Först måste en rättelse till. Arbetsledande komministern, Pontus Bäckströms morfar Olle Sandgren var civilingenjör i Växjö, men ska nog uppfattas ha varit som den stora majoriteten, dvs döpt hedning. Hedning är inget nedsättande begrepp utan en saklig beskrivning och en översättning av latinets paganus, den som lever på bystan alltså. Utanför stads- eller bygemenskapen. På heden alltså. ”Pagan” om ni vill låta internationellt orienterade.
Resultatet av denna rättelse blev nu att den arme Pontus Bäckström tappade i reputation. Jag har trots allt hållit av honom av två skäl. Nu föll det ena. Det som återstår är att jag gillar hans fader. Kvar står alltså Pontus med sin svampiga religionshållning. Det måste bli så, kanske, i en församling som har namn efter en svamp, Carl Johan. Bättras det hela av pastor Lindelöf? Jag är förblivande osäker på pastorns släktskap med Förste polisassistenten Lindelöf i Lund, en svuren min fiende. Jag har det verkligen inte lätt.
Prästkandidaten och uppsatsförfattaren Nina Konnebäck har uttryckt sitt gillande över att ha blivit läst. Denna min läsning har dock avslöjat hela det koncept som bärs fram. Det är inte svenskkyrkligt och det har inte så mycket rötter ner i de väckelser som tidigare präglat Göteborgs stift. Nu anar jag, att en del far illa av det de uppfattar vara ett nytt läge med tydligare villolära. Då räcker det inte med den gamla uppställningen att bedyra, att man inte är emot kv*nnl*g* pr*st*r och därmed vinna social acceptans, bli anständig helt enkelt. Nu måste de stiga fram och tala klartext om dem som ställer till med förvirring med ett annat evangelium som inget evangelium är. Ni kan vår Paulus, Gal 1:6-9. Ni som är språkliga purister och vill tala oklart kan säga anathema sit i stället för förbannelse.
Nu ska ni inte tro att de svampartade är enkla att upptäcka därför att de finns just i Carl Johan. De återfinns lite här och var. De kan avslöjas genom att de är så, tro inte att jag brukar svordomar nu, förbannat andliga. Kyrkans tro är fysisk och det fysiska beror på det sakramentala. När någon inte vill tala väl om detta fysiska/sakramentala, då är det en villolärare. Till det fysiska hör också den konkreta kyrkohistorien, glädjen att få stå samman med trons folk i alla tider. Här är allt från de som bodde i torpen, på sina hemman, i prästgårdarna, kanske på gods och i gårdar till helgon, kyrkofäder, martyrer och kyrkomödrar tiderna igenom. Och här är profeterna.
Profeten Jesaja är alltid mer samtida än jag egentligen skulle vilja att han var. Jag hörde en kvinna berätta hur trons språk var obegripligt för henne. Detta sa hon inte skamfylld. Hon tycktes uttrycka en kulturell självklarhet. Hon kunde hålla sig okunnig utan att bli socialt stigmatiserad. När jag kände det svåra komma över mig, såg han en glad blinkning från profeten Jesaja och brast i samförstånd med profeten ut i ett passande fniss. Kvinnan var av gängse typ och kunde vara lika gängse som man. Hon hörde abrakadabra, abrakadabra. Budskapet gick henne helt förbi.
Profeter är inte lika hjärtnupna som präster, det vet vi. Jag tyckte synd om denna talträngda kvinna, som inte förstått vad som sades och vad det skulle betyda – men inte heller var så intellektuellt nyfiken att hon ville veta. Hon hörde till de enfaldiga som finner tröst i svampteologernas utläggningar. Profeten genomskådar det som en präst vill hölja i välvilja:
Abrakadabra, abrakadabra, lite här, lite där! Ja, på obegripligt språk och främmande tungomål skall Herren tala till detta folk, han som sade till dem: Här är viloplatsen, låt den trötte vila! Här är vederkvickelse. Men de ville inte lyssna. För dem blir Herrens ord abrakadabra, abrakadabra, lite här, lite där. Då skall de snava och falla omkull, de skall krossas, snärjas och fångas. (Jes 28:10-13)
Den gamla traditionen i de fromma stiften Kalmar, Växjö, Göteborg och Skara handlade om allvar i salighetssaken. Där kunde människor, till sin egen förvåning, hinna fram till den eviga ron och därför var kyrkogång, bön, bibelläsning och fromma samtal viktiga och självklara sysslor. Svampteologien konstaterar vad som gäller för den och dem som litar till den: Ingen hinner fram! ”Hur kul är det”, undrar prästhjärtat. Profeterna säger: ”Det kan du inte göra något åt. Tro vad ni vill, säger Frälsaren. (Mt 11:14) Och då gör de det.” Jag läste latinet ”et si vultis recipere” och tänkte att saken handlar om själva receptionsprocessen, vad vill jag förstå. Jag behöver inte fördjupa mig i sådant profeten redan grävt igenom. Jag kan saktmodigt säga: ”Det är ett under om någon i Carl Johans församling blir frälst och det beror i så fall inte på svampteologer, de som på välbetald tjänstetid kan podda.
Profeten Jesaja och jag satt och kuckilurade om frälsningens väg. Själva grejen, menade profeten, är att det finns en liten rest som helgar sig. Jag tänkte att det betyder ett kyrkfolk, som har vett att vara kognitiv minoritet, dvs lärt sig att ta vara på uppenbarelsen. Denna minoritet vet sig ha en särskild kunskap/vetskap ihop med Guds folk i alla tider och blir vetgirig just därför. Tron vill nämligen veta. Jag var med på profetresonemanget, fattas bara annat. Men jag såg problemet, som jag inte ville tynga profeten med: I en etablerad folkkyrka, som alla en gång var med i, var det svårt att tänka sig vara en helig rest. Det var för få präster som utmanade det kristtrogna folket till denna avvikande hållning. Det var den demokratiska folkkyrkan som gällde och vad den än är, biblisk är den inte mer än som så, att den kanske nämns i Uppenbarelseboken och där heter Laodikeia. (Upp 3:14-22)
Tillbaka till hedningarna. Motsatsen till hedning är alltså en som är med i gemenskapen på söndag. Det är inte så mycket att tjafsa om. Antingen är jag där – eller inte. Då är jag någon annanstans och något annat, dvs en hedning. Jag tror ni kunnat följa resonemanget.
Om framtiden ska jag skriva minimalt, men med den prästrekrytering av folk utan svenskkyrklig bakgrund som gällt och gäller, kan det bara gå Svenska kyrkan illa. För egen del vill jag modigt träda fram som klimaktieriekallelsernas svurne motståndare. Jag inser att denna tydliga bekännelse gör att mitt liv råkat i fara. Jag tänker som Lucia: jag backar inte. Men jag tycker synd om folket, det folk som vandrar i mörkret och kanske aldrig får se ett stort ljus eftersom prästerna har lurat dem. Och lurendrejarpräster finns lite överallt, inte bara i det kyrkliga. Se upp! Varsna det klerikala lurendrejeriet! Både i Kyrka och kulturliv…