I lugn och ro en timme i förväg…

Jag hade tänkt slända på Yngvedagen och markera dagens karaktär av högtidlig fest. Alla hater inte Yngve, ett kunganamn. I samband med detta hade jag kunnat fröjda mig över psalmtävlingen i Helsingborg, den där jag kan skicka in bidrag. Tipset är att jag ska utgå från mina egna upplevelser. En Yngve-psalm? ”När andra ropar ack och ve, vi svarar med ett käckt Yngve” kanske hade gått att spinna på. Men jag måste avstå. Det är för mycket annat som pockar på. Jag läste ju Torsdagsdepressionen. 

Bilden av Robert Schött i svårmod på framsidan tog mig. I artikeln tycks ha dock ha hämtat sig för där uttrycker han häpnadsväckande ting: ”Yttrandet som vi fick av biskopsmötet kring generellt ställda frågor med stor bäring på vår gemensamma uppgift, har varit en underbart fin vägledning. Jag misstänker att ärkebiskopen hållit i pennan i långa stycken, det är väl formulerat och lätt att ta till sig.” ”Underbart” lyder det juridiskt tydliga uttrycket!

Jag skulle vilja karaktärisera biskopsmötets uttalande som ”pretentiöst skitsnack”. Detta är inte ens franska utan ett sakförhållande uttryckt på en svenska som alls inte är svår att förstå. Däremot förstår jag inte hur rättssystemets man kan få för sig att tala om ”underbart fin vägledning” och därtill ”misstänka” att Riksbiskopen i långa stycken hållit i pennan. Riksbiskopen? Vad säger detta om den rättsordning vi har? Var det sampratat att det skulle komma ett så oprecist uttalande att Ansvarsnämnden skulle i någon mån kunna hänvisa till det för att göra sig Petersson kvitt? Vad är det för trolleri som egentligen bedrivits bakom kulisserna och vilken är tekniken för att lägga Petersson i en låda på scenen och sedan såga itu honom. Vad gäller annars misstanken mot Riksbiskopen kan man undra?

Att Ansvarsnämnden rakt av tar alla kragar av Petersson, också en sådan han aldrig haft, beror på ett tankefel som blev ett processfel. Jag skrev ett inlägg om det, som ingen kommenterat. Jag tycker detta icke-kommenterande säger allt. Ett obestämt ”man” vill göra sig Petersson kvitt – men det handlar inte om sjätte budet, heter det också. Det tror jag. Det verkar inte handla om Peterssons gärningar utan om Petersson själv, den stackarn. Den enfaldighet som burit honom fram blev för svår och det skulle av de illvilliga kunna komma att tolkas som att han varit enfaldig nog att säga emot Riksbiskopen eller något annat i den stilen. Blev han lurad att anmäla sig själv med förespegling att då kunde han få en tillsägelse och det skulle vara allt? Vi vet inte.

Svenska kyrkan har sannerligen inte en säker rättsordning. Först åker Adell dit för att han uttryckt Adells axiom – det axiom Petersson inte följt och därför ryker. Hur ska vi ha det? 

Jag läste intervjun med Robert Schött och såg omsorgen om Petersson. Petersson fick nämligen läsa beslutet ”i lugn och ro en timme i förväg”. Jag undrar vad Schött går på. Det kan inte bara vara Ibuprofen Apofri, inte ens om han smällt i sig 30 filmdragerade tabletter. Så vad var det? Delade Ansvarsnämnden på detta okända elixir när den fattade beslutet och funderade över en handläggningsordning av detta – som innebar, att en som står under Ansvarsnämndens tillsyn skulle vara talesperson – men inte Ansvarsnämnden? Notera nu att Riksbiskopen sålunda hade tillgång till Ansvarsnämndens beslut dessförinnan. Tala om integritet för en oberoende rättsinstans! 

Jag kan hänvisa till Paul Ronge, som i Torsdagsdepressionen dömer ut det mesta som iscensattes vid pressträffen i Visby, faktiskt dömer ut så det smäller om det. Det lämnas också två olika besked. Dels att Schött fick beskedet att Riksbiskopen skulle åka till Visby så sent att han inte kunde ändra en arbetsuppgift i den domstol där han dagligdags vränger paragrafer och vara i Visby, dels från pressekreteraren som säger, att det var ”särskilt viktigt att markera nämndens fristående position” – och därför skulle nämnden inte vara med på presskonferensen! 

Informationerna (obs! slug pluralform!) i Torsdagsdepressionen leder till tanken att Svenska kyrkans bristande rättsordning kanske skulle rullas upp av några rejäla hedningar, sådana som kan tänka rakt och rätt. Skulle Petersson med familj till Åklagarkammaren kunna anmäla Riksbiskopen för misshandel? Eller ska hon anmälas till Ansvarsnämnden för sitt agerande i tjänsten, så grovt att det förtroende en biskop bör ha inte längre finns? Då måste det utredas vad Riksbiskopen egentligen hållit på med, hur länge och varför.

