är det kriget på ett sådant sätt att klimataktivisterna blir bekymrade över att deras basun inte låter mäktigast. Gallok kallas numera Kallak och hållningen är att järn är hårdare än renkött även om ett kilo järn inte väger mer än ett kilo renkött.
Under eller över allt som jag ska tutas i, anar jag ren och skär stupiditet. De som har så mycket att säga mig, vet de verkligen/egentligen vad de talar om? Eller vill de mest bara skrämma mig? De kanske nöjer sig med att kommendera mig? Det skrämmer mig i lika hög grad – om inte värre än så.
Basket hette i mina yngre år korgboll och spelades inte bara då och då i gymnastiken utan också på rasterna i folkskolan. I lördags fanns i Norrländska Socialdemokraten (19/3) nyheten Luleå Basket skriver in värdegrunder i spelarnas kontrakt. När frågan ställs om det inte är ”vanskligt att vifta med värdegrunder om en viktig spelare gör fel. Svaret blir att det är ”jättesvårt” för risken för felrekryteringar finns alltid: ”Vi kommer säkert göra fel i framtiden och ha både spelare, ledare eller styrelsemedlemmar som har avvikande åsikter.”
Här skulle de flesta av oss haja till. Avvikande åsikter är inte önskvärda. Hur gör man då. Det finns ett svar på den frågan också: ”Men då får vi hantera det. Det enda vi kan göra det (sic!) är att eliminera det så tidigt som möjligt genom att vara så tydlig som möjligt med vad vi vill.” Detta värdegrundsprov är det klubbdirektören Christer Sehlin som avlägger. Hur kommer sig detta? En i laget, en amerikansk korgbollspelare, har offentligt sagt att han inte eftersom han är kristen omfattar tanken på enkönade äktenskap. Ungefär vad ärkebiskop Bertil Werkström menade, alltså, och det som var Svenska kyrkans hållning fram till år 2009.
PK-ism är det där som aposteln varnar för, att anpassa sig efter världens väsende. Det är lätt gjort, Mäster i Varberg uttryckte, som ni vet, saken mästerligt: ”Skit flyter!” Det är likväl inte detta jag stannar inför utan problemet när den s k värdegrunden blir totalitär åsiktskonformitet. Det blir så när tanken på eliminering får slå rot och växa. Det är uppenbart att klubbdirektören icke aktar för rov att exponera sin elimineringsiver. ”Så tidigt som möjligt” ska ogräset tas.
Denna tanke gav oss Tjekan i Sovjetunionen och Gestapo i det land där Heinz-Dieter Jackelen (senare Heinz Jackelén) var statsborgare. Nu är tankemönstret svenskt, fosterländskt, framsynt. Vibbarna är obehagliga för de pålästa, behaglig normalitet för alla andra.
Det är väl profeten Jeremia som fortsatt ger mig problem. Gud sänder sitt budskap, som inte bara struntas i. Det nedskrivna budskapet ska på kungens order brännas så fort tre eller fyra spalter blivit lästa. Eftersom det var vinter brann kolpannan så det var bara att bränna på. Elnatan och Delaja vädjade förgäves att sidorna inte skulle brännas. Logiskt befallde kungen att de som stod bakom skrivandet skulle gripas, skrivaren Baruk och profeten Jeremia. ”Men Herren hade gömt dem.” (Jer 37) Detta gömmande uppskattar somliga av oss. När den kristne korgbollspelaren från US-Amerikat sagt sådant som i hans tid är opassande står han i gemenskap med alla andra som uttryckt sig opassande, Baruk och Jeremia t ex, Eller Stefanus och Paulus (kolla Apostlagärningarna kap 7 och 23 om ni inte tror mig). Så vad är det för en anpasslighetens tid jag lever i? Vart ska detta barka vart?
Jag förfaller mindre till fromhet än vad ni tror. Jag försöker mest bedöma hur stor solidariteten med Svenska kyrkan är när privatekonomin blir utsatt och det rimligtvis måste dras in på extravaganser. Hör då kyrkoavgiften till det extravaganta? Jag antar det, givet att de som betalar inte ränner i kyrkan vareviga söndag. menar att kyrkoherden har väsentligheten att komma med och att det är viktigt att få stå med i sammanhanget med profeter, apostlar, evangelister, kyrkvärdar, kantorer, kyrkbänkskompisar och hon som ordnar kyrkkaffet men föredrar anonymiteten. Den som då och då möter kyrkoherden på byn kanske inte lämnar lika enkelt som den som aldrig ser kyrkoherden, för herden är långt ifrån den lokala hjorden? 2-4 mil räknat norrut från pastoratets huvudkyrka (om huvudkyrka är rätt ord i en huvudlös organisation, som de facto genom sin organisationsform redan skiljt folk och kyrka åt).
När kristnandet tog fart, etablerade sig Kyrkan mycket lokalt, som en gårdskyrka eller en sockenkyrka, Folket byggde kyrka och de andra husen som behövdes, dvs prästgård med ladugård och bodar därtill. Först när det var byggt kunde biskopen få en begäran att skicka en präst till församlingen, en präst som förstod att han var förbunden med denna lokala församling som Guds präst på plats, men vederbörligen av biskopen inställd i församlingen också insatt i Kyrkans stora sammanhang. Det är detta vi slänger oss med när vi säger ”glokal”, Kyrkan är global och lokal.
Det är sant att Kyrkan ville till folket, det var ju själva befallningen, men det är också sant att folket i socknen ville Kyrkan. Det ena går inte utan det andra. Om denna personala struktur inte kan upprätthållas, har vi teologiska problem och när privatekonomierna krymper också ecklesiastikproblem både när det gäller mensa (prästens hushåll, avlöning/omkostnader) och fabrica (den kyrkliga egendomen, kyrkobyggnaden). Givet avkristningen är det svårt att tänka sig att människorna i Sverige skulle göra som folket i Nineve, alla likheter i övrigt till trots. Jona bok är två trycksidor lång så man kanske inte ska kalla en sådan läsanvisning för fördjupning. Två sidor och en profet som är inte bara ovillig utan rentav illvillig. Fundera själva. Det finns i vart fall redskap för dem som vill tänka själva i gemenskap.
Kristi återkomst tänker jag förresten inte så mycket över. Det viktiga för oss evangeliska är att Guds rike kommer i vårt hjärta, här och nu. Men det kan inte hjälpas. Confessio Augustana som är den bekännelse jag förpliktigat mig till fördömer dem som utsprider judiska läror ”att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.” (CA XVII) Det hindrar mig inte från att fundera över Guds rikes tecken. Vi får sådana att tolka och samtala om. Vi tror ju inte på en illusion. Då säger vi: Må nåden komma och denna världen förgå och tar en kaka till kyrkkaffet! Som en gåva. Alls inte som en rättighet.