”Mer vänskapligt än vetenskapligt” kan väl Wejryds disputationsakt denna fredag betecknas som. Opponetnen hade inte i tillräcklig utsträckning tillgodogjort sig dagslände-inläggen, det kan konstateras. Men Per Hansson, ska han kallas seniorprofessor, ställde så grundläggande frågor ex auditorio, att han återtog sin gamla position hos mig. Rakt på sak frågade han om Wejryds levnadsbeskrivning och vilka källor, bortsett från ett bedrägligt minne, författaren hade. Han hade inga, fick vi veta av Wejryd själv – men i boken hade han just påpekat att minnet är bedrägligt. Med detta skulle vi sålunda rent vetenskapligt låta oss nöja. Ingen påpekade en massa saker Wejryd underlåtit berätta, sådant han kanske förträngt. Som att han valdes till biskop i Härnösand år 1990, men inte utnämndes. Det gick familjen hårt till sinnes. Kajsa Wejryd skrev brev till statsrådet Wallström och berättade att familjen köpt duschkabin att livet gick vidare. Brevet fanns i vederbörlig ordning instämplat och lästes icke utan entusiasm sedan Anders Wejryd blivit biskop i Växjö stift. (Civildepartementet 1991-01-29 C 91/123/Ky – man kan inte klaga på bristande referenser och sedan inte själv ge några!))
När Wejryd, därtill lockad av opponenten, pläderade för mångfald och vikten av opposition, berättade han inte (i förbifarten) om hur han tystat självständighet och kritik, men den utköpte förre generalsekreteraren Lars Friedner hade kunnat säga ett och annat. Han hade inte varit ensam. De bortsorterade intervjuoffren, de som tydligen haft kritiska meningar om Anders Wejryd, undvek Wejryd att intervjua. Per Hansson frågade om detta också.Tanken att någon annan kunnat intervjua, hade inte slagit Wejryd fick vi veta.
Gjorde inte opponenten Nordstockke några insatser. Åjo. Han såg bristen på fotnoter i ego-kapitlet och bristen på teologi. Vilka var Wejryds teologiska auktoriteter? Svaret blev tystnad och sedan kom svaret ”Gustaf Wingren” och i tillägg ”Løgstrup”. Detta trodde jag inte. Det var ett handbokssvar. Hade Wejryd dragit till med Gustavo Gutiérrez och Leonardo Boff hade det varit mer trovärdigt, men antagligen inte sannare för det. Det är inte som teolog Wejryd tilldragit sig uppmärksamhet, inte efter avhandlingen eller disputationen heller. Men nog undrar man över vilka läskurser som beledsagat avhandlingsskrivandet. Är det den litteratur Wejryd tenterade för vid pass 40 år sedan när han skulle skriva om Söderblom?
Anders Wejryd ska mer uppfattas som teknokrat än som en teolog. Han lagar efter läge i sitt utövande av den makt han förlänats. In summa är och förblir han en elevrådsordförande, mån om ett gott samarbete med rektor. Vem som är rektor skiftar, men lojal är Anders i alla lägen.
När det heter att avhandlingen är ”otroligt inspirerande” kan jag tro det. Det betyder närmast att professor Kerstin Sahlin i betygsnämnden borde skaffa sig ett liv. Men hon ställde en spänstig fråga som hon inte hade tillräcklig kunskap att fördjupa, fulfölja eller haka på med ytterligare frågor. Något har skett efter pionjärernas tid. Varför finns inte sådant folk nu? Wejryds svar var att organisationen blivit så tät att entreprenörer av det slag som t ex Åke Kastlund var, inte får plats. Nåja. Ska inte ett ord, inte ett enda, sägas om de ideologiska utrensningarna i Svenska kyrkan, de som tystat inte bara opposition utan också idéproduktion?
När Peter Lodberg i betygsnämnden talade om avhandlingens teologiblindhet krånglade sig Anders Wejryd undan och när professor Lodberg efterlyste en djupare reflektion över sekulariseringen blev svaret, att detta var något ”utanför den uppgift jag ställde mig”. Jo, men kanske skulle ha ställt. Lodberg är en brutal dansk utan att för den delen bränna kyrkor i Sverige eller ställa sina hästar in i de helgade kyrkorummen, som danskar annars haft för sed.
När metod- och teorifrågor togs upp verkade Anders Wejryd oförstående. ”The Human Factor” och ”ett diakront perspektiv” var perspektiv han inte kändes bekväm med. När det blev så, försökte Wejryd komma undan med en liten skämtsamhet. Och den ecklesiologiska modell han står för, fattade vi nog. ”Samma kyrka som tidigare”, vilket betyder att vi håller samman genom att hålla käft. Detta senare var en min blinkning till Bjørnstjerne Bjørnson. Någon ecklesiologisk reflektion rymdes icke här!
Tore Samuelsson, veteran på många sätt i det kyrkliga internationella arbetet, undrade vad som skulle hända nu. Han avsåg rimligtvis vad som händer nu när Lutherhjälpen finns och inte finns, på det sätt som Wejryd vetenskapligt fastslagit. ”Det blir lite bubbel”, sa Wejryd. De akademabla gladdes hörbart. Jag gladdes också, fast jag inte kunde få något av det wejrydska bubblet. Då får man vara nöjd med det wejrydska babblet, den metod han använder för att komma undan djupare frågor och resonemang. Vi kan tycka om honom för det eller tycka om honom trots detta.
När Kjell Nordstokke efterlyste lite friare resonemang i avhandlingens sista kapitel och ville att Wejryd skulle ”slå ut håret” vidgick Wejryd att det inte låg för honom. Han var lojal. Mer svar än så fick inte Nordstokke-stackarn. Han hade nog hoppats på ett mer spänstigt slut på diskussionen.
Den i betygsnämnden som inte ställde någon fråga var Karin Sarja. Det ska hon ha beröm för, tror jag. Men varför jag tror det, vet jag inte.
När ordet ”spännande” används om en avhandling av Wejryds slag, vaknar själasörjarsinnet i mig. Jag ömkar mig och säger: vill ni ha spänning på riktigt se Nakna pistolen och/eller några Bond-filmer! Eller läs i Den Heliga Skrift om Judit!
Slutomdöme: svag doktorsavhandling, där mycket borde ha bättrats innan disputation och klent försvar av det skrivna. Det skrivna diskuterades alldeles för lite. Det är här författaren ska få frågor om sina frågeställningar och kunna visa att han gjort hantverket, nått fram till rimliga slutsatser på ett rimligt underlag och på en fruktbar frågeställning. Så blev det inte riktigt.