”Den trälsinnade är lojal”, skrev Jan Myrdal i Aftonbladet apropå Aftonbladet. LO, som ägde Aftonbladet, hade placerat en tjänsteman från LO som administrativ chefredaktör för Aftonbladet – men det var inte det riktigt allvarliga. Det riktigt allvarliga var det underliggande kravet på lojalitet. Journalisterna skulle veta sin plats. Ni kan läsa om detta i Jan Myrdal, Skriftställning 3, Pan-Norstedts 1971, s 132-147. Jag rapar inte upp hela den principiella konflikten och upprepar inte heller argumentet att Aftonbladet var hela arbetsklassens tidning, inte bara LO:s. Det blev med tiden Schibstedts, som ni vet. Men dessförinnan hade Jan startat en diskussion som kom att präglas många av oss. Vi skulle aldrig bli lojala, vänner av den bestående ordningen. Vi skulle alltid vara solidariska – och det är något annat.
Kulturredaktören Karl Vennberg på Aftonbladet ville jämställa begreppen ”lojalitet” och ”solidaritet”. Myrdal prövade den parallelliteten på Brechts Solidaritätslied. Det var enkelt att förstå, att arbetarklassens sak inte gällde lojalitet. Den trälsinnade är lojal.
Nu undrar ni varför frågan om lojalitet kommer upp. Mot slutet av disputationen kom frågan upp när professor Nordstokke ville utmana Anders Wejryd med frågan om han inte kunde skrivit lite friare i ett avslutande kapitel. Detta är ett bruk som jag tror Werner Jeanrond ska lastas för, detta att avhandlingen ska sluta i något mer dansant. Jag har inte övertygats. Men Wejryds svar övertygade inte heller. Han ville inte svara på frågan vad han själv tyckte om hela processen eftersom han ville vara lojal med Svenska kyrkan.
Nordstokke tyckte väl att han avslutat med att ge slutreplik till respondenten, men här borde det ha bränt till. Som min gamle fanjunkare brukade skrika när vi var helt utpumpade: ”Nu orkar ni lika mycket till!” En dryg timme på temat vad lojal vetenskap är och hur den skiljer sig från Vetenskap som sanningssökande, hade kunnat bli riktigt omskakande. Nu blev det inte så och Anders Wejryd träder fram som missionsvetenskapens i Uppsala egen Lysenko. Vetenskap kan inte bedrivas lojalt eller av de lojala. Vetenskapen i ental och bestämd form bedrivs illojalt mot makter och makthavare och solidariskt endast i förhållande till sökandet efter Sanning och sammanhang.
Anders Wejryd är född år 1948. Han borde haft Myrdals/Vennbergs diskussion ristad i ryggmärgen, men eftersom han inte var röd i Uppsala, har nog hela saken gått honom förbi. Han har livet igenom varit lojal. Det är rätt förskräckligt.
När Frälsaren kallar till räkenskap, kommer Wejryd och säger: ”Jag har alltid varit lojal”. Vad säger Frälsaren då? Kanske Frälsaren vill precisera och påminner om hur Anders Wejryd tog tillbaka salig biskop Hellströms och stiftets antagande av prästkandidater. De tänkte fel. De kunde misstänkas inte vara lojala. Så bort med dem. Hur hade de alls kunnat bli prästkandidater? Därför att biskoparna Hellström, Eckerdal och Fjärstedt stod för vad biskoparna beslutat hösten 1993 att den som inte underkände kv*nnl*g* pr*st*r kunde prästvigas. Underkände var det egentligen ingen som gjorde. Detta var ju inte de oppositionellas fråga. Det var detta som Lars Eckerdal tog fasta på, när biskopsmötets formulering totades ihop och antogs. Kyrkomötet undanröjde. Då b lev kravet att ”bejaka” själva företeelsen. Så på Frälsarens fråga kan Wejryd svara, att han var lojal med kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Då skrattar nog Frälsaren: ”Är det inte jag som är Kyrkans Herre?! Gäller inte solidariteten mig? Fråga helgon och martyrer!”
En av de begåvade kommentatorerna häpnade över Wejryds svar. Det var – givet den akademiska situationen – där uppgiften var att kritiskt granska Svenska kyrkan ett ”lite märkligt” svar. ”Men förstås ärligt.”
