Den 2 juni nådens år 1991 var det uppenbarligen något sammanträde i Växjö. En liten grupp präster passerade domkyrkan. Där var förre kyrkoherden i Gislaved Rudolf Eliasson (1906-1997). Vi hälsade och han förklarade, att han var i Växjö och hade suttit en stund i domkyrkan för det var på dagen 50 år sedan som biskop Yngve Brilioth prästvigt honom. Rudolf bodde i Kalmar, ett känt tillhåll för pensionerade präster, och han tog sig alltså till Växjö just för att helt ensam högtidlighålla prästvigningen. Vi gratulerade och uttryckte gillanden och samhörighet.
Rudolf Eliasson gjorde aldrig något väsen av sig, men var lätt att tycka om, och bestämde att han inte skulle minnestecknas. Det tycker jag är lite tråkigt. Han var en kyrkobyggarpräst och präst av det slag som hade plats i kalendern för timlärartjänst i skolan. Nog hade en minnesteckning gått utöver det personliga och gett inblickar i en värld, där prästerna målmedvetet genom studier i rätt vuxen ålder tagit sina examina och fullgjorde ett kyrkbyggarprogram av det slag som gällde sedan småkyrkorörelsen i Köpenhamn och Göteborg, samt mötte ungdomar i skolvärlden.
Jag måste ha blivit lite tagen av den gamle prästens resa tillbaka 50 år i tiden för när jag vid få tillfällen passerar domkyrkan, ser jag honom framför mig. Jag förstod att Rudolf sammanfattade ett prästliv. Det var ett prästliv i en annan kyrka, dvs den kyrka som börjat ömsa skinn. Jag kan inte minnas att Rudolf Eliasson stod på några barrikader. Det finns snälla präster som inte riktigt varsnar faran, tror jag. Det säger mindre om dessa präster och mer om hur något otänkbart egentligen övergått Svenska kyrkan, när den gestaltas som demokratisk folkkyrka. Riktigt demokratisk kan nämligen inte en folkkyrka, som har Jesus som Herren, riktigt bli.
Nu har också jag varit präst i 50 år. Döpt har jag varit i 73 år. Mitt behov av att fira prästvigningen har blivit väsentligen mindre med åren. Jag har att hantera min kyrkoalienation. Det kan tyckas märkligt, för jag har ju varit runt på alla de kyrkliga nivåerna. Alienationen kan bero på att jag är ”en småländsk surpietist” till skillnad från biskop Fjärstedt, som fällde omdömet. Han är själv ”catholic”. Jag tror det ska uppfattas vara lite fiiiinare att vara ”catholic” än ”småländsk surpietist”. Det lilla problemet är enkelt att dokumentera. Deras katolicitet är en urvalskatolicitet, den väljer bort vad man inte vill se. Skälet är enkelt. Man vill se annat. Därför väljer man sig en verklighet och den kan benämnas vackert. Dokumentation? arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2021.
Elefanten i rummet är något annat än elefanten i porslinsbutiken. Stefan Lindgren har belyst Krylovs lilla novellett. Insektsmannen går in på muséet och tittar på insekter i detalj. När han kommer ut från muséet, får han frågan om elefanten i rummet. Den har han inte sett. Just detta är poängen. Så stort att det inte syns!
Alltså läser vi texter om Kyrkans ämbete i boken Till församlingens liv, red Markus Hagberg, Artos 2021, men återfinner föga om den katastrof, som övergått Svenska kyrkan sedan det politiska beslutet 1958 att förvandla Svenska kyrkan som en slags sekt, gnostikers och vederdöpares. Ingen låtsas om att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse måste bildas för att den kyrkligt förnyade idérörelsen skulle kunna vara med i Kyrklig Samling, en oppositionsrörelse mot det politiska beslutet. Ingen låtsas om att saken gällde Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae. Naturligtvis finns det en avsikt, när motsättningen ska minimeras. Jag uppfattar att högkyrklighet numera definieras som SSB-fromhet, det där att komma undan tidens oro. Inte mig emot. Men kyrklig förnyelse är något annat och något mera än just detta.
Jag erkänner att jag misstror den kyrklighet som till varje pris ska undvika den onda dagen. Sa biskopen något om den vid min prästvigning? Ef 6:13 – eller är det bara en åldrad präst, som ser tillbaka? Vi lever i en fallen värld, en gudsfientlig. Hur präglar detta vår medvetenhet och själva kampen mot ondskan församlingslivet?
