Psalmtävlingen Helsingborg släpper inte riktigt sitt grepp. Det finns en möjlighet att inte låta psalmerna stampa av i läran, som skulle sjungas in av folket (Luthers syfte). Det är att uttrycka andliga erfarenheter. Det är noga taget ett annat förhållningssätt än att i diktad form redovisa upplevelser. Jag dömer ingen. Borde inte ”Röda stugor tåga vi förbi” in i psalmboken för att markera den glada vandringen fram till modernitet? Klimatnödläget kan besjungas med ”Sommar, sommar, sommar” eller ”Jag tror, jag tror på sommaren”. Tilliten till överheten borde med i psalmskatten genom den kraftfulla Die Partei. Den kunde gärna komma i en modernare svensk variant tänker jag efter att ha noterat inte bara bensinpriset utan också prishöjningen på kaffe från 44:- till 57:-. Jag lugnar mina nerver med en sång, som uttrycker tillit till partiet i parti och minut! Leta själva på Youtube.
Sedan brister nerverna ånyo förstås. Jag kom att läsa Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 1 år 1994, vilket främst belyser en äldre herres behov av att gå i barndom eller arvingarnas behov av den äldre generationens dödstädning – men i alla fall. Krister Stendahl (1921-2008) skrev om Befrielsen. Stora boken om kristen tro. Han slutade med ett PS, som jag gärna vill delge er i lätt redigerat skick:
Varken Ämbetet eller Debatten om kv*nnl*g* pr*st*r eller Den dubbla ansvarslinjen eller Kyrkoorganisationen diskuteras i denna bok. Vilken Befrielse! På kyrkomöte efter kyrkomöte har man sagt. Det är på tiden att vi sysslar med kyrkans innersida. Genom att förstå tron som fromhet och andligt liv har Befrielsen lyckats. (STK 1994:1, s 24)
Krister Stendahl var professor vid Harvard, blev biskop i Stockholm – men var i djupare mening alltid professor också som biskop. Jag unnar honom gärna den befrielse från knepfrågor i Svenska kyrkan han upplevde där i Massachusetts, men det vore lite trist att missa hans uppräkning av frågor han befriats från eftersom han rätt precist anger frågor vi fortsatt behöver ta itu med. När vi inte gjort det eller gör det, blir det skit av det slag som uppvisats av både biskopsförövaren i Visby och Ansvarsnämnden/Riksbiskopen. Det är inte grälsjuka kyrkligt förnyade som ställer till det genom att peka på olösta frågor. Det är de olösta problemställningarna som ställer till det.
Jag tror att detta är svårt att förstå av ett enda skäl. Frågorna är farliga. De kan förorsaka omtänkningar och grundläggande kritik, vilket betyder kritik av manifesta förhållanden i det samtida kyrkolivet, dvs störtande i gruset av det oäkta bygget på lerfötter. Men detta störtande och fördärvande är bibliskt. Babels torn som aldrig blev färdigbyggt men ändå… (1 Mos 11:5-9), Jerikos murar Jos 6:20), Dagons tempel som Simson drog ner (Dom 16:29-30), gudabilden på lerfötter (Dan 2:31-45) och bygget i Siloam lika (Lk 13:4). För att inte tala om Jerusalems tempel (Mt 24:2 par), som Frälsaren själv gjorde.
När vi firar den helige Valentin denna dag så talar vi om en med pilar ihjälskjuten man. Det är kanske mer läge att tala om martyrer och dödsoffer än om kärlekskonster i tider som dessa? Skjutningarna kom i fredags också till Kalmar. En kille från Norrliden, där jag i hög grad var präst, avrättades på Kvarnholmen/Kattrumpan. Domkyrkan, belägen just på Kvarnholmen, höll öppet för ljuständning till kl 15.30. Två Systrars i Norrllden var öppet kvällen igenom och präst på plats. Det kommer lite nära, när offret och hans bröder har namn och har spelat fotboll med barnbarnet, som fått epitetet ”hedersblatte”. Sådant markerar status. Jag frågade – och tror analysen. Det avgörande är vilket fokus de unga har. Börjar man sälja droger i årskurs 6 för att få snabba cash är inte skolan i fokus. Och om föräldrarna inte riktigt orkar sin situation – vad händer med barnen? Jag känner vanmakten och förstår att det ska sägas, att offret – trots att alla visste att han strulade – hade ett gott hjärta. ”Då har alla det!”, sa barnbarnet. Kanske skulle vi börja säga att synden härjar med oss alla? Det vore sannare i vart fall.
