På ICA Grytan i Moheda hörs rösten från ovan: ”Jag vill påminna om att du gärna får handla ensam.” Vad rösten säger innehåller ett tyst budskap, som jag omedelbart fattar. Jag ska handla ensam, inte ihop med en fru, en massa barn, en god vän. Handlandet har i den meningen mekaniserats. Jag ska in och rafsa åt mig de varor jag skrivit upp på en lista. Geschwint och smittsäkert. Själva omskrivningen lurar mig inte. Jag fattar att det jag får betyder vad jag ska. Det tysta kravet är också ett krav.
”Med nya tider kommer nya rutiner” fick jag också veta. Det betyder att PostNord ska börja med varannandagsutdelning. Det är, heter det, ”en mer hållbar modell”. Men jag får också veta: ”Brevbärare fortsätter att dela ut post varje vardag, men går olika rundor beroende vilken dag det är.” Vad angår det mig? Paket levereras till två utlämningsställen och det aviseras i min lilla behändiga telefon. Expressbrev har jag inte fått på år och dar. Däremot portohöjning!
Jag har en traktan. Jag vill se porträtt på dem som beslutat om denna nya ordning. Den har ju inte bara drabbat. Den har beslutats – men här ska inga sluga passivformer till. Fram med ansikten och namn! Hur ser intelligenserna ut? Och vem drar in sin höga lön på att försämra för mig? Jag tror att vi – i uttalat polemiskt syfte – bör upprätta personlighetstanken. Och när vi vet vilka beslutsfattarna är, hur de ser ut, kan de framleva sina dagar i djupaste osäkerhet om vännerna till det hedervärda gamla Postverket plötsligt finns i deras närhet, hotfulla, vredgade.
Det är DDR-känslan jag bär på. Något annat än det som egentligen är sant är det som anförtros mig. Jag ser enfaldiga nyhetsinslag i bilderburken, som inte bär någon information till mig. Jag vet ju inte hur reportern ordnat inslagen, vet inte vad redaktionsledningen velat ha och har ingen aning om hur ett nyhetsinslag planerats eller placerats av någon intressent. Jag vet inte ens om intressenten är intresserad av att vara min vän!
Då har jag för stunden inte ens nämnt klimateriet, där det verkar vara omöjligt att komplicera framställningarna så, att de blir plausibla genom att inte vara endimensionella. Men jag kanske inte ska släppa det bedrägliga. Vem fattade beslutet att elräkningarna skulle bli väldigt mycket dyrare? Kan man få namn och foto? Eller skulle namn och foto på beslutsfattarna i denna fråga få trotskisterna att börja tillämpa småmordstaktiken?
Jag antar att mina små frågor egentligen handlar om vad det är att leva i en demokrati, där medborgaren bemöts med respekt och att jag nu målat en bild av hur jag förvandlats till undersåte och orden blivit en de mäktigas och märkvärdigas verktyg mot mig.
Vill du bli lika omskakad idag som jag blev i går?
Då såg och hörde jag Henrik Jönsson. Sedan satt jag och slet med frågan om det politiska livet i landet. Vemod, vemod är min livshållning. Jag är uppenbarligen lurad! Hur kunde det bli så?
Samma dag som jag fick veta att min bibeltrogne vän Arthur Einarsson dött, fick jag också en replik från ett medarbetarmöte i en församling. Den inhoppade pensionerade prästen sa, att det verkar som om sången till Jesus har tystnat. En av de ordinarie prästerna sa: ”Ja, som väl är.” Pensionisten ville, klok som han är, veta vad kollegan menade. Han menade att Jesus skiljer oss från de andra religionerna. Detta hade jag gärna återgett för Arthur, som hade blivit både nöjd och förfärad på en och samma gång (som vi andra som har det minsta av den bibeltrogna vänskapen i oss!)
