Pontus Bäckströms morfar var nog inte så utan bygemenskap som jag trodde; inte en som levde på heden. Han var frimurare och Pontus Bäckström ärade fader blev murare han också. Det fanns en tid när det var ett nöje att jaga frimureriska präster med frågan vilka som var med Jesus på Förklaringsberget, men när biskopen Grape och domprosten Hansson fått bearbeta dogmatiken, blev den frimureriska berättelsen obsolet. Det heter så. Allt lades till rätta. Återstår min bekymrade fråga varför präster, som i ämbetsfrågan trumpetar ”jämställdhet” väldeliga, söker sig till en helt manlig miljö. Lite gåtfullt är det eller alls inte. Det de säger är munspel. Det de gör utgör själva verkligheten utifrån tanken att ”det är skönt när det inte är några kärringar vi behöver ta hänsyn till”. Inte vet jag. Jag har hela mitt liv mest umgåtts i kvinnliga miljöer. Mitt språk är kvinnligt.
Har vi för stunden avverkat det faktum att ingen hinner fram? De som gör podden Ingen hinner fram, hinner i vart fall med att podda. Ingen har förnekat att detta sker i tjänsten. Reflektionerna göra sig själva, som det heter.
Själv kom jag att reflektera över Callum G. Browns bok The Death of Christian Britain (Routledge, London and New York 2001). Brown beskriver hur den kristna kulturen dog kring år 1963. Det är i samma veva den kristna kulturen i Sverige avrättas, men det är för svenskt vidkommande i vart fall en död i stillhet. Visserligen samlas det in en mängd namn för att bevara kristendomsämnet, men hur eller hur försvinner allt gradvis. Och det spelar mindre roll om den kristna kulturen i Sverige dog några år senare än i England. Det som spelar roll är att kyrkligheterna antingen låtsas som om döden aldrig inträffat eller att liket faktiskt lever. Båda hållningarna är narrspel. De får till konsekvens att inga ordentliga analyser av situationen kan göras. Självfallet inte heller till den apostoliska medvetenhet som heter ”mission”, dvs arbetet att demaskera tidens avgudar och befrielsen från fångenskapen under samtidens krav och ryck. Ryck? Ja, normsändarna vill ett och sedan ett annat och vi ska hänga med. Ryckigt blir det. Detta är villkoren för oss, som lever i massans tid, fjärrstyrda och omedvetna om de grundläggande mekanismerna, när det handlar om att domptera oss.
Susanne Wigorts Yngvesson fick till det i Torsdagsdepressionens ledare: ”Under decennier har vi i Sverige avprogrammerats från den bibliska horisonten och förlorat en kulturell och idébärande kunskapsgrund.” Så är det. Det var just det som var meningen – men vems mening? Nödvändighetens? Är det lika besvärande som det alltid har varit med dem som säger att Jesus är Herren och definierar sig som ett folk tillsammans med trons människor tiderna igenom och läser detta folks heliga skrifter som ord i tiden? Vår tid! Jesaja blinkar uppmuntrande till mig nu, uppfattade jag.
Finns det då två slags kristna? Tanken slår mig. Jag frågar inte om äkthet eller så. Jag undrar över mentaliteten. Båda slagen kan vara goda kristna.
Dels är det sådana kristna som är kristna för det är just det man skulle vara. Alla i släkten är kristna. De är slätkammade och anpassningsbara. De är också snabba på att se spåren av kristen tro – i kyrkobyggnader, namnlängder, högtider med allmän ledighet, korset på fanan, kulturavtrycken/uttrycken. Deras tro är en självklarhet, både kulturellt och personligt. Alltså kan de uppröras när texten till Julvisa av Zacharias Topelius förändras av artisten Malin Foxdal. som egentligen handlar om Guds ära, ersätts av mera samtida uttryck som ”ljus” och ”kärlek”. Betecknande nog är det ordet ”konung” som ersattes av kärlek. De kan lika väl gilla att allt är anpassningsbart – och vackert.