Det verkar vara lite svårt att säga att Svenska kyrkan är en gigantisk sjukvårdsorganisation för att med en mängd lokalkontor förse oss med odödlighetens läkemedel och genom förlåtelsen, liv, salighet och välsignelse stå det onda emot. Det går si så där. -Vad gör ni i klostret egentligen? -Vi faller och vi reser oss, vi faller och vi reser oss. Den gamla nunnan sammanfattade rätt väl, tycker jag. Då finns det större hopp för syndare än för rättfärdiga dock. Det är just detta besked som Ansvarsnämnden och Riksbiskopen lyckas dölja. Jag funderar över hur det kan komma sig.
Under pandemin har jag konfererat i Tyskland. Senast kom ett par konferensdeltagare nerför hotellets trappa och in i frukostmatsalen. Vi var uppenbart nyduschade och rakade samt med borstade tänder försedda. Värdinnan skulle dock ha oss att sprita händerna. Med ett litet lätt leende sa hon: ”Vi är i Tyskland!” Vi förstod. ”Sauber halten” betyder att hålla rent. Detta är en tysk nationaldygd. Vi spritade oss lydigt. Men gav värdinnan oss en replik som förklarar vad som drabbat Thomas Petersson och inte bara honom? Ivern efter renhet präglar samtiden. Bort med de misshagliga och smutsiga! Ingen billig nåd här inte! Inget försök att förstå den i synd fallna världen. Dra gränserna! Nådens pris fastställs av – ja, av vem då?
Den frikyrkliga syndakatalogen kan ändras i detaljer, men den är likväl en katalog. Jag tror vi ser det. Smink och läppstift var förbjudet. Dans förstås. Tobak och alkohol ska vi inte tala om. Rättfärdigheten krävde sitt. Och nyckelordet är ”krav”.
Alltså ska vi i syndakatalogen nu föra in klimatfrågan (vad den än är men kris är den) samt frågan om gruvnäringen. Bilism liksom flyg och oskicket att äta tomater utanför skördetiden (och gärna dygdigt avstå från köttkonsumtion till förmån för vegankäk), samt inte avverka skog i vilken det finns fåglar hör hit. Den nya syndakatalogen handlar uppenbart om värderingarna och främst bland dem den om ”alla människors lika värde”, vilket förstås blir en fullt begriplig obegriplighet, möjlig att modellera efter behov. Fula ord får man inte heller säga. Jag avstår från att exemplifiera för att undgå en anmälan till domkapitlet. Jag tror ni förstår ändå.
Ni minns dock Adells axiom. Corren refererar (13/2) utan kommentar domkapitlets utslag att ge en skriftlig varning och utan att ta upp att uttalandet borde vara tidningens ansvariga utgivares ansvar. Det finns en ”risk” att det Niklas Adell sagt till journalisten ”uppfattas som en syn hela kyrkan delar”, menar domkapitlet. Vilken är den risk domkapitlet varsnar om Adells axiom får genomslag; dvs inte sexualaktiviteter (jag undviker av skäl som ovan redovisat det folkliga uttrycker för aktiviteterna som Adell med en reservation använt) kan bedrivas närsomhelst, hursomhelst och hur var det sedan? Varsomhelst eller med vemsomhelst? Jag gitter inte gå till handlingarna och kolla. Men Adell döms alltså för en ”risk” som domkapitlet känner igen. Nu är Adells axiom avsett för vidare bruk än för en eller flera sexuella identiteter. Ett axiom är allmängiltigt. Med beslut som domkapitlen fattar av typ ”risk” eller ”skulle kunna komma att uppfattas som” undermineras det kyrkliga rättsväsendet på ett sätt som den kyrka, som grundas på svensk lag stiftad av riksdagen, JO borde pröva.
Att jag känner igen den reformerta hållningen har kanske gått att förstå av sländorna. Att det evangeliska är något annat, kan man då ha på känn. Men ska teologerna vara alldeles tysta med frågan hur denna tyska reformerta hållning slår igenom i renhetsiver i Svenska kyrkan eller är det ett tema för en viktig teologisk konferens? Jag frågar inte enbart med bäring på Riksbiskopen utan som en fråga om det reformerta tar sig in i Svenska kyrkan när de frikyrkligt fostrade tar sig in där det finns värme och mat, dvs till att livnära sig i och av Svenska kyrkan? De har inte läst Lillklassen om Pelle och Palle, inte heller Sveriges Barn.De har inte undervisats i Grunden eller genom Stig Hellstens konfirmandbok. De har i egentlig mening inte heller läst teologi utan religionsvetenskap. Stora delar av den svenskkyrkliga spiritualiteten är de obekanta med. Går den absoluta motsättningen här? Och hade kommit bättre ut om vi med gott humör tagit oss an de identitetsfrågor som Krister Stendahl så förtjänstfull listade och som förstås inte skulle finnas i Befrielsen, men som det vore befriande om en kyrka tog sig an sine ira et studio? Sakligt alltså.