Eftersom miljön fortfarande har bäring på det akademiska, finns det väl anledning att fråga hur man kan veta det? Kanske svaret mer var taktiskt? Ett maskirovka-svar, alltså ett svar som ska leda bort fienden? Nordstokke kopplade alltså inte på och det gjorde inte betygsnämndens folk heller. Karin Sarja i själva Antjeborg hade ingen fråga. Här missade hon en chans att göra sig själv herostratiskt ryktbar, må jag säga. Herostratiskt ryktbar heter det och betyder ”allmänt känd på grund av illdåd”. Herostratos satte den 21 juli år 356 före Kristus eld på Artemistemplet i Efesos. Sarja kunde kanske tänkt på julbocken i Gävle och skaffat sig ryktbarhet genom att pressa upp Wejryd mot väggen? Akademien behöver nämligen inte lojala forskare, inte heller lojal forskning. Nu är det sagt.
Det där att Weyd kunde skriva 19 sidor som kapitel 4 i avhandlingen utan fotnoter eller kritiska referenser och att detta hopakok ska gälla som en ”källa”, söker mig nattetid. Om opponenten mer gått på skriven text och frågat efter urvalsprinciper, hade Anders Wejryd fått prata sig runt. Några principer har inte redovisats. Misstänksamhetens hermeneutik leder till en förmodan att det fanns inga sådana.
Wejryd nämner inte i sin auto-etnografi att han rätt ung år 1990 valdes till biskop i Härnösand, men inte utnämndes. Hur familjen reagerade, vet vi genom ett brev från den tilltänkta biskopinnan till statsrådet Wallström. När Wejryd valdes till biskop i Växjö påstods han vilja föra arvet efter salig Hellström vidare. Så blev det alls inte. Varför skrev han i sin auto-etnografiska berättelse inte några rader om sin maktpolitik och sin vilja att normalisera Växjö stift och om hur han lyckades med det? Det kunde ha varit av akademiskt intresse att få se siffror på hur Svenska kyrkan utvecklats under Wejryds tid som biskop. Det var ju ändå en hel del mer än Lutherhjälpen som försvann. Vad har han sett och tänkt kring detta? Den här sortens frågor ställdes inte. Det verkar närmast otacksamt att Wejryd i sammanhanget inte noterar att han är hedersdoktor i agronomi. Inte heller aktualiserade Wejryd att han blivit föremål för en analys av Jan Myrdal i Aftonbladet. Det är han ensam biskop att ha fått. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/1k5dqq/men-da-ljuger-pigan
Ni minns kanske Claes Bertil Ytterberg som skrev avhandling om Olov Hartman. I en understreckare i Svenska Dagbladet tog sig professor Thure Stenström verket an. ”Diktarprästen i Sigtuna” hette recensionen. Eftersom jag har en pakt med biskop Ytterlighet att inte säga eller skriva något negativt om hans högvördiga personlighet (inte han om min något lägre värderade personlighet!), återger jag inte heller vad professorn fick ur sig. Under strecket, SvD 3/2 1987. Då hade dock inte Claes Bertil skrivit en jämförelsevis dålig avhandling. Kommer någon akademiker i Uppsala, som inte ingår i kretsarna, att göra en motsvarande granskning av Wejryds avhandling och publicera i någon dagstidning?
Jag ska i klarhetens intresse påminna om skillnaden mellan Uppsala och Lund?
I Uppsala är man svag för idéer och skarp i kritik mot personer.
I Lund är man skarp i kritik mot idéer men ömsint mot personer.
Själv är jag doktor i missionsvetenskap i Lund.
Min professor var Lars Österlin. Några av hans oppositioner räknas till klassikerna, som den när Eva Åsbrink la fram sin avhandling eller Carl-Johan Hellberg. I Åsbrinks fall gällde det inte minst oklara begrepp, som hörde hemma i den romantik hon beskrev. Den massmediala uppmärksamheten ställde den ensamma kvinnan mot den manliga makten. Riktigt så var det inte och det fattade de tillresta journalisterna. I Hellbergs fall att han hade rätt i sina förmodanden, men fel att några källor inte fanns. Lars Österlin hade passerat London, besökt CSM:s arkiv och hittat det material som Hellberg påstod inte fanns. Oppositionen åstadkom ett slätare betyg och Hellberg blev inte docent.