Fössta tossdan i mass äts massipantåta i Småland, som ni vet. Men jag är mer böjd att bruka allvar. Modéus II har totat ihop ett brev och en bön som kyrkoherdarna i stiftet fått. Det är temat från hans insändare (som han kallar artikel) https://www.barometern.se/debatt/solidariteten-vacker-hoppet-5109cd90/ om hur det finns sammanhang i våra kyrkor ”för att möta oro och rädsla. Värme, stillhet och gemenskap.” Rakt av? Det tror jag inte ett ögonblick. Falsk marknadsföring, som kommer att göra de oroliga och rädda mycket besvikna.
Att Modéus II finner anledning, att i ett brev som ska läsas upp för församlingen, förtälja att det är lika långt från Växjö till Kiruna som till Kiev, noteras. Var får han allt ifrån? Vad ska vi i Kiruna att göra?
Modéus II kommer in på temat korsteologi. Spikarna på korset ”är bomberna som faller över jorden. Men korset är inte slutpunkten.” Så konstigt i den moderna teologin, att korset alltid blir ett dysterhetskors. Genom korset har glädjen kommit till all världen, säger vi andra, som inte under formativa år är förstörda av falsk fromhet i Jönköping (-s län).
Så följer bönen, som Modéus II formulerat och som kan ”användas i din eller församlingens andakt och gudstjänst”. Inspirerad av August Strindbergs genomgång av Verner von Heidenstams diktning läser jag och interfolierar bönen:
”Gud, krigets vanvett är ofattbart” – ånä, temat har vi kunnat följa och fatta Gamla testamentet igenom från det första brodermordet. Så nu är detta väl en öppenhjärtig presentation av de egna begränsade fattningsförmågorna hos Modéus II han ger och en oförskämdhet mot oss han levererar, eftersom han inte tror attvi fattar bättre. Det gör vi.
”vittnesbörden från Ukraina är outhärdliga,” – men inte mer än vittnesbörd från andra krigshärdar. Det är så här det går till. Vi kallar det krig. Vi är emot krig och uthärdar därför både exercis, fälttjänstövningar samt lektioner, genomgångar mm.
”ondskan kommer så nära” – men faktiskt inte närmre än vanligt om vi ska tro att vi har ett ont och fördärvat hjärta.
”Gud, hjälp oss kämpa för det goda,” – även om Gud skulle kunna invända att det för den Helige Treenigheten är tröttsamt att utnyttjas som hemhjälp i utsatta lägen, men bara då. Lite reformert/jesuitiskt stuk över bönen.
”förvandla vår rädsla till handling,” – bortsett från att rädsla är något vi fått för att skydda våra liv.
”och förlamande vanmakt till kamp” – visst, var hämtar vi ut våra tjänstevapen?
”Gud, vi sörjer en fred vi trodde var evig ”– det har jag sannerligen aldrig trott. s Kerstin i Kalmar är nog den enda jag känner som skulle kunna säga at hon levt hela sitt liv i fred, nämligen 3 månader från augusti till november 1945 och nu nämner jag inte Vietnam, Afghanistan eller Mali.
”ett Europa i krig gör oss rädda” – en eurocentrisk rädsla? Vart tog nu kampmotivet vägen? Själv är jag mer beslutsam att kolla krigsförråden vi har.
”låt de som bär ansvar besinna sig” – vilka det nu än är men inte vi själva alltså? Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår?
”Gud, familjer splittras och människor dör,
barn förlorar sin framtid, folket sin frihet” – som vanligt alltså när det är krig. Det är därför vi så kraftfullt ber mot krig och örlig i Litanian. Och en gång i tiden drog på oss unifotm för att med vapen i hand värna freden.
”vi förstår inte varför du låter detta ske” – men det gör vi nog. Vi har inte brytt oss om vad Gud manat oss till, nämligen omvändelse och ett heligt liv. Då blir det skit av det hela. I stort och smått. Varför låter Gud mer än en miljon barn aborteras i Sverige sedan 1970-talet, menar Modéus II?
”Gud, tack för medmänsklighet och solidaritet,
för alla vidöppna famnar och hjärtan” – men, hallå. Hur kom före detta biskop Petersson in här?
”hjälp oss att stå enade i stöd och hjälp” – men vi ska väl fortsatt skilja mellan medkristna och motkristna efter Kyrkoordningens bestämmelser? Modéus II, du och jag står inte enade, inte i tro, inte i ordningar! Nu gjorde du mig med din fromhet riktigt uppbragt. Hur det kan komma sig kanske hör till det ofattbara?
”Gud, du är med din värld i det svåraste,
det är fastans löfte och påskens förvissning” – fast Gud tröttnar till sist, som bekant. Omvändelse tarvas. Varför sägs inte det?
”tack för att vi får hoppas på dig.” – vad svarar Gud på detta bönerop? ”Varsågod” eller vad? Är det bara jag som tycker att bönen verkar sluta i en trött antiklimax? Psaltarpsalmerna är det mer kräm i.
Eller sv ps 507:2 i 1937 års psalmbok:
Styrk deras mod
som nu sitt blod
för fosterlandet våga.
Var du vårt värn
mot våldets järn
och dämpa krigets låga.
Det finns en fromhet som duger i syföreningen. Annars inte. Annars aldrig.
Massipantåta tycks mer lockande än att ”dela bröd och vin”, som det numera heter (också hos Modéus II i hans budskap till stiftet) om det vi andra tror är eukaristi. Vår lärde vän ställde en viktig fråga om det där med bröd och vin, en fråga att hantera:
”Är det inte så att definitionen av sakrament är att det finns både en synlig och en osynlig del, delande och löfte. Om man bara beskriver delandet, beskriver man då egentligen sakramentet?”
Bra fråga.
Fråga kyrkoherden som läser upp budskapet på söndag!