Till präst- och diakonmötet i Växjö har professorn Erik Sidenvall skrivit en historik över församlingsliv i Svenska kyrkan som heter Lekfolkets kyrka. Titeln förbryllar. Är det inte Gudsfolkets kyrka vi skulle tala om. Inte ens det vore riktigt bra – men bättre än ”lekfolkets” eftersom präster rimligtvis ingår i detta Guds egendomsfolk. Bäst vore kanske att skriva ”Prästernas kyrka”, för Guds eget folk är ju kallat att vara ett folk av präster? (1 Pt 2:9) Men då hade missförståndet legat nära till hands, att ”prästerna” varit det styrande prästerskap, som tydligen skulle ersättas under 1900-talet under paroller som ”lekman tar ansvar”. Verkar jag förvirrad. Visst. Författaren har alltså inte löst sin uppgift.
Det skulle – om vi tolkar allt till det bästa – kunna bero på att det tryckts något som ska föreställa en bok men är ett material som ingen grafisk formgivare varit i närheten av. Inte ens ett ISBN-nummer anges. Vets det (slug passivform!) hur lite präster och diakoner egentligen läser måste böckerna inte bara vara grafiskt lockande för att vara pedagogiska. Och något borde sticka av, stimulera intresset eller, underhålla, undervisa, flytta positioner, ge nya insikter och då och då överraska. Sedan ska boken gå att återkomma till, dvs ha titel på bokryggen så att den inte försvinner bland tunna häften och anonyma böcker. Därtill generöst med mellanrubrikerså att läsning och förståelse underlättas.Dessutom ska författaren få ur sig en litteraturlista. Vad har han läst? För läst har han. Till exempel i det egna stiftets och andra stifts prästmöteshandlingar. Likväl lyckas han inte få färg på framställningen eller lyfta fram ögonöppnarna. Litteraturlistor fungerar som läs-tips till ambitiösa läsare, helt enkelt.
Inte ens när författaren presenterar Svenska kyrkan som en hybridorganisation (som är en organisation som inkorporerar drag från stat och kommun samt näringsliv i den egna NGO- organisationsformen…) lyckas han sätta fingret på den ömma punkten. I Antjeborg ska ju Svenska kyrkan just räknas in som en del av civilsamhället.Så enkelt är det inte. Just hybriddraget används när Svenska kyrkan ska bysta av i godhetsbranschen, som vi vet. Då framträder en organisation med väldiga anspråk: Sveriges största medlemsorganisation, som gärna organiserar manifestationer.
Men är inte Sidenvall antydningsvis kritisk när det kyrkliga civilsamhället kommer loss? Jodå. Försiktigtvis. I frågeform! ”Men vad är det för ett civilsamhälle där det är anställda funktionärerna som har makten? Och kan vi verkligen säga att Svenska kyrkan en gång varit ett civilsamhälle när hon fram till millennieskiftet var en offentligrättsligt reglerad statlig myndighet?” (aa s 11) Hade Sidenvall brytt sig om att gräva lite djupare, hade präster och diakoner kunnat se bekymrade ut redan här. Hade han då pekat på att en av Sveriges riksdag beslutad lag är grunden för Svenska kyrkan, hade det kunnat bli lätt bryderi.
Redan här hade kanske Sidenvall kunnat lyfta fram problemet att i ”lekfolkets kyrka” är det inte i kvalificerad mening ”lekfolket” som beslutar utan medlemsföreträdare varav en ansenlig del sällan eller aldrig återfinns i Herrens sköna gudstjänst för att gestalta Kyrkan(/församlingen. Deras bas är inte gudstjänsten utan det politiska partiet. ”Lekfolk” är dessa endast i betydelse okunniga, dilettantmässiga. Då antyds bilden av ett Guds eget folk i det lokala som hårt pressas mellan de anställda och de beslutsfattande. Det är en press som ska uppfattas vara betryck.
Kunde inte präst- och diakonmötet få ställas inför en tes av typ ”detta går inte längre”, inte minst som det är lätt att teckna bilden av en kyrka som lever på övertid?
Församlingssekreterarna var tre i stiftet och beskrivs som ”något mer högavlönade” än församlingsassistenter (s 96). Bättre utbildade än de flesta präster och sämre betalda, hade man kunnat säga också. Men hade Sidenvall tagit vara på möjligheten, hade han intervjuat de två som ännu är i livet. Det hade gett något.
