Jag är tveksam till vad Act Svenska kyrkan får ur sig: ”Tillsammans gör vi världen hel.” Så tänker de reformerta. Vi evangeliska tänker som Cornelis Vreeswijk: ”Kanhända att det blir bättre, men bra lär det aldrig bli.” Förrän Gud skapar allt nytt, alltså. Men vi hanterar tappert vårt provisorium!
Missionsförbundaren Lysén som basar för Act Svenska kyrkan har varit ute och twitterhärjat i gott samförstånd med det frikyrkliga Diakonia: ”Stöd [Ukraina] , ta emot flyktingar och finansiera det på ett innovativt sätt. Vi har råd! Men låt #bistånd vara bistånd.”
1%-målet ska försvaras. Inga pengar tänkta för bistånd ska användas till – bistånd. Det betyder att flyktingar från Ukraina ska stöttas med andra pengar än biståndspengar. Detta är en kontraproduktiv hållning. 1%-målet betyder att pengamängden ökar med 6-7 miljarder goda år. Goda år har vi haft. Och vi har sannerligen avstått konsumtionsutrymme för att backa upp både migranter och flyktingar. Det var ju denna uppställning för andra som var själva poängen med bistånd.
Det där kristliga (inte minst i missionsförbundsförpackning) ogillar jag. Men jag kan förfalla till kyrkokritik också. Icke så få vet att under årens lopp har i det kyrkliga skroderats om hur mycket mer effektiv vår u-hjälp varit till skillnad från SIDA:s. Det är såvitt jag förstår helt riktigt. Missionärer har glatt förkunnat hur föga socialiserade i den tredje världen SIDA-folket varit. När missionärer från Svenska Kyrkans Mission och biståndsarbetare från Lutherhjälpen jämfört, har allt varit till de kyrkliga organisationernas fördel. Vi har glatts. SIDA-folket var och drack cocktails på ambassader men våra utsända arbetade med folket. Kyrkans kontakter var på gräsrotsnivå.
Ingen var dock så konsekvent att lovprisningarna om det kyrkliga blev till politisk kritik av bistånd som inte var effektivt, försvann i bestickning och ren korruption. Varför skulle vi egentligen försvara 1%-målet, som visade sig vara en grogrund för mutor och allsköns andra bruk som följer där det står en pengapåse? Det var väl våra skattepengar vi borde tala om – och inte bara vår kyrkohjälp/kyrkomission? Så skedde inte som tydligt tal och därför blir det svårt att motivera ett bistånd, som med rätta kan ifrågasättas som inte särskilt effektivt. Är det inte just detta Riksrevisionen nyss gjort? Men det kristliga ska med en papegojas envishet upprepa kravet på 1% till andra än de som i vårt närområde lider nöd. Jag finner saken befängd. Med respekt för dem som betalar skatt, borde det kyrkliga systemet värna både pengar och människor. Det betyder: klippa till när bistånd slösas bort eller helt enkelt stjäls. Börja med Palestinaadministrationen.
Alltså har jag inga som helst problem om biståndspengar skulle satsas på att bistå krigsflyktingar från Ukraina. Jag skulle inte ha några som helst problem med att någon lyser igenom statsminister Anderssons inledande svar på journalisternas frågor om vad Sverige skulle vara berett att ställa upp med. Det svar hon gav, uppfattade jag vara att vi i stort redan gjort vårt och nu var det de andras tur. Solidaritet uttrycks inte så. Politiker ska då och då få orden stoppade tillbaka i halsen, det är en fråga om renhållning.
Nu kan jag tänka mig att delar av försvarsanslaget kan nyttjas också. Det är ju ändå så att Ukraina försvarar sig och därmed oss. Om Ryssland biter i gräset i det bördiga Ukraina, dröjer det innan Ryssland får tillbaka en så stor militär kapacitet att vi hotas. Ska vi alltså se varje död rysk soldat som en framgång? Här får jag problem.
Ryska soldater är i ålder som mina äldsta barnbarn. När svenska pansarskott slår ut ryska stridsfordon dödas tre soldater eller fler. Det var inte så länge sedan dessa soldater var lika gamla som de barn jag kan se i Ukraina eller som flyktingar ihop med sina mödrar i Polen. Jag har aldrig varit militärt hjärtnupen utan förstått vad krig leder till. Likväl är det förfärande – och kanske mest förfärande, att det finns krig som är bättre än fred.
Orättfärdig fred är fred som ger förtrycket utrymme. Då är krig att föredra. Men vad är vad? Det vet jag inte, som på min tid var tacksam att tillhöra ett vapenslag som inte drog ut i Europa på krigarstråt. Jag var emot att det svenska försvaret skulle läggas ner och det som införskaffats för surt förvärvade skattepengar skrotas och lagren för det civila försvaret ödeläggas. Jag vet ju att just på det området var vi hyfsat väl framme. Jag misstänkte att Försvarsberedningens tanke, att vi skulle ha god koll på vad Ryssland gjorde om det kom till upprustning och att vi skulle kunna rusta upp, vi också, inte riktigt höll. I vår struktur är det svårt att fatta snabba beslut och än svårare och mer tidskrävande att förhandla oss fram till vilka svåra beslut som ska fattas i tid – om de nu inte ska undvikas.
Nu har jag i det kyrkliga bedjandet inte hört någon tacka Gud för att Ukraina utkämpar det krig som vi slipper och att vi är tacksamma för att Gud låter andra slåss för vår fred och frihet. Ingen har heller föreslagit att vi ska ta upp kollekt för inköp av defensiva vapen till Ukraina. Om ett pansarskott m/86 kostar omkring 10 000:- kanske varje församling skulle kunna köpa ett och donera till Ukraina?
Det är dock här jag får problem. De ryska soldater som smetas ut som skum inuti stridsfordonet har föräldrar, syskon, släkt och vänner. Med några hör jag genom dopet i hög grad samman, med alla därför att vi i Adam är släkt hela bunten. Med det heliga Ryssland är jag också förbunden. Rysslands nordiska andlighet kan jag ta till mig och de ryska martyrernas vita här håller jag av.
I radioapparaten talades om Jacques Tati och Marc Chagall för att beskriva vad rysk kultur bidragit med när ryssar och vitryssar efter 1917 emigrerat till Paris. Den emigrerade ryska andligheten i Paris och sedan i USA (New York) nämndes inte. Det säger mer om bristen på kultur hos oss. Det finns nog skäl att på nytt läsa favoriten Alexander Schmemann, John Meyendorff och Fader Arsenyi i Gulag samt kolla vad mer som St Vladimirs bokförlag har att komma med. Paskudnyak Putin och hans kleptomangäng är inte i egentlig mening det heliga Ryssland.
Till det kommer de profetiska budskapen. Handlar de om vår tid? Jag läser profeten Jeremia i år igen och uppfattar honom som än mer samtida än förra året.
Det kom profetiska budskap utanför bibelpärmarna. De tänktes beskriva stridshandlingar riktade mot Sverige och Norge på 1950-talet. Men tänk om Gud gav lite extra tid och att denna extra tid tickar ut nu?
Vad ska vi alltså säga om Finnmarksfiskaren Anton Johansson? http://www.tempelchurch.se/17/38/profetia-fran-valdres-norge/
Jag citerar:
”Mången har i vår tid med rätta påpekat, att förutsägelsen om det krig Anton Johansson daterade till år 1953, och i vilket Sverige skulle bli anfallet av Ryssland och Frankrike icke gått i fullbordan. Ingen kan emellertid förneka det kritiska läge, som var rådande vid den aktuella tiden, och att krigiska förvecklingar mycket lätt kunnat bli verklighet.
Men vad man skall lägga märke till är, att Anton Johansson själv uppmanade Guds barn till ivrig bön och åkallan om, att de förebådade olyckorna icke måtte komma, eller att de måtte skjutas på framtiden, så att människor finge tid, att omvända sig. Vem vågar påstå, att Anton Johanssons förutsägelser, angående ofreden år 1953, är gripna ur luften?”
Kan det vara så, att vi är rätt många som levt i en nådatid i eminent mening, dvs haft vår chans? Om detta har jag inte hört så mycket i kyrkolivet och tillstår att jag är förvirrad. Förakta icke profetiskt tal… Vad säger Anden nu till församlingen i Knäckebröhult? Inte att ”tillsammans gör vi världen hel”, den saken är bibliskt säker.