Engelsmannen, som förklarade sig beredd att låta varje vapenför släktings blod utgjutas i kampen för kung och krona, är typexempel. Nu blir det helg och mediebevakningen därefter, men bombningen av civila mål fortsätter. Jag kan alltså lugnt säga som engelsmannen: ”Jaj förklarar mig härmed högtidligen beredd att låta varje ukrainsk kämpes blod utgjutas i försvar för den europeiska säkerhetsordningen, vår kultur och vår (svenska) frihet. Jag har inget emot att av mig betalda hjälmar och pansarskott skickas till Ukraina och några enkla ryska soldaters liv kan väl släckas på så sätt. Om nu vapnen kommer iväg.”
Anslående är kanske inte min hållning. Paskudnyak Putin kan sitta lugnt i sitt bo. Eller inte? Militärkonvojen utanför Kyiv kan inte ha det för roligt, kallt är det, hungriga har de blivit, hygienmöjligheterna är begränsade. Det är en här som frös och svalt men inte säkert segrar, snarare deserterar. Återstår för krigsledningen att bomba eftersom inga nationer hjälper Ukraina att freda luftrummet.
Jag menar att en fri nation som Ukraina är i sin fulla rätt att begära och få understöd från andra nationer. Det skulle paskudnyak Putin egentligen inte kunna säga något om. För det fall alla resolut står upp för Ukrainas sak, återstår få möjligheter för de ryska stridskrafterna mer än ett världskrig. Vill verkligen det ryska folket detta? Kanske lika lite som det svenska folket vill leva under den nya säkerhetsordning ,som blir vår lott om paskudnyak Putin segrar.
Om i allt ve-ande och voj-ande i de böner som uppsänds till det gudomliga majestätet bönerna i stället skulle handla om mod, beslutsamhet och stridsvilja, vad skulle hända då? Jag är inte mer stridslysten än en klok kille på skolgården, som vet hur mobbaren ska hanteras. Genom gemensam uppställning och hot om stryk. ”Vi sliter av dig ena armen och slår dig i huvet med den blodiga dedel”, ni vet.
Mitt egentliga problem är att jag i lugn och ro kan läsa mina tidningar, kolla CNN eller BBC, följa cornucopia.se och läsa om mina gamla böcker om krig men också om det kulturella Ryssland. Samtidigt som jag gör detta – och det enda jag gör för freden är att jag försöker freda mig mot en katt eller en tax, som båda gärna vill ligga på mig om jag ligger i sängen och läser – anfalls civila mål och kärnkraftsverk i Ukraina. Hur mycket bekymrar mig det lidande som sägs vara ofattbart –men då ska jag väl inte anklagas för att inte kunna fatta?
I Växjö domkyrka står Modéus II och landshövdingen Arnholm fram i en stor manifestation på söndag. Statsrådet Eneroth dyker också upp liksom kommunalrådet Tenje. Jag lockas inte att stå samman med dem. ”Tal, musik, bön och ljuständning” är nog en civil religion som går utöver vad min helgelse tål. Så begränsad som den är, tål den inte så mycket, som ni kanske anar. Det hela verkar mer järnvägsinvigning under Oscar II:s tid och om dessa solenna tillfällen har August Strindberg redan gett en insiktsfull redogörelse. Jag tror att det som kommer att saknas vid denna manifestation är det som kallas ”lite kristligt jädraranamma” och ingen kommer att mana deltagarna att kräva rejäla krigsinsatser på Ukrainas sida. Det blir tal, musik, bön och ljuständning…
Jag piggar upp mig med profeten Jeremia. ”Herren kallar dig inte Putin utan Magor Missaviv.” (Jer 20:3, min översättning) och följden blir att Herren gör honom till en skräck för honom själv och alla hans vänner. (v 4) Precis så vill jag ha det! Så då kanske vill skulle be:
Herre, härskarornas Gud
gör paskudnyak Putin till en skräck för sig själv och alla hans vänneroch låt samtidigt de kyrkliga ledarna äntligen förklara att det är synden som gör att det är synd om alla människor, – att vi alla i stort och smått är syndens medspelare och att vårt enda hopp är Herren Jesus Kristus. Inget annat. Inget mindre. Amen
Det är nog, trots allt det djävliga i vår tid, alldeles för ont om helvetespredikningar. Sådana som förklarar riskerna och därför manar till omvändelse.