Ulla-Britt Alm i Värnamo är befordrad till härligheten men Kerstin Persson i Kalmar och Märta Lindblom (Göransson) ännu i tåredalen. De kunde ha berättat. Och hade Sidenvall ringt Marianne Petersson hade hon kunnat berätta om Christina Berglund, som hade ansvar för församlingssekreterarutbildningen, den som lades ner. Hon var tydlig: ”De var ju av samma slag hela bunten”, dvs kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Då förstår ni. Berglund undergick ordination, gjorde kariär och är nu pensionerad prost därtill.
Vad kallas detta att man gör sig kompetens typ välutbildade kvinnliga teoloegr kvitt? Och vad fick vi i stället? Agenter (willingly, nillingly) för gnosticism och svärmeri? Frågan om diversifierad kvinnlig kyrkotjänst är olöst. Vi sitter fast i korkade mönster och då talar jag egentligen inte om det ämbete Herrens själv instiftat.
Sidenvall har läst Göran Åberg. Han var också en av de välvilliga i Jönköpingslän. Med förtjusning berättade han om Mormor på Herrestad. Det gör Sidenvall också. (s 37-40) Men Sidenvall försummar en viktig poäng, att Marie Cederschiöld som hörde till Herrestad-kretsen kom till Kaiserswerth och blev grundbulten för det svenska diakonissväsendet . Det kunde ha komplicerat framställningen. Jag menar, hon har ju till och med på senare år fått en högskola i Stockholm uppkallad efter sig! Och ska det vara historik ska det väl vara – historik?
Naturligtvis kan man hålla på med prästmöteshandlingar och redovisa lågt hängande läsefrukter och efter besök i arkiv berätta vad man hittat. Nu räcker inte det för att rädda det som var levande liv undan förgängelsen. Då gäller ”oral history”, den muntliga berättelsen. Med församlingssekreterarna lever fortfarande en del av det som var. Köpte verkligen alla utan invändningar det som lagades av framtid för 50 år sedan? Nej, Inte alla. Det skrevs artiklar, stenciler och böcker, ordnades studieresor och seminarier samt ringdes mellan prästatjällen. Av detta återfinns föga. Helge Brattgård uppmärksammas. Han skrev om ”stewardship” för Lutherska Världsförbundet i boken Goda förvaltare (den uppgiften måste Bo Giertz ha ordnat). Helge Brattgårds insats lyfts fram. Jag kan inte se att PO Sjögrens bok Mässa och mission (också ett LVF-projekt styrt av Giertz, tror jag) får tillräckligt utrymme. Det var den boken som teologiskt styrde mycket tänkande i Växjö stift. Dessutom fanns boken som kom till som an alternativ röst till den socialetiska delegationens misslyckanden: Lekman tar ansvar. Om den alls nämns kan jag inte riktigt se. Den saknade litteraturlistan, ni vet.
Att Sidenvall inte riktigt lagt märke till kyrkostiftelserna, noterar jag. Det byggdes småkyrkor, i Växjö stift först i Gyllenfors, tror jag. Kanske prästerna drev på – men aldrig utan det gudstjänstfirande folk, som ibland agerade mot de s k förtroendevalda kyrkliga/kommunala ”förtroendemännen”, vilket de var – inte så att deras förtroende var så stort men män var de (om än inte riktiga karlar). Kan dessa entusiasters insatser inte uppfattas när det handlar om lekfolkets ansvarstagande är lakunen uppseendeväckande. En del var dessutom skolade på stiftets folkhögskola på Kronoberg.
Hade framställningen disponerats annorlunda, dvs med mer spetsiga resonemang, hade det anonyma inlägget i stiftets tidning Kyrka och Hem år 1935 (aa s 59-60) kunnat skrämma. ”Den kyrkliga sedan är bruten”. Så sades en halv generation innan jag var född och det var sant redan då. Det skulle tas 30 år innan det som kallats ”the Death of Christian Britain” och dödsattesten skrev ut ytterligare några decennier senare i boken med just detta namn (2001). Detta hade präst- och diakonmötet behövt tala om. Så blir det inte. Trots att det i egentlig mening inte alls står väl till, ska det ändå sägas att allt står väl till. Sett till omständigheterna.
Jag frågade: ”Har du läst Lekfolkets kyrka”? Svaret kom utan omsvep: ”Jag tror jag läst tillräckligt. Jag tyckte inte den var så rolig.” Jag har tidigare bedömt denna persons omdömen som tillförlitliga.
Ska jag fortsätta någon anan dag, när jag lugnat nerverna? Sannolikt.