Robert Schött (m), född 1953 och jur kand, valdes till ordförande för Ansvarsnämnden för biskopar år 2006. Han sitter fortfarande kvar. Ska någon skriva om Ansvarsnämndens olika beslut under de gångna åren, finns det alltså en sammanhängande faktor och, förstås, ett arkiv. Vad i nämndens (subjekt!) arbete att ta upp frågan om biskopars (objekt!) ansvar har lett till ett partnerskap med biskopsmötet – så till den grad att Ansvarsnämnden inte har pressträff för att meddela sitt beslut utan Riksbiskopen (fortfarande objekt!) tar den bollen? Vad och vem har styrt denna utveckling? Och vilken roll har Riksbiskopen spelat i hela processen mot Thomas Petersson?
Allt är svårt att veta. Den 3 februari begärde jag att få se anmälningarna – för de kan väl knappast innehålla annan information än den som nu släppts och i fall det finns mer, inte mer än att det kan mörkas? Jag har förstått att beredskapsövningarna på Gotland inte föranletts av biskop Peterssons göranden och låtanden. 14 dagar är ingen skyndsam handläggning precis. Kan det av datumen på anmälningarna framgå hur processen drogs igång? Vem startade? Ansvarsnämnden tog upp ärendet – men då måste det väl finnas någon omständighet som motiverat saken. Vem stod för den? En anonym anmälare? Och hur kom Riksbiskopen och Biskopsmötet in? Vem föreslog att Petersson skulle självanmäla sig – och varför?
Nu förstår ni att den som 11 år gammal läst Tvillingdeckarna och övergår till j,l lärt sig misstänksamhetens hermeneutik, men också skaffat sig insikter om att mysterier är till för att lösas. Här gäller kanske inte grundregeln ”Follow the Money” så mycket som ”Cherchez la femme!”. Men vilken kvinna är det vi ska söka?
Till mina dygder ska räknas att jag försökt uppmärksamma den systemimmanenta kyrkojustisen. Rättsapparaten skulle normalt hålla avstånd och fungera som en kritisk instans mot de system som så gärna blir självgående och styrda av den funktionella dumheten, för att nu luta sig mot professor Mats Alvessons begrepp. Själva fenomenet består i att personer i en organisation eller ett företag gör exakt det som förväntas av dem utan reflektion eller kritik. Detta blir i längden ett skadligt beteende. Några behöver stå stabilt i det kyrkliga, men hålla avståndet så att det finns utrymme för kritisk reflektion och den alltid så besvärande frågan vad som är rätt, sant och riktigt. Ansvarsnämnden prio ett tycks vara något annat: att bevara systemet.
Så här långt kommen hamnade jag i tanken hos prosten Anders Brogren, Falkenberg. Han är, för att uttrycka sanningen på mitt enkla sätt, en tänkande August. År 2009/2010 granskade han Ansvarsnämndens beslut i ett fall som kan sägas röra mig.
http://www.brogren.nu/thidevall/index.htm
Anders Brogren påpekade, välinformerad som alltid, att jag i en replik till en Fisk-madam i det så kallade kyrkomötet inte använt något annat språkbruk än RFSL:s. Jag hade – insiktsfull som alltid – replikerat på maningen ”Nu Dag röstar du väl för kärleken” (dvs samkönad vigsel) med repliken: ”Så när man knullar tycker du man ska knulla folk i röven”. Jag fick inte beröm för den profetiska insikten att Fisk-madamen inte skulle tåla att bli demaskerad i sin liberala frasradikalitet.
Den andra Fisk-madamen redovisade också sin förskräckelse inför klarspråket. ”Jag blir upprörd och går därifrån.” Men då ljög hon. Yngve Kalin var med och omvittnar att hon skrattade . Hon replikerade: ”Dag, jag skulle vilja se hur det ser ut i din hjärna.”. Jag menade att detta inte var riktigt lämpligt.
Fisk-madam nr 1 sprang som en i folkskolan skolad skötsam flicka till kyrkomötets ordförande Gunnar Sibbmark och till biskopen i Växjö stift, Dr Sven Thidevall. Hon redovisade hur kränkt och nedstämd hon var.