Lite roande var det att läsa årsbokens artikel om misslyckade präster i litteraturen, Författaren hade också grävt fram en försupen präst i sin egen tid som haft den goda smaken att i Vita arkivet begära, att artikelförfattaren skulle leda begravningsgudstjänsten. Förr i världen fanns det en risk att prästen skulle bli likförgyllare. Numera är risken att liket blir prästförgyllare i en högkyrklig årsbok. Jag är inte högkyrklig på detta självförhärligande vis. Jag är kyrkligt förnyad – och kyrkligt förråad. Jag går inte på allt som ser fromt och fint ut!
Jag hörde helgmålsbönen i radioapparten i lördags. Jag övertygades inte. På mitt grovhuggna sätt delar jag in diakoner i två klasser. dels de gamla diakonissorna, fanjunkare i Guds rike, dels de andra, varav uppskattningsvis minst 60% är goda fariséer, dvs välgörenhetsantreprenörer. I värsta fall ska de mana kyrkoledningen att övertyga oss att äta ”mat” efter modell ”One Planet Plate”. Gud vare lovad! Jag äter som en fri människa, den där väntar nya himlar och en ny jord. Jag avviker därmed, i likhet med Frälsaren själv, från det fariseiska.
Jag undrar om vi inte borde läsa om – eller läsa! – Hugo Odebergs, Fariseism och kristendom. Vilken är motsättningen och vilka blir konsekvenserna av de två hållningarna? De svagsinta tror att Odeberg var antisemit. Saken är betydligt mer komplicerad än så! Läs, diskutera!
En sådan diskussion går långt utöver vad diakoner lärt sig. Därför är det så förfärande när de välvilliga röstar in diakoner att företräda läromämbetet. Read my lips: Håkan Cansund i Växjö stift har inga som helst förutsättningar att fullgöra detta värv. Han blir en blindpipa i biskopens orgelverk ihop med en havlig domprost. Och sådana ska sätta sig till doms också över mig när det gäller bekännelsen/läran, utan att jag haft en möjlighet att rösta på mina domare. Det är något som är galet. Och det är inte jag.
Nu är det som det är med domprostar. Wärfman heter den nye i Växjö stift. Har han visat någon böjelse för stiftet innan han blev domprost? Nänä. Kan han förvalta stiftets andliga traditioner. Nänä. det var inte meningen heller.
Och så har vi domprosten i Visby. Visby-skandalerna blir alltmer ingripande. Jag har ju tänkt att hemlighetsmakeriet om biskopen handlar om försvaret, som biskopen vårdslöst förrått till ryssarna i utbyte mot vad? Ska FSB nu in och styra ärkebiskopsvalet också så att Petersson blir vår nye ärkebiskop? Är det bunkern i Tingstäde eller KA3:s krigsförtöjningsplatser och mineringar som biskopen lämnat ut? Eller någon trr (tornradar) eller en ksrr (kustspaningsradar) någonstans? Man vill gärna veta.
Så mycket vet jag numera, efter idogt eftersök, att jag inte får läsa inlämnade handlingar (egentligen inget får veta!), men vid Ansvarsnämndens sammanträde den 29 november föredrogs ärendena , Tillsynsärende AN 2021/4, AN 2021/5 och AN 2021/6. Så kommer det:
”Berörd biskop framträder inför nämnden.” Vem kan det vara? Är det inte Petersson?
Efter överläggning beslutar nämnden att inhämta yttrande från biskopsmötet” – och här slår hemlighållandet till! Fanns det inte fler som borde fått framträda och ge sin version, en rysk agent eller någon annan i underrättelsetjänst förfaren? Borde inte i vart fall någon av kyrkoherdarna också fått framträda – i rättvisans namn?
Varför skulle egentligen ”berörd biskop” framträda inför nämnden? Fanns inte allt på peppar genom biskopens och de sju kyrkoherdarnas i Visby stift anmälningar?
Vad är det som ”berörd biskop” ska snacka sig ur och förklara vara inte olagligt men olämpligt? Är det rörligt kustförsvar i marin mening eller pansar vi talar om? Det kan väl inte vara Trelge skjutfält biskopen förrått. Men Tofta? Kravet på genomlysning måste upprepas.
I morgon firar vi med en s k Thomasdagslända, en extra. Det är ju apostladag och 50 år sedan min prima missa.