Problemet med nya böcker som Erik Sidenvalls Lekfolkets kyrka är att de kan tvinga oss tillbaka till gamla, dvs nödga oss att kolla storyn. Nå, för somliga av oss är problemet inget problem utan snarare – som för den politiska klassen – ”utmaningar”. Erik Sidenvalls bok fick mig att gå tillbaka.
Alla prästmöteshandlingar har jag inte å lantegendomen, några är här. Lite tur. Jag kollade prästmötet 1978 om söndagsskolans tillbakagång. Den lustigaste analysen har Sidenvall missat. Kyrkoherden i Borgholm förklarar söndagsskolans minskning med tillkomsten av Ölandsbron. Hur då? ”Familjerna lämnade Öland på söndagarna och bilade på ostkusten.” (Prästmöteshandlingarna 1978 s 106) Biskop Lindegård fann skäl delge prästmötet denna djupsinnighet.
Tanken på barnfamiljer som söndag efter söndag far till Blomstermåla, Ålem, Timmernabben och Mönsterås för att tvärsöver sundet skymta Borgholm, det är ett högst säreget söndagsnöje. Men det var inte så. Allt var betydligt mer komplicerat än vad den kyrkliga överheten ville förstå. Söndagsskolan var på avskrivning. Barntimmarna kunde inte ersätta. Vi visste det. Vi sa det och skapade dålig stämning. Det var mycket som var luddigt i den kyrkliga samtidsförståelsen då också.
Vad jag tyckte om analysen av det andliga läget i Kalmar? Det får ni själva lista ut, men ordet ”baxna” är kanske en kompetent gissning: ”kyrklig grundinställning men ej direkt kyrksamhet”.1.6% av befolkningen gick i kyrkan på söndagen. Jag var själv präst i Kalmar och 30 år gammal. Nå, vi hade ökat från 1.4% vid prästmötet år 1972. I Öjaby t ex drog Kyrkans Herre och Lasse Rye ihop 4.7% år 1971. Den siffran skulle sjunka – men ändå. Jag undrar vad den kan vara nu.
Från 1960-talet och framöver var kyrkligt förnyade teologie studeranden och sedan unga präster upptagna av att försöka förstå vad som hänt och vad som gick att göra. Detta idoga arbete får Sidenvall inte med. Det bedrevs som kårfärder och sommarkyrkoarbete, kyrkospel och en del annat och det skrevs analyser i det uppkäftiga och uppbyggliga organet Pro Orthodoxia. Det var ett projekt med teologi och praktik, allt efter tidens sed. Det skrevs böcker om församlingsbyggande, I himlen på jorden hette en. Det skrevs böcker om lekfolket. En hette Två systrars exempel. Där var två kvinnor mönsterpersoner för vad det är att leva som kristen. Festskriften till Carl Henrik Martling var en bok om lekmannaskapet i Svenska kyrkan; Med engagemang och saklighet, Verbum 1990. Talet om församlingen som Guds familj var återkommande. Diakoninämndens riksmöte i Kalmar år 1974 hade just detta tema Församlingen – Guds familj och Rune Klingert höll föredrag.
Bredden när saken togs upp kan noteras. Profileringen var dock högkyrklig i den tidens klandervärda mening, något som fötts bidevind, alltså när vi seglat inte längre riktigt i motvind utan nära vinden och fått upp fart. Ingenting av detta glada får Erik Sidenvall fram. Materialet finns – men är honom tydligen okänt. Om det nu inte är så, att det etablerade mönstret består? Det var fel folk som talade och skrev, dvs de undantagsmänniskor som skulle marginaliseras för att elimineras. Dessa som var intellektuella och högkyrkliga när båda faktorerna var besvärande och därför oönskade alltså.
Fanns andra förnyande präster? Jo, men inte kyrkligt förnyade. En kunde berätta att i den kyrka där han blev kyrkoherde hade man lagt ut en ny och mjuk matta i koret för att barnen skulle kunna sitta på den. Förnyelse! Det trodde bara han själv. Naturligtvis höll han så gott han kunde gränsen mot de högkyrkliga och höll sig själv väl med de kyrkokommunala.