Thidevall kallade mig den 10 december 2009 till samtal av något slag. Han hade med sig en notarie, prosten Johan Lindstrand. Jag undrade om den gamle kyrkoreportern på Smålandsposten, Åke Svensson, kunde vara med som förhörsvittne. Det kunde han. Jag for alltså nästan 400 km till Växjö från norra Öland. Det blev intressant. Jag kunde samma dag återge ett par av Thidevalls repliker på dåvarande Dagblogg. Jag sammanfattar:
Jag hade begärt att få se de aktuella rapporterna från Fisk-madamerna och kyrkomötets ordförande, men inte fått något svar på min begäran. ”Det får du nu”, sa Högvördigheten och läste innantill. Jag bad om kopior – men icke! Däremot skulle Högvördigheten läsa handlingarna en gång till om jag med min ”begränsade fattningsförmåga” ville det. ”Just med hänvisning till min begränsade fattningsförmåga, ville jag ha kopior.” Högvördigheten var istadig. Han hade ett skojfriskt inlägg (en intervju) från Radio Kalmar att läsa upp också. Detta skojfriska kunde biskopens uppläsningsförmåga inte riktigt återge. Jag undrade över användningen av material från media – men det kunde användas, för vi var ingen statskyrka längre, fick jag veta. Anklagelsen var att jag medvetet skadat medkristna och inte tagit rättelse. Jag delade inte hans bedömning. Åke Svensson sa: ”Det handlar uppenbart om kampanj.”
Jag kallades till ett nytt samtal. Som en annan Emil i Snickeboa skulle jag betänka mina synder och återkomma. 400 klimathotande kilometrar till Växjö igen. Det utsatta datumet 10 febr kl 13 pågick dock processen mot biskopen. Samtalet ställdes på framtiden och i den framtiden hade Thidevall rätt snöpligt avgått som biskop. Han hade blivit knuffad av en anställd, som uppfattat honom som hotfull och han föll. På bloggen kallade jag kvinnan ”Fia med knuff”. Fia låste in sig på toaletten. Biskopen stod utanför och ropade ”Fegis!” Biskopen blev sjukskriven ”Det är klart att man får ont i själen när sådant här händer”, sa han. Sedan avgick han, fick en forskartjänst med biskopslön.
Vad gjorde Anders Brogren? Han såg demokratin hotad. Saken gällde ju något som inträffat i en demokratiskt vald församling. Brogren begärde ut handlingarna. Det fick han inte. Ansvarsnämnden? Ansvarsnämnden ansåg att det var oklart om alls fanns några handlingar och om de fanns var det oklart om Thidevall fattat ett formellt beslut.
Om själva kunskapskällan, bloggen alltså, gäller att det inte finns några krav på vederhäftighet i det som skrivs: ”Enligt Ansvarsnämnden är inlägg i en s.k. blogg skrivet av en utomstående och alltså med dennes personliga synpunkter på vissa förhållanden inte ett tillräckligt underlag för att nämnden ska ta upp anmälan mot en biskop till prövning.” Ärendet avskrevs alltså.
Prosten Brogren ”vart häpen själver”, som det heter i Östergötland. Bloggen hade ju skrivits av Dag Sandahl knappast en utomstående, och handlingarna fanns. Anders Brogren har detektiva anlag, det förstår den som följer hans hemsida. Brogren letade upp dem – heureka! – och fogade dem till sitt eget inlägg OK att mobba
http://www.brogren.nu/thidevall/index.htm
Jag tror prosten Brogrens huvud träffade den s.k. spiken:
”Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar är en låtsasdomstol som försöker ge sken av att det finns en högre rättvisa inom SvK. Det är märkligt att det finns jurister som lånar sig åt att delta i spektaklet.”
http://www.brogren.nu/kommentarer/070622ansvarsnamnden.htm
Frågan om det systemimmanenta rättssystemet är som bekant olöst. Cherchez la femme, dvs rättvisans gudinna! Det skrev jag motion om i kyrkomötet 2007 [Kmot 2007:21], om ni undrar. Jag skrev motionen också om ni inte undrar.