Askonsdagens morgon anlände Smålandskomposten och jag kunde läsa biskop före detta Johansson. Jag har förstått att man ska läsa på! Det var kriget som bekymrade honom. Han har väl inte heller någon grundläggande soldatutbildning. Och hur det är med teologin undrar jag. Fasta ”handlar om att avstå för andras skull och låta kärleken till andra styra det man gör.” Nå, men vart tog gudstjänsten vägen? Och Gud själv? Jag uppfattar här Johanssons barndomsmiljö, bönhuset, och i grund och botten en vänlig reformert tradition. Kristen tro gå ut på gemenskap. När biskop före detta Johansson fortsätter gå i barndom hamnar han i Ungernkrisen. ”Jag blev rädd”. Märkligt. Själv följde jag också 8 år gammal radioprapporteringen, ställde ihop två fåtöljer framför radion i vårt största rum och bäddade åt mig där på morgonen för att lyssna. Vetgirig mer än rädd.
Biskop före detta Johanssons tankar når vidare: ”I år behövs det knappast ett kors i pannan för att bli påmind om människans dödlighet. Korsen är redan resta över gravar i Ukraina. Krigets fasor skakar om oss och rädslan breder ut sig. Korset i aska på pannan får en annan innebörd. Det blir ett solidaritetstecken för alla dem som lider och dör under kriget just nu.”
Så tror jag inte Kyrkan tänker. Kyrkan undviker aldrig komplexiteterna. Korset är det livstecken som tecknas i aska på min panna som ett uppkäftigt besked om hur det är. Stoft blir jag åter, just av stoft kommer jag och ett stoftkorn är jag i universum – men över allt detta är korset tecknat. Jag går uppmuntrad från Askonsdagens mässa och minns en gång i New York City där jag mötte de korsmärkta, som just varit i kyrkan Smokey Mary på lunchrasten och nu var på väg till jobbet igen. Det lyste om dem. De hade blivit påminda om något mycket mer än sin dödlighet. Genom korset har glädjen kommit till all världen, som ni (men tydligen inte riktigt alla) vet.
Det är skillnad på hur biskop före detta Johansson och jag tänker. Jag skryter inte om saken, jag ”pepåkar” den, som min gudmor skulle sagt. Och det är skillnad på sådana som suttit sin prästtid igenom vid stiftskansliskrivbord och församlingspräster. Vi har formats på olika vis och har man dessutom fostrats i bönhusmiljöns tänkande, som till sist visar sig vara fri-kyrkligt i betydelsen att den är rätt fri från kyrklighet (och det var från början själva poängen att frikyrkligheten på egen hand skulle uppfinna hjulet igen!) kan man förstå varför biskop före detta Johansson tänker och skriver som han gör. Ni tror att jag ogillar honom? Alls inte! Men jag gillar trons komplexitet mer, den som också kan säga något om – Gud. Det var ett ord som inte förekom i krönikan.
Att biskop före detta Johansson slutar kryptiskt säger jag inget om: ”Detta är den fasta jag vill se, läste jag någonstans.” Vad hade han läst? Att vi inte ska glömma att ta vara på allt det goda vi har runt omkring oss, sjunga sångerna om fred, tända ljus och dela med oss. Vi sjunger lite Kumbaya, för det är ju ändå heliga fastetider. Men var har han läst detta om sjungande och ljuständande som uttryck för det som behagar Herren? Läser jag profeten Jesaja tycks Gud vilja ha en mer brutal fasta, en där förtryckta befrias och okets rep slits sönder (Jes 58:4-9) Lite mer komplicerat igen, alltså!
Torsdagsdepressionen kom med besked att KG Hammar är för vapenexport men lite emot. Det är som med de engelska biskoparna år 1914, de som före kriget trätt upp som pacifister men nu villigt välsignade vapnen. Men är det ett spel alltihop?
Det finns tydligen ett radioprogram som handlar om ”Det politiska spelet” och så sammanfattas saken. Medborgaren i mig reser sig i sin fulla längd och bredd och frågar: Driver ni med mig? Håller de på med ett spel och inte med allvarliga frågor om stadens liv, dvs politik? Och vilka är de? De halvbildade som utgör regering eller regeringsunderlag? Är jag inte värd något bättre? Om ni vill höra min mening, så är jag det – trots synden som alltid härjar! Men om radiojournalistiken hålls med ett program om det politiska spelet kanske statsradion likväl uttrycker ett sakförhållande, som jag alls inget kan göra något åt?