Till avdelningen ”Sådant vi inte ska ha insyn i” hör förstås direktorstjänsten i Jerusalem, som inte tillsatts med en teolog utan med en aktivist från Riksbiskopens stall – eller i vilket hus i Antjeborg hon haft sitt tjänsterum: Anna Hjälm är disputerad kulturgeograf och har tidigare arbetat vid Interchurch Center i Jerusalem, Kyrkornas världsråd. Hon har de senaste tre åren varit anställd vid kyrkokansliet som projektledare för programmet ”Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar”. 

Teol dr Annika Borg kan väl inte vara direkt glad – eller kan hon? Hon blev först inte kallad till intervju, sedan fick hon komma men avskrevs. Vilken teolog kan mäta sig med en kulturgeograf som varit projektledare för ett religiöst projekt, som Riksbiskopen driver? Men jag varsnar problemet och det gäller rakt över numera. Det är de små gängen och deras intressen saken gäller, inget annat. Nu skriver jag inte pedagogiskt att en gängmedlem internationellt går under beteckningen ”gangster”.

Tisdagsdepressionen bjöd i tryck på reformerta visdomsord från Riksbiskopen, ord som skapade betryck. 

https://www.kyrkanstidning.se/teologi/kronika-forlatelsen-tar-inte-bort-behovet-av-att-utkrava-ansvar

Riksbiskopen skiljer mellan det allmänmänskliga, som kallas antropologiskt, det bibliska och det teologiska. Detta är villolära. Det bibliska är i kristen tro både det allmänmänskliga och det teologiska. Vad skulle det annars vara? En religiös boksamling? Hemligheten med Kristus avslöjas och därmed avslöjas själva Tillvaron – alltså ”planen med den hemlighet som från världens början varit dold hos Gud, som har skapat allt.” (Ef 3:9) ”All inclusive”, som vi säger.

Riksbiskopen avslöjar att hon är emot den billiga nåden utan att, som jag skrivit tidigare, ha uppfattat att Bonhoeffer talar om kyrkosystem som skvätter ut billig nåd i folkkyrkorna. Han talar inte om botfärdiga syndare, som ska misstänkas inte vara botfärdiga nog för att passa Riksbiskopen. Riksbiskopen trollar med truten, som vår vän Mäster i Varberg skulle ha sagt. 

Vad säger Jesus till kvinnan, Jh 8. ”Synda inte mer”, skriver Riksbiskopen och ser i kvinnan ”ett moralsikt subjekt” och definierar raskt något hon ser som herrar med ”patriarkala normer”. ”Gå nu och synda inte mer”, skriver Johannes sedan han noterat att Jesus, Guds Son, inte dömer henne. Hon kan gå i frid alltså. Riksbiskopens selektiva läsning är styrd av reformert tänkande, det tänkande som kräver ansvar. Vi evangeliska tänker mer att förlåtelsen utlöser ansvarstagande, kräver ingenting, är villkorslös – men får konsekvenser. Skillnaden i tänkesätt är inte obetydlig. 

Riksbiskopen är religiös mer än kyrkokristen förstås. Förlåtelsen är inte en akt där något sägs till mig (ett ord utifrån, jag tillsägs något – Gustaf Wingren kunde inte formulerat sig annorlunda). För Riksbiskopen är det i stället ”det dramatiska ögonblicket då du i tvivel och förtvivlan helt enkelt kan acceptera det faktum att du är accepterad. I denna drabbning, i detta accepterandets ögonblick, segrar nåden över synden.” Jaja. Men inte ett ord om korset på Golgota. Evangeliskt är det inte.

Riksbiskopen kommer dragande med Paul Tillich. Tillich ger henne möjlighet att fylla religionen (vilken den än är) med innehåll… Därför kämpar hon idogt på med det sannolikt inte helt billiga projektet En värld av grannar. Muslimska brödraskapet kommer att vara med och konferera. Inte riktigt så illa kanske att vi i detta digitala konfererande som i den gamla krigsmakten behöver vara beredda till självskydd med bössa, mössa, mask – men Hjälm behövs tydligen. Detta senare var lustigt bara för dem som gjort sin värnplikt och minns minnesregeln vad man skulle ha med eller på sig: vapen, hjälm och skyddsmask. Hade man också regnkappan med kunde vi motstå varje angrepp med atomvapen. Förlorar jag mig inte i framställningen nu och i de militära minnenas rika värld? Hjälm räknas som krigsmateriel, det vet jag dock. Får inte exporteras utan särskilt tillstånd.

Att Kyrklig samling har ett intressant Zoom-seminarium med Erik Keijser kring rapporten Pyspunka (www.kyrkligdokumentation.nu)  den 22 februari kl 18.30-20.00 kan jag meddela. Du kan anmäla dig för att vara med digitalt till lars.bjorkman@kyrkligsamling.se förde den 20 februari. Rapporten är läsvärd och väcker tankar.