I en församling ordnades det en temaeftermiddag om dopet. Det var det gamla vanliga. Lite teologi och så där. Det var också de gamla vanliga, alltså gudstjänstfirande i ett antal åldrar – men många hade meno-pausen bakom sig. Nytt var gruppövningar. Lekfolket skulle utifrån några beskrivningar av dopsamtal ge förslag till vad prästerna borde göra. Prästerna själva satt i församlingshemmets kök och drack kaffe för sig medan de väntade på förslagen, som skulle tas upp i storforum. När resultaten redovisades stod det klart att lekfolket inte var lika berett som prästerna att kommenderas av påståeliga dopföljen, som både skulle bestämma vad dopet var (och därmed inte var, nämligen det Kyrkan nog förstått om dopet) och hur allt skulle gå till. Det var lärorikt på många sätt.
Jag tänkte pröva metoden här. Vad som sägs när det är fråga om själavård/bikt får vi aldrig veta –mer än det vi själva sagt och vad prästen sagt till oss och inget ska bäras ut till andra. Men pröva nu. Helst ska du nog hitta någon att problemlösa ihop med. Kan du ta med Dagsländan till kyrkkaffet och muntra upp bordsgemenskapen med reflektionstillfälle och inte bara prat i vädret om klimat, eller vad ni annars brukar prata om.
Du är präst. En man kommer för att tala med dig. Du känner inte igen honom från gemensamma gudstjänster, men ni har mötts på Systembolaget och kommit att samspråka om vin. Om han går i kyrkan någonstans, och det gör ha nog då och då i varje fall, så är det inte sin församlingspräst han vill tala med nu.
Mannen berättar att han under en tid träffat en kvinna på sin arbetsplats. De två hade arbetat tillsammans ett tag när vänskapen övergick till något djupare. De blev förälskade och inledde en relation. ”Jag berättade för min hustru. Under tiden som gått har jag levt mellan att separera eller att stanna kvar i mitt äktenskap. Sedan en tid är nu relationen avslutad. Jag och min fru är bestämda på att leva vidare tillsammans.”
Vad ska prästen säga?
Garvade själasörjare kanske vill ställa några frågor, t ex varför och på vems initiativ relationen avslutades. Om de kan/ska jobba kvar på samma arbetsplats är väl också en fråga i sammanhanget. Har det som hänt, relationen, varit känt på arbetsplatsen och föremål för skvaller? Förkylning och förälskelse kan inte döljas. Var någon av de två chef för den andre? Vad mer konkret betyder ”under en tid”?
Sedan kommer frågan om ångern. Vad är det mannen ångrar? Hur vill han definiera det som hänt om han ser att det var fel – i relation till vem/vilka? Han har inte sagt ett ord, inte ett enda, om äktenskapsbrottet i relation till sjätte budet. Ska han få bekänna sin synd och ta emot förlåtelsen (och vad handlar synden om när han ska formulera sig själv) eller ska något krävas dessförinnan? Vad i så fall? Och vad gäller för bot? Ska han som ett tecken på botfärdighet göra något? Skicka en större gåva till Open Doors? Ska han skicka gåvan innan han blir förlåten?
Prästen sitter och funderar över syndaren. Ett brutet rör ska Herren inte sönderkrossa. Blodröda synder ska tvättas rena. Är syndaren tillräckligt förkrossad eller är han bara rädd för att saken ska komma ut och han förlora något som är socialt/förtroendemässigt väsentligt för honom? Har Gud en väg vidare för mannen? Hur förhåller sig himmelens härskare till bottenlägen egentligen?
Nu är det du som är präst. Vad tänker, säger och gör du? Diskutera medan kaffet svalnar.
Den här typen av själasörjarproblem fick unga prästkandidater tala om i små grupper. En gång gällde det att ge råd till en kvinna som kände sig ensam. Vår grupp gav rådet: ”Köp hund!” Vår lärare sa då att det kanske mer var människors gemenskap hon sökte. Vi hade råd för det också: ”Gå med i kennelklubben!”
Sanningen att säga hade vi under gruppövningen pratat om en massa annat än själva uppgiften. När vi väl kom ut som präster var vi nog mer förståndiga och förstående och kunde till och med praktisera brutalsjälavården, alltså rycka hyendet av lasten. Det kunde behövas när själva den uppenbara skulden skulle snackas bort. Våra futtiga liv ska redovisas inför Honom som gav oss livet att förvalta. Då är det tid för allvar i salighetsaken. ”Väck mig på ett förfärande sätt om det behövs”, kan man be – och hoppas att det inte ska behövas.
Nu kan vi vända på problemet. Mannen kommer inte till en präst utan skriver till tidningens ”hjärtespalt”, där man kan få råd. Skulle psykologen, som ger sina synpunkter där, göra något annat än att säga att problemet tycks vara löst? Nu gäller det att gå vidare. Det som hänt på arbetsplatsen är inte helt ovanligt. ”Men det var bra att du skrev till mig så att många andra som är i motsvarande situation kan få se att situationer kan lösas antingen genom att gå vidare eller gå tillbaka. Det ena behöver inte vara mer rätt än det andra. Följ ditt hjärta!”
Vad säger vi nu? Är det någon egentlig skillnad på vad prästen svarar och vad hjärtespaltens skribent får fram? Den som svarar ”nej” på den frågan behöver inte utveckla resonemanget. Den som svarar ”ja” vlll vi höra lägga ut texten! Vilken skulle skillnaden kunna vara?
Kyrkans kultur sticker av från samtidskulturen. Det är inte säkert att det i vår kultur är en skam att bli påkommen med en älskare/älskarinna. Jag säger bara Karl XV. Kyrkan säger något annat, talar om skuld också där det saknas skam. Jag kan inbilla mig att det är som när en tumör ska behandlas. Tumören ska tillintetgöras och metastaserna jagas fast de är så små att de inte syns eller märks ännu av kroppsinnehavaren själv. Talet om synden är inte märkligare än att kirurger talar om tumörer och metastaser alltså. Skillnaden är den, att prästen kan tala om Den Store Läkaren, peka bort från sig själv, peka på Jesus och påminna om läkedomsundren och en del liknelser om misslyckat folk, dvs syndare. I somliga lägen blir evangeliet inte något som prästerna behöver skämmas för därför att det låter så otroligt konstigt i våra öron utan framstår som en kraft till frälsning genom igenkännande!
Så hur är det med förlåtelsen egentligen – innan de kamerala får fatt på den och formulerar krav som måste uppfyllas samt prismärker förlåtelsen, som alls inte ska vara billig? Om vi frågar Jesus kanske förlåtelsen och nåden alls inte var billig? Frälsaren gav sitt liv för världen. Det betyder inte att vi ska synda maximalt för att ge honom valuta för själva offret. Men tanken har tänkts. Och avvisats. (Rm 6:15)
Ett gott kyrkkaffe kanske är när motsättningar om förlåtelse blir tydliga och de lagiska sätter kaffet i vrångstrupen?