Arthur visste vem han trodde på och kunde just därför vara inte bara vidsynt utan fokuserad på väsentligheter. Han såg vad som höll på att gå över styr. Han såg rätt. ”Rättsinnig” är att vara insiktsfull – både på skeenden och människor, dvs bortom förställninarna se hur det egentligen är. Jag vet inte om det ska uppfattas vara beröm, men jag tyckte om Arthur. Förklara nu för mig varför sv ps 176 i 1937 års psalmbok dök upp i mitt sinne/minne: ”Hjälp Gud, de trogna äro få. Och synas dagligt färre.”
Vad värre är. Jag gick till Psaltaren 12, inspirationen till psalmen. Var det inte just detta jag återkommande sländat om?
Ni tror att jag inte är så imponerad av biskopar? Då vet ni ingenting. Biskop John Broadhurst, som till sin glädje hade och har mig som sin vän, hade som biskop svårt att se sig själv i spegeln. Så illa tyckte han om biskopar. Då förstår ni hur nedtonad jag egentligen är. Men det är klart att när tre biskopar ska ställa upp på Jonas Eeks svenskkyrkliga klassiker, då bleknar jag. De lovar alltså att gå i kyrkan 12 gånger på ett år. Gör de inte det? När docent Ruben Josefson i Uppsala blev biskop i Härnösand, kommenterades saken så: ”Då får Ruben börja gå i kyrkan på söndagarna!”
Antagligen tänkte Jonas i all sin välvilja fel. Han la utmaningen på individnivå. Ska det handla om en svenskkyrklig och inte en tänkt frikyrklig klassiker är det församlingen som ska utmanas. Församlingen församlas vid ett bestämt tillfälle – söndagens högmässa. Det är, som man säger, sedan gammalt. Där är Kyrkan Kyrka och därifrån sänds vi för att vara Kyrkan i världen. Om den gudstjänstfirande församlingen är fokus, behöver de enskilda kristna inte plågas i sina samveten med frågor om allt de försummar. Kanske präster säger ”Älska och gör vad ni vill!” Det är kristen tro. Att den som älskar Jesus vill göra som han vill, kan man skriva mer finstilt. Däremot kan det bland gudstjänstfirarna påminnas om Hjälparen, den Helige Ande. Bland, inför och mot alla moraliska paroller har vi en Hjälpare!
Biskoparna lovar att ägna sig åt att läsa 30 omistliga bibeltexter och att pröva på att be varje dag eller kväll under två månader. Därtill ska de tända stearinljus. Det hela sammanfattas som ”strukturerad kyrklig vardagsfromhet”. Visst. Men vart tog församlingen vägen?
Är det inte församlingens morgon- och aftonbön vi kan ansluta till? Varifrån kommer tanken att bön alltid är något annat än den korporativa (gemensamma) bönen? Och varför säger prästen så sällan som det är: det är svårt att be ensam, svårt med rutinerna, svårt med koncentrationen? Sällan eller aldrig ger prästerna instruktioner, typ PO Sjögrens klassiska Böneskola. Så lämnas folk i sticket med sitt halvdana böneliv och sitt helgjutna dåliga samvete för den sakens skull. Också. Timmarnas liturgi kunde introduceras på det enkla sätt som Katolska Pedagogiska Nämnden gör med Anders Ekenberg med flera t ex. Då kan också den individuella bönen uppfattas vara just korporativ. Leta själva på Youtube efter filmen.
Men före vardagskristendomen är det söndagskristendom som gäller. Kyrkvaktmästarna ropar samfällt: ”Vi ringer, ni springer!” Och prästerna upprepar: att vara kyrkokristen är att vara i kyrkan söndag förmiddag. Sker detta upprepande på ett ömsint/rätt/klokt/evangeliskt sätt, kommer de enskilda att ringa prästen för att förklara, att de inte kan komma till söndagens högmässa för de är bortresta eller sjuka. Prästerna är i kyrkan också söndagar då de är lediga. Det är också sedan gammalt. Så illa enkelt är det om förtroende ska skapas. Det är samma fråga som på krogen: ”Vad äter hovmästarn själv idag?”