Kom ihåg! Det som kallas kyrkomöte är inget riktigt kyrkomöte, det var innebörden i den bärande reservationen mot den nya ordning som infördes år 1982. Det betyder att kyrkomötesbeslut kan betraktas som nulliteter eller som uppenbara bevis på att kyrkomötet alls inget Kyrkomöte är. Det är en religionskongress, egentligen en partipolitiserad religionskongress. Problemet för en allvarligt sinnad kyrkokristen (som jag) är, att folk kan få för sig att jag står samman med dem som fattar besluten. Det gör jag inte. Vi är inte ett i tro. Det är illa. Men kanske är det än värre att jag är stolt över att inte stå samman med dem.
En del löjeväckande ser jag också. Advokaten Nils Gårder har valts om. Han är 70 år och valdes nu in i kyrkostyrelsen efter att redan suttit där nästan 20 år. Det blir, om han får leva, 24 år i samma styrelse. Gamla poskare hade vett att gå efter tre mandatperioder som ordinarie i centralstyrelsen. Man får förmoda att posk ser Gårder som oumbärlig. Han har väl inte någon hållhake på kamraterna? Man kan kanske vänligt tänka att Nils Gårder har slättbonden genetiskt i sig och en sådan flyttar man inte så lätt på. Men hur tänker posk egentligen?
Nu finns det ett behov av att markera distans till den religionskongress som just avhållits. Jag har ju sett debatten om Israel/Palestina och folkrättsfrågan. Jag la en hänvsining här, men den försvann. Nåja. Ni kanske kan föreställa er hur det var? Annars får ni leta på kyrkomötets hemsida.
Lyssnar man på Daniel Tisell förstår man nivån, men skäll inte på honom. Han gör så gott han förmår. Han förmår inte mer. Han är centerpartist till det. Say no more!
Anna Karin Hammar och Lisa Tegby är mer att räkna med, de är gamla Krissare och har varit med om den epok när den kristna studentrörelsen lades i spillror. Det var, jag har skrivit det tidigare, ett litet försök, som nu genomförs i fullskala i Svenska kyrkan. Det finns mycket att säga. Men jag vill inte stå samman med det där inkännande skådespeleriet. Lisa är bra på det. Anna Karins sista inlägg med flabbandet for jag illa av. Det finns ledamöter av kyrkomötet som avslöjar kyrkomötesförfallet. Jag började, när sammanträdeskulturen var den höviska, ärvd från riksdagens första kammare. Vi är långt därifrån.
Vad betyder det som utskottsföreträdaren sa att ”Kyrkan ska agera när människor far illa”. Så argumenterar MTD-religionens företrädare. Och då fungerar förstås apartheidbegreppet väl, framsagt av dem som aldrig (aldrig!) av svenskt rättsväsende straffats för anti-apartheidaktiviteter. För att fortsätta det självförhärligande: Jag stoltserar både med en mor och en dotter som jobbat i regionen. Det gör mig lite känslig inför stororden, inte minst när ”vi socialdemokrater” tar till orda och för partiets talan utan att låtsas om dess egna knepiga historia. Det är t ex israelisk militär som fått vara uppskattade lärare för svenska officerare. Och då har jag inte ens tagit upp svensk vapenexport, men ska man knäcka socialdemokratiska storord är detta aldrig olämpligt. Det spelas helt enkelt för mycket munspel.
Naturligtvis tog Fredrik Sidenvall poänger när han visade sig påläst, han liksom Jerker Schmitt. Jerker drev idogt frågan varför just Svenska kyrkan och inte t ex UD ska ägna sig åt frågan. Nu finns det ett sant svar på Jerkers välmotiverade fråga. Detta att ”lyfta frågan” är en signal att kyrkostyrelsen ska ta den till Geneve. Naturligtvis är detta den enda möjliga lösningen nu. Men vad bättras av det? Svenska kyrkan har blivit ett fall för Simon Wiesenthal-centret i Wien!!
Visst kan man titta på folkrättssituationen – men i vilken mening är detta en fråga för Svenska kyrkans högsta beslutande organ? Och vilka frågor är det som inte tas upp när moralfrågor och sakpolitiska utrikespolitiska frågor tar plats i mötet? Ledamoten Robert Krantz (s) tyckte det var fritt fram att skriva motioner om den folkrättsliga situationen på många håll i världen. Så rätt vi fick, när vi förklarade, att kyrkomötet med den nya konstruktioen (från år 1983) blivit en partipolitiserad religionskongress. Jag upprepar mig och upprepar mig gärna. Nu ser ni hur rätt Svenska Kyrkans Fria Synod hade.
En storsvensk av mitt slag kan förfalla till enkel cynism. 1967 lyckades de arabiska staterna inte vinna kriget. Jordanien förlorade Västbanken (som ligger öster och norr om Jerusalem). Den som gapar över mycket, mister oftast hela stycket kunde man säga. 1948, 1956 och 1967 förlorades ambitiös krigföring mot Israel. Lika illa 1973… Krigföringen fortsätter som småmordstaktik av modell Trotsky. Det förklarar en del. Men borde vi inte dra nytta av våra svenska erfarenheter?
Fredsförhandlingarna i Oliwa slutade med att den polske förhandlaren och kardinalen grät och frågade: ”Med vad rätt gör ni detta?” Det svenska svaret var enkelt: ”Med vapnens rätt”. Så när ska de svenska förhållandena införas i Israel-Palestina-konflikten? Dvs en fred av Roskildemodell, där Sverige tar över Blekinge, Skåne, Bohuslän och Härjedalen och gjorde dess västdanskar till goda svenskar, dess och hallänningarna, som vi hederligt köpt över till oss. Ockupationen tog slut, integrationen började. Till och med skåningar och blekingar kunde blir statsråd och sitta i kyrkomötet samt göra tjänst i den svenska krigsmakten. Är det eller är det inte ett problem att folk i min ålder ska relatera till något som försvann för 73 år sedan? Rättvist eller inte? Vapnens rätt och politiska felbedömningar. I den senare bransch trampar det så kallade kyrkomötet på.
Pinsamt, säger somliga.
Sören Dalevi skriver om beslutet. Han var karl nog att gå upp i debatten. Vad Riksbiskopen, biskopen i Linköping, Skara och Stockholm nu säger, hör mer till underhållningsbranschen. De sitter tysta i kyrkomötet, men nödgas därefter markera. Pinsamt säger somliga. Underhållande menar vi andra. Mer roande är kanske statistiken om Antjes twittrande efter ursäkten till samerna. 22 inlägg. Och kommunikatörerna fick ihop ytterligare 8. Vill någon ställa en diagnos, är det välkommet.
Förstår ni nu vad vi gjorde när vi byggde Svenska Kyrkans Fria Synod och vad som hände när ni inte ville ha alternativstrukturen? Det hade behövts ett synodmöte för att tala emot religionskongressens politiska beslut, en röst som talar ”trons hemspråk med trons tonfall”, kunde man kanske skriva. De mer hårdhjärtade säger nu:
I haven spottat i kålen, äten soppan!