Erik Sidenvall tar upp min avhandling Folk och kyrka som inpass i fotnot nr 327 och med hänvisning till sidorna 112-113 i avhandlingen. Det finner jag egendomllgt. På dessa sidor sammanfattas socialetikernas olust inför ”kyrkfolket”, som är ”fariseiskt” och ”inkapslat”. Det Sidenvall egentligen tycks vara ute efter behandlas i ett särskilt kapitel, avhandlingen s 132-183. Detta akademabla kan man väl strunta i när det är nämnt. Jag driver nu som vanligt tesen att samtiden är onödig. Det finns alltid alternativ. Det är kanske läge att hänvisa till Barbara Tuchmann och hennes bok om dårskapens vägar, där poängen är den, att någon enskild sagt emot och var den som egentligen talade vad sant och rätt var när makthavarna sa det andra.
Det blir säkert engagerade diskussioner på präst- och diakonmötet men knappast utifrån Sidenvalls av de flesta olästa bok. Det beror på bokens höga tritstessgrad. Kanske också på att känsliga läsare inte vill bli respektlöst behandlade. En författare får inte gratulera den läsare som läst introduktionen eller ge tipset att bara läsa sidan 12-14. (Sidenvall i förordet, opaginerat). Då har uppgiften att leda läsaren ”med vänlig hand fast icke sedd”, försummats.
Blir det diskussion om författarens slutsats att ”delar av svenskkyrklig verksamhet numera i allt väsentligt bärs av anställda funktionärer”? Skulle det vara sannfärdigt att lägga till att dessa funktionärer inte söndagligen återfinns i söndagens gudstjänst – för då är de lediga från jobbet? Jag undrar om de anställda funktionärerna på präst- och diakonmöte vill såga av den gren de sitter på? Ska de ens? Borde inte somliga kyrkoarbetare harmset säga något om den egna kallelsen inställd i Guds eget lokala folk. Anställda funktionärer? Eller Guds medarbetare oss till glädje?
Sidenvall drar fram gudstjänstgrupper med ”ideella medarbetare”. En Fredrik Modéus i Helgeand i Lund hålls fram. Jag hör till de tveksamma. Är det så de kyrkokristna ska använda sin tid eller ska de använda den till annat för att på söndagen komma till en väl förberedd och inbedd högmässa och där få förlåtelse, liv och välsignelse att bära ut i vardagen nästa vecka? Var det Jesus som apropå gudstjänstgrupper sa det där om ”ju fler kockar, desto sämre soppa”? Ska inte prästen bära sin församling så i sin egen kropp, att han vet vad den behöver? Ska den kyrkliga verksamheten i en gudstjänstgrupp vara tidsfördriv för folk som inte har något bättre för sig? Frågar åt en kompis, som alltid funderar över vad som är kyrklig eller rentav klerikal inavel.
Tillbaka till den rätt misslyckade boken. Hur kunde allt gjort läsvänligt? Mellanrubriker och god grafisk framställning är inget oviktigt. Metodavsnittet i början, hur det nu bär på materialet, kunde lagts mot slutet som ett avsnitt ”Så gjorde jag” och kompletterats med något handfast om vikten att gräva i det lokala och ta vara på sådant vardagligt som en eventuell framtid kan finna intressant. ”Så kan du göra” kunde avsnittet heta, som då tog fasta på allt som kan berättas i en församling om hur det var när vittnena fortfarande lever och har sina huvuden rätt påskruvade. ”Lyssna på rörelsen” betyder att lyssna på den rörelse som var i församlingen innan det mesta stagnerade.
Det finns en pervers logik i det som hänt och den har parats med bristande strategiskt tänkande, dvs pastoralteologiskt tänkande. Alldeles för många präster har sett till att aldrig ta den risk det innebär att ta sitt ansvar. De har inte bekymrat sig över den döende församlingens sju sista ord: ”Men så har vi aldrig gjort förut…” utan tyckt att detta var en för framtiden bärande replik.
Tror ni jag ska på präst- och diakonmötet? Det ska jag inte. Jag ska som vanligt sitta hemma och meditera över orden ”Vad var det jag sa” samt fundera över om jag fortfarande är så engagerad att skiljetecknet efter den meningen ska vara ett utropstecken, så blasé att skiljetecknet borde vara en punkt eller så gammal och gaggig att jag borde sätta ett frågetecken.
Så mycket vet jag dock att Mäster i Varberg hade rätt: Samtiden är onödig. Halvfärdiga framställningar likaså.