Carl Sjösvärd Birgers avhandling ska klassas som stimulantia. Nu är det Otto Bolling (1879-1964) jag funderar över. (avh s 380f). Han tänkte sig att högkyrklighetens kyrkosyn var ett utslag av moderniteten, ”som söker sig från det individuella till det kollektiva, från det subjektiva till det objektiva”. Så alltså? Det roar att högkyrkligheten inte avfärdas som medeltida mörker utan som –modernitet! Det påminner om Jan Redins bedömning att högkyrkligheten först avfärdats som löjlig och sedan som farlig. Stora Tuna (Borlänge) församling var Ottos slagfält. Han stod för någon typ av kulturöppen och välvillig folkkyrklighet. Man kan förmoda att det är arvet från biskop Billing och prosten Bolling som prosten Anders Åkerlund ska förmodas förvalta. Så vad blev det av det hela? Platt intet eller bara platt eller bara intet? Varför var denna det individuella kristliga uttryck för folk-kyrklighetens kollektiva? Det tycks vara en contradictio in adjectio för att inte ta i värre. Det Bolling stod för var kanske sådant som gått under i Flanderns skyttegravar utan att Bolling lagt märke till saken? Och det subjektiva skulle alltså vara grejen. Det är denna subjektivitet som fört kyrkolivet ut dels i frikyrklighet och dels i den nihilism som i grunden är en produkt av Nietzsches tänkande (och han var eller blev galen!)
Jag förmodar att det i grunden inte bara är brist på omvändelse (jag menar hur vänder Otto om, det blir Otto likväl!), eller bristande helgelse (en rimlig tanke) utan bristande idéanalyser. Vad har ställt till med vad – och hur gestaltade feltänket sig? Pius Parschs pastoralteologi hade Gunnar Rosendal tagit till sig. Han ställde in sitt tänkande i en större gemenskap än den som den depressive biskop Einar Billing eller Otto Bolling kunde utgöra.
Nu gnäller jag inte. Jag ställer bara en fråga: Vad var det som utlöste Putin-reaktionerna på 1930-, 40- och 50-talen inför den högkyrklighet som både hade en pastoralteologi i ränseln och akademiskt på fötterna? Kyrkan som kollektivperson, Kristi kropp, var ju vad saken gällde. Och då blev de enskilda kroppsdelarna viktiga – just som kroppsdelar! Vad det objektiva betyder är att vi – i den gemenskap Kyrkan är – ber, mediterar, läser och delar insikter genom alla olika kulturer och alla tider. Här är mer än vad som var i Otto Bollings Borlänge för att uttrycka sig brutalt.
Varför låter jag så arg? För att jag är det. Det värsta var inte hedningar och hårdföra kyrkofiender som identifierade de farliga högkyrkliga (eftersom de hade potential till folkmission och hängivenhet). Det värsta var de välvilliga motkristna, som slog mot högkyrkligheten utan att veta vad de gjorde. Så blev det som det blev. Det kan alls inte benämnas framgång.
Lika lite som det Putin håller på med i Ukraina. Han ska kallas Paskudnyak Putin och paskudnyak är den värsta förolämpning en man kan utsättas för. ”Vedervärdig 2.0” kanske? Har hans styrkor kört fast? Kan de säkra sina tillfartsvägar eller återstår bara terrorbombningar av civilbefolkningen för dem? Vi får se. Denna dag har kriget fortgått dubbelt så lång tid som Putin tänkt sig och ännu har väl inte de svenska pansarskotten kommit till användning? När de brakar loss på Putins frusna, trött och hungriga armé skrattar Karl XII och säger: ”Jag var också i de trakterna. Hade jag haft pansarskotten, hade slaget slutat annorlunda.” Det vet också Paskudnyak Putin och han bävar, för han vet att hans tid är kort. Om inte hans tid är kort, blir nog vår det.
Vår vän president Macron ringde denne Paskudnyak Putin. Sammanfattningsvis: ”Der Kremlchef soll sich dabei völlig unbeirrt gezeigt haben”, skriver Neue Zürcher Zeitung. Putin står fast. Han ska utplåna Ukraina, som utlovades skydd av västmakterna om den unga nationerna gjorde sig sina kärnvapen kvitt…
De kyrkokristna ber: ”Herre, du kan väl skicka en med tältplugg och hammare försedd ny Judit för att ta itu med våran Holofernes!” Ingen förspilld kvinnokraft!
Fastetiden gör oss surmulna, tror jag.