Dels är det vi andra, somliga av oss från fromma familjer, andra helt utan egentlig koppling till tron. Det gemensamma för oss är att vi tog ställning. Ställning och ställning? Vi drabbades väl av alternativlösheten: ”detta måste vara sant” (”credo quia absurdum!”). Vi står friare därför att vi insett att vi hör till en kognitiv minoritet. Vi fattar att tron är en intellektuell storhet (”credo ut intelligam!”) – också. Det betyder inte att den är intellektualism, liturgin räddar oss. Men vi sätter värde på att få vara med i de lärdas gemenskap, den som byggt och burit kultur genom årtusenden. När vantron visar sig vansinnig, blir vi inte förvånade, inte upprörda utan konstaterar faktum och fortsätter lugnt läsa profeten Jesaja. ”Må nu himlaskådarna komma till din hjälp”, vi andra har något mer handfast att hålla oss till. (se Jes 47:13) Hedendom och nyhedendom är på sitt sätt logisk. Men dum naturligtvis. Den ser inte verkligheten som den är.
Jag läste beskeden från Gunnar Hillington Kvist. Hans inlägg illustrerades av författaren i blå prästskjorta, vad nu det är, men signalen gick fram: ”Out in the Blue”. Kvisten hade läst Crossan och Borg samt återvänt till bibelforskningen ett gott stycke före år 1900. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/i-adventstid-kan-vi-beratta-och-saga-som-det-ar
Konstigt med de religionsvetenskapligt utbildade, de tar till knep en kirurg inte skulle få använda. Återvända till operationsmetoder för 120-130-140-160 eller 180 år sedan!
Vi som läst Anders Brogren faller inte i farstun för sådana idealistiska hållningar. Brogren lägger snitten mer precist än så. Vi talar om trons materialitet och påstår att Lukas noga kollat storyn. I hans evangelium hör vi Marias röst. Lukas reste till henne för han ville veta hur det var och sökte upp dem som var med. Luk 1:1-4
Vill ni läsa inför helgen så håll till godo:
http://brogren.nu/skattskrivningen.htm
och vill ni läsa mera så:
http://brogren.nu/julens_datering_l%E5ng.htm
Märk nu att Anders Brogren mer seriöst nalkas julens händelser. Han vet vem och vad han firar i jul. Vad pastor Kvist ”präst med inriktning andlig fördjupning och gudstjänst” åstadkommer är något annat. Han tänker, att det som är hopkommet av kreativa författare för oss till Guds djupa sanningar. Jag tror att pastor Kvist är en tramsbyxa. Så var det sagt. Men han klär sig så att vi kan förstå hans budskap: Out in the Blue! Passa er för dem som kommer till er i blå prästskjortor!
Vi som vet vad vi tror behöver inte bli upprörda inför det kristliga vanvettet. Vi får hjälp att förstå varför det går Svenska kyrkan illa. Skulle ni fråga pastor Kvist, som inte ter sig som en Dysterkvist, vad han tänker om kv*nnl*g* pr*st*r, är han säkert för. Ber ni honom teologiskt lägga ut vad mässan är (andlig fördjupning, ni vet!) tror jag det blir belysande genom att avvika från vad vår Kyrkas bekännelse därom lär.
Pastor Kvists utläggning passar förstås bara den lilla grupp som fortfarande på något neurotiskt sätt måste hålla kvar vid en konstruerad kristendom. De passar sig för den äkta, men kan inte släppa den andra för att i stället bli hälsosamt och befriande ogudaktiga. Det finns människor som nödvändigtvis vill hålla fast vid gudaktighetens sken. De är numera rätt få, några dväljs i det kyrkliga. De blir dagligen färre. De har levt på övertid sedan förra sekelskiftet och dess liberala teologi. Efter den blåste nya vindar. Stormen klarnar sikten och när stormen viner är det aldrig lätt att vara – kvist.
Den kristna kulturen dog i Sverige för mer än 50 år sedan.
Det är Läget.
Agere contra!