Det tjatas om förändring. Jag läser alltså boken Du är vald! En studiebok för dem som valts med förtroende, ska den uppfattas som. Nå, själv har jag sannerligen begränsat förtroende för de flesta av dem. En av de valda mötte jag på ICA Grytan. Jag tror att vi båda är på det klara med att den mannen tycker illa om mig, det framgår av åtbörder om inte annat och kanske bristen på tal. Vad det hela bottnar i kan jag bara gissa. De flesta förtroendevalda jag tänker på har dåligt omdöme och klena kunskaper i det kyrkliga. Likväl beslutar de. De styr det svenskkyrkliga käpprätt fel. Självfallet med fromma åtbörder och stor entusiasm. Kvar blir en annan Kyrka, om ens ”Kyrka” är det begrepp som ska användas. Nu ska de stöpas i den form Lars Björksell, Ing-Mari Rundwall och Erik Sjöberg-Sund har ordnat till och Verbum tryckt.
Vilkaisioner håller författarna fram? Jag undrar och läser förundrad. Den pedagogiska frågan lyder: ”Jaså, du är engagerad i Svenska kyrkan. Lever den fortfarande?” (aa s 15 och citaten är i fortsättningen från samma sida tills något annat meddelas). Det trösterika svaret lyder: ”Svenska kyrkan har förändrats en hel del under det gånga seklet.” Så utfärdas frikort att fortsatt förändra, inte förvalta. Forma – inte reformera! Poängen med en re-form är annars att komma i form igen därför att Kyrkan tappat den av Herren givna formen. Det programmet är inte författarnas och ska inte heller bli ”de förtroendevaldas”.
Svenska kyrkan behöver inte ses som uträknad, lyder det trosvissa budskapet. ”Den kristna kyrkan har funnits i 2000 år och har ständigt förändrats genom seklerna, men det kristna budskapet med Jesus Kristus i centrum har hela tiden varit grunden.” Det skulle man kunna säga om man inte vill tala om sådant som inte var Kyrka men likväl talade om Jesus; arianer, valdensare eller vederdöpare till exempel – för att inte nämna hundturken.
Ville man vara kritisk kunde frågan ställas om det inte varit bättre att tala om det oförändrade och oföränderliga i kyrkolivet, dragit linjen från oss historien igenom för att se vad prästen på apostoliskt vis gör och alltid har gjort. Det är ju någon poäng med den Heliga Skrift, med dop, mässa, förlåtelse och ämbete för att sammanfatta. Författarna är mer trosvissa: ”Utveckling, förändring och framtidshopp går hand i hand.” Skulle inte Mussolini, bara för att ta ett namn i högen, kunnat säga detsamma? Eller paskudnyak Putin?
Författarna klargör, att det nu är större enhet som ger nya förutsättningar för att vara kyrka. Det är ”försämrade villkor för församlingarna” som ställer ”högre krav på prioriteringar och målinriktat arbete” (aa s 17) Med tanke på vilka som blir valda kan jag bara förstå att de närmaste fyra åren är intecknade under mottot ”Mer av samma!”. Nya sammanslagningar, nya sammanträden och nya sammanbrott. Du sköna nya värld! De förtroendevalda ska inte uppmuntras att vara kyrkligt förnyade kritiker, det fattar jag. Att umgås i döda prästers sällskap genom att läsa ämbetsberättelser och statistik men också mentalitet/spiritualitet (minnesteckningar av gamla präster har en del att berätta) samt svensk kulturhistoria under 1900-talet är hållningar som inte hålls fram.
”Att förvalta Guds uppdrag i vår tid är intressant, spännande, svårt och ständigt en ny utmaning.” (aa s 32) Vad kan en förtroendevald som inser detta göra då? ”[D]et är skönt att kunna vila i” 1 Kor 12:12-20. Vila? Nja inte riktigt kanske. Vilan störs. ”Åtskilliga av de perspektiv som tas upp i detta kapitel (1 Kor 12, alltså) är inte önskvärda”. (aa s 33) Nähä. Jag uppfattar två grundläggande knasiga hållningar: vilandet och viljan att recensera Guds Ord.
Varifrån kommer tanken att man ska vila? Ungkyrkorörelsen manade till arbete, världen kristnad i vår generation var det slagord som Mott formulerat för de kristna studenterna och det vann anklang. Fälten vitnade till skörd, då kan man inte vila i bibelord. Det är förkastligt ”gudsnjutande”. Jag föredrar att tolka snacket om vilan som missionsförbundiskt, i grunden reformert. Varför skulle man ”vila” i tanken på1 Kor 12. Det är ju perverst. Fast självfallet perverst på ett kristligt sätt. Själv är jag svenskkyrkligt formad, dvs en bibelläsare, som läser och funderar ihop med Kyrkan, dvs inspireras. Samme gode Guds Ande som gav oss Skriften hjälper mig förstå vad jag ska göra – och ibland vad jag inte ska göra.
Inte önskvärda perspektiv? Guds ord ger väl alltid önskvärda perspektiv just. Perspektiv vi behöver för att förstå. Aposteln undervisar så tydligt att varje innehavare av en egen kropp med kroppsdelar skulle kunna fatta själva poängen. Jag hör med i gemenskapen. Vad är det som inte är önskvärt med det perspektivet? Man måste väl inte vara stupid för att vara en god kristen? Och det där att Gud gett olika uppgifter och näst sist nämner uppgiften att styra, dvs vara ”förtroendevald” är väl riktigt lustigt i sammanhanget. Den gåvan (från Gud!) tycks snäppet viktigare än gåvan att tala i tungor, men kanske spelar båda gåvorna i samma division, kan den tänka som hört ett och annat i den kyrkliga sammanträdesvärlden. Olika slags tungotal, skulle kanske aposteln konstatera.
Arma människor som ska sitta och samtala om boken Du är vald! I går var jag på lantegendomen för att kolla vad som fanns i mina lådor. Ett antal årgångar av den tyska Herder-Korrespondenz liksom tidskriften Kommentar, såg jag men också en låda med mappar. Där fanns ett och annat! Dessutom en låda med ett antal handböcker; KA-befäl, SoldI-Mtrl, SoldF i olika utgåvor, stridsvagnskort och fartygsprofiler samt 1966 års arméreglemente, som jag läst in och avlagt prov på. På en bild hade jag också chefen för armén generalen Curt Göransson. Jag satt en lång stund och mediterade. Jag kan tända en krutstubin, ansluta krutstubinen till pentylstubinen och tändaren, aptera en stridsvagnsmina och mycket annat som kan behövas i den tid vi tycks vara på väg in i. Min militära boklåda gav fler insiktsfulla minnen på temat ”Du är beordrad!” än de perspektiv Du är vald! gav mig.
Jag har alltså som vanligt inte förstått det fina i den kyrkliga kråksången. Jag tar det från bokens baksida: ”Du är vald! ger dig de baskunskaper du behöver i uppdraget som förtroendevald och är en perfekt start på ditt nya uppdrag.” ”Perfekt”, sa Bill. ”Fulländad”, sa Bull. Men förtroendevalda som formas till denna perfektion ska vi nog inte räkna med någon framtid för Svenska kyrkan på någon nivå. Men de som utbildar och de som utbildas kan med obruten entusiasm ägna sig åt att inte förstå de verkliga utmaningarna.
Nu kan man hoppas att detta bara är synpunkter från en gammal , sur och bitter präst.
Jag säger ett: Hoppas kan man alltid. Men anar inte också ni, att samtiden är onödig?
Vill ni glädja Kyrklig samlings kassaförvaltare är det enklaste sättet att skicka en gåva för att stötta den publicistiska verksamheten. Plusgiro 55 99 05-5. Swish 123